Etikettarkiv: Tammy Wynette

Två bonnalortar från Tomelilla

Lösa tyglar
Country och humor
Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin
Teaterhallen, Folkets park Tomelilla

Stämning och budskap sätts direkt när de inleder med Tammy Wynettes countrylåt ”Stand by your man”. På svenska eller snarare skånska vänds låten in och ut, omtolkas till ”Stå vid din spis”.

Johnny och Jeanette är bonnalortar från Tomelilla, gillar country och att köra omkring i husbilen. Det är den röda tråden, fast mer slak än rak och avklippt här och där, i Jan Sigurds och Anna-Lena Brundins föreställning med sånger, ståupp-komik och smärre sketcher.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin är klädda som svenska countryfans kan vara på konserter, alltså i cowboyhatt och westernboots. Oavsett om låtarna kommer från country, rock´n´roll, dansband, visor eller jazz så hör de hemma i samma genre.

Skåntry kan musikformen kallas, eftersom det sjungs på bredaste skånska.

För kompet svarar hillbillyorkestern Lasse Muhammedz (akustiska gitarrer, elbas och trummor) i cowboyhattar och westernskjortor med krusiduller. Scenkläderna kunde lika gärna sitta på Lasse Stefanz.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin, bonnalortar från Tomelilla.

Innehållsligt, vad gäller själva manuset, går det än upp och än ner. Höjder och dalar.

Till exempel i ett nummer där roligheterna bygger på felbetoningar. Johnny och Jeanette har rest omkring i världen, till och med ”vat i kan”. Eller när en dansk turist i öknen undrar: ”E de moske en kirke”.

Jag hängde bara med på hälften.

Ändå är det roligt nästan jämnt. Vilket mer beror på framförandet än texterna. Och det gäller framför allt Anna-Lena Brundin, som vet att det inte bara handlar om vad man säger utan hur man säger det man säger.

Hon sjunger och pratar på bredaste skånska, använder också blickar och leenden (av alla sorter). Hon har dessutom en otrolig förmåga att helomvända på en bokstav, gå från stort skratt till djupt allvar.

Som när hon kallar kvinnors vallningar för ”fattigmansbastu” eller undrar varför guld är finare än silver. Ja, vi tycker ju bättre om guldfisk än silverfisk. Eller kommer in på omskärelse av män respektive kvinnor. Dags för ”kvinnokamp”, som lika snabbt omvandlas till ”människokamp”.

Har jag varit orättvis mot Jan Sigurd? Också han är fyndig och rolig men verkar mer beroende av ett bra manus.

Bäst är han i sångnumren. Till Mikael Wiehes ”Titanic”-melodi sjunger Jan Sigurd om en vinglig båtresa, som ska visa sig vara en färjefärd mellan Helsingborg och Helsingör. Resan gestaltas exakt och mycket roligt av Sigurds sång (och allt vingligare gång).

Countryduetten om småstaden ”Jackson” – eller ”Laxå” i en tidigare översättning – fungerar också fint med Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras svenska motsvarigheter Johnny och Jeanette. Nu handlar texten om bonnalortarnas möte med ”Stockholm”.

Fast också vad gäller sången står Anna-Lena Brundin för toppnumren: ”Crazy” (skriven av Willie Nelson) har fått titeln ”Galen” och ”Jolene” (Dolly Parton) har blivit ”Katrine”. Att bara våga ta dessa countryklassiker i mun och dessutom lyckas personliggöra dem!

Vilken skåntrysångerska hon är, Anna-Lena ”Jeanette” Brundin.

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Country med Titiyo

Up The Mountain, Fredrik Öster och Titiyo
Före detta församlingshemmet, Östra Hoby

Den här gången fick jag åka två byar längre bort: genom Hammenhög och Borrby till Östra Hoby. Området, som härmed döps till Woodstock på Österlen, sträcker ut sig. Allt fler konstnärer, musiker och andra ”kulturmänniskor” – i Östra Hoby finns också ett halft bokförlag – slår sig ner just här.

I vimlet inför konserten stöter jag på Henrik Herrström, medlem i det eviga rockbandet Problem och bosatt i Östra Hoby. Han berättar att Problem precis varit i Lotta Wengléns studio och gjort en singel med två nya egna låtar på svenska.

Hela Up The Mountain – Lasse Johansson, gitarr/sång, Dubbel Johan Bandling Melin, pedal steel, Lotta Wenglén, gitarr/sång, Bengt Lagerberg, trumma, Magnus Sveningsson, elbas, Maria Davidsson, gitarr/sång och Johan Olsén, banjo/munspel/sång. Foto: Birgitta Olsson.

Både Herrström och Fredrik Öster, tidigare sångare i bandet Alimony och delägare till bokförlaget Reverb, är med i byalaget som arrangerar konserten i församlingshemmet. Öster ska göra comeback på scen som en av kvällens gästartister.

Vem den andra – hemliga – gästen ska bli är nog en officiell hemlighet bland publiken. De flesta verkar veta vem det – hon – är.

Inga spotlights – enbart en rad med kulörta lyktor över scenen. Ett par ljusstakar längst fram på scengolvet lyser upp något mer. Intim stämning alltså, vilket passar bra för gruppen Up The Mountain från väl mestadels Malmö.

Tre akustiska gitarrer, banjo, pedal steel, elbas och virveltrumma, ibland munspel. Och sång förstås, främst av Lotta Wenglén och Sweet Mary Davidsson.

De sju musikerna sitter på stolar i en halvring. Det ser ut som en hootenanny från 50- och 60-talen. Och så låter det också – med den skillnaden att amerikanska folksånger bytts mot mer country.

Inget coverband, det är fel ord, utan ett gäng musiker som sjunger och spelar andras låtar som de själva vill lira dem.

Lotta Wenglén. Foto: Birgitta Olsson.

Efter den inledande traditionella låten, som bandet tagit sitt namn efter, följer en blandning av fler traditionella låtar, ofta countrygospel som ”The Christian Life”, och Nashville-country. Tammy Wynette, Dolly Parton och även Dylan verkar höra till favoriter.

Up The Mountain gör bl a en fin version av Dollys (?) ”Last Thing On My Mind” (men jag ska be att få påpeka att det faktiskt är Tom Paxton som gjort låten).

Solosången vandrar mellan gruppens medlemmar. Lotta Wenglén sjunger allt bättre med lagom nasal countryröst och Sweet Mary sjunger ännu bättre. Hon driver rösten ännu längre upp i det countrynasala. Det blir – nästan – parodiskt men aldrig riktigt. Det är mycket fint och framför allt så häftigt!

Bra stämsång också och musikerna spelar precis så mycket de kan och förmår. Enda soloinslagen står Johan Olsén och Dubbel Johan Bandling Melin för på munspel och pedal steel.

Som en stämningsfull spontankonsert i vardagsrummet.

Countrysångaren Fredrik Öster och Johan Olsén (med banjo). Foto: Birgitta Olsson.

”Pinkapaus.” Sen dags för gästerna. Fredrik Öster har en märklig röst: så ljus! Hans sentimentala tolkning av ”Lake Charles” (en Lucinda Williams-låt) placerar Östra Hoby i östra Texas.

Också Titiyo sätter sig på en stol men reser sig igen. Det förstår jag. Hon har för mycket musik i sig. Titiyo har blivit en vuxen sångartist där hennes liv kan anas i varje ton. Att höra henne sjunga Dylans ”It’s All Over Now, Baby Blue” till akustisk countryrock är som att höra Joan Baez.

Nej, ingen jämförelse utan jag tänker på kvalitén. Så fantastiskt sjunger hon. När Titiyo efter bara två sånger sätter sig och spelar maraccas så är det lite slöseri.

Folk- och countrysångerskan Titiyo med Sweet Mary Davidsson på stämsång. Foto: Birgitta Olsson.

Up The Mountain slutar med ett gospelpotpurri – bl a ”Go Tell It On The Mountain”– som lyfter taket så man undrar om djävulen verkligen har de bästa låtarna.

Slutar, förresten. Ett extranummer applåderas fram och då kommer bandet igång igen med flera låtar.

Allra sist: en intensiv akustisk version av fåackordsmästaren Lou Reeds ”White Light / White Heat”.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2011)