Etikettarkiv: Sibirien

Elena Alexandrova i sin körsbärsträdgård

Det har varit ryska kulturdagar i Borrby och Östra Hoby. Gruppen Ryska posten inledde i torsdagskväll med sång, musik och uppmaning till dans på Folkhemmet i Östra Hoby. Fortsättningen skedde fredag-lördag-söndag i Borrby med litterära bruncher, kåserier, bokuppläsning, teater, musik, filmvisning och rysk mat.

Bengt Eriksson var på plats när Kulturgjuteriet i fredags arrangerade en rysk helafton. Där bjöds bland annat på teaterföreställningen ”En gångi körsbärsträdgården” med Elena Alexandrova, som Ystads Allehanda nyligen utsåg till 2012 års kulturpristagare .

Kjell Johansson (presentation av ryska författare)
Elena Alexandrova (teater)
Vladimir Dikanski (sång och musik)
Kulturgjuteriet, Borrby
den 18 maj

Kjell Johansson, översättare och förläggare på förlaget Murbräckan, inleder. Han berättar om klassiska ryska författare. Lågmält och därför så medryckande. Som skildringen av Pjotr Jakubovitjs öde.

1884 dömd till döden för medlemskap i den revolutionära organisationen Folkviljan. Domen omvandlades till straffarbete. Johansson berättar att straffångarna rakades på halva huvudet, med fotbojor fick de vandra 800 mil till straffarbetet i Sibirien.

Pennor, papper och böcker var förbjudna. Jakubovitj smugglade till sig en penna och började på smala cigarettpapper göra de noteringar som skulle bli boken ”I de utstöttas värld”. Nog blir man sugen att läsa?

I pausen står jag och kollar de ryska böckerna på Murbräckans bokbord. Elena Alexandrova kommer förbi. Hon är orolig. Hon brukar ju göra sin tolkning av och kring Tjechovs ”Körsbärsträdgården” hemma i det egna huset. Där spelar hon mitt bland publiken. Nu sitter alla så långt ifrån.

Elena Alexandrova som sig själv och aristokraten Ranevskaja.  Foto från  http://teteater.blogspot.se.

Elena behöver inte vara orolig. Det förstår man genast man hör henne sjunga från ovanvåningen, komma ner och gå igenom publiken.

Först som sig själv, skådespelerskan. Strax ska hon finklä sig i svart kappa och fjäderhatt, bli ryskan Ranevskaja, aristokraten som kommit hem från Paris till huset med körsbärsträdgården.

Flyttar ett bord, sätter på sig skorna, kollar mobiltelefonen, spelar på scen och i salong, rusar genom publiken, fram och tillbaks, klampar med skorna. Elena Alexandrova skulle kunna uppträda bara med skoklampande och det blev konst. Det blev teater.

”Det är frost ute och träden står i full blom”, säger hon. Allt är dubbelt, hela tiden två parallella skeenden. Elena instuderar rollen, samtidigt som hon spelar den. Det handlar både om att spela och att spela. Planera sitt liv och leva det. Den man vill vara och den man är.

Fascinerande att hon använder sin, låt säga, ”brutna svenska” som en del i skådespelandet. Hon agerar inte trots utan med språket.

Med ögonen, näsan, munnen kan hon – plötsligt – och fullständigt – byta utseende, temperament, ålder. Som ett väderomslag. Och sättet att utnyttja pauser, inte säga någonting, hålla tyst och låta tystnaden tala exakt så länge som det bara är möjligt.

Jag såg och hörde alltså Elena Axelandrova framföra ”En gång i körsbärsträdgården” under de  ryska kulturdagarna i Borrby men helst ska föreställningen upplevevas på sin rätta plats hemma i Övraby strax söder om Tomelilla. De närmaste speldagarna är 1/6, 15/6 och 29/6.

I andra pausen serveras värmande rysk borsjtj och sen dags för Carl Michael Bellman på ryska.

Skådespelaren Vladimir Dikanski framför Bellmans sånger och epistlar till gitarr. Han sjunger både på svenska och ryska – då förvandlas Bellman till någon annan, typ en pråmdragare på Volga. Märkligt så ryskt det genast låter (i mina öron) när Dikanski sjunger Bellman i översättning.

En sista sak, något viktigt. Snälla Kulturgjuteriet, värm upp lokalen i förväg nästa gång. Det blir trevligare att ta del av ett kulturarrangemang om man slipper ha ytterkläder på sig inomhus.

Bevingat ord ur publiken: ”Jag tänkte man skulle vara i närheten av den där (värme)kanonen.” Men den värmande kanonen väsnades så att den måste stängas av när Elena Alexandrova började spela teater. Burrrrrrrr.

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Vispop i Garaget

Mikael Ramel med band och Sibirien
Garaget, Hammenhög

Garaget är ganska glest när Sibirien från Malmö inleder med post- eller snarare retroprog. Plus 40 år senare ansluter sig Sibirien (trummor, bas och två klaviaturspelare) till 1960- och 70-talens instrumentala form av progressiv rockmusik.

Post Fläsket Brinner och pre Kraftwerk, en annan association är The Doors. Fast lite jazzigare, lite mindre innovativt också. Typ psykedelisk musik utan det psykedeliska. Bäst när Sibirien går ifrån jazzstuket och spelar ettrigare med mer attack i klaviaturen.

Tyvärr har det inte tillkommit så många när det är dags för Mikael Ramel. Men garagepersonalen placerar ut fåtöljer och soffor så det inte alls känns tomt (åtminstone inte för oss i publiken).

Mikael Ramel med gitarr på en stol i Garaget, Hammenhög.         Foto: Birgitta Olsson.

Nära, intimt och lågmält. Bandet har ikväll reducerats till en trio med Backa Hans Eriksson, bas, och Jonas Sjöblom, trummor. Mikael spelar lätt elförstärkt akustisk gitarr och sjunger förstås. Mer av visor än rock, även om ljudnivån och tempot ökade under konsertens andra avdelning så det blev nånslags vispop.

Mest gamla låtar och några nyare. Mikael Ramel fanns i kanten av 70-talets musikrörelse. Han skrev samhällsskildrande snarare än politiska texter, skojade med orden och liksom lekte sig igenom låtarna och livet. Det var aldrig på allvar. Samma känsla återkommer när jag hör honom på Garaget.

En låt som ”Förpackningar” (den handlar alltså om de onödiga och miljöfarliga förpackningar som vår mat och annat levereras i) har ju ett allvarligt syfte. Men alla orden får honom och mig att tappa tråden och budskapet.

Samtidigt är det mycket bra, rent musikaliskt. Välgjorda melodier med smarta gitarrackord, det kan påminna både om Georg Wadenius och Pugh. Han är en skicklig gitarrist och har en speciell röst som glider upp i falsett. Bäst är Mikael Ramel när han inte försöker vara rolig och utan ”bara” har gjort en mjuk och fin sång, till exempel om den autistiska flickan ”Rosemarine”.

Han kör också sin mest kända låt, ”Artificiell prana”, och jag erkänner min ambivalens. Även den här texten kryllar av ord men här är Mikael både fyndig och rolig, träffsäker och bra. En av de bästa antidroglåtarna, eftersom budskapet vågar inkludera såväl lockelsen som helvetet.

Extralåtarna får mig att skriva det jag haft i fingrarna: Povel Ramel. Småfånigt att jämföra med pappa men sonen inbjuder själv till det. Han har försvenskat Chuck Berrys ”No Particular Place To Go” till ”Små partiklar i min Pernod” och ”Bär ner mig till sjön” / ”Bei mir bist du schön” är väl pappas text?

Resultat: sååå povelramelskt. Mikael satt förresten på en stol under konserten. Han har fått ”uschias”.

(Ystads Allehanda 2011)

Konstnärsparet Hasse och Ia Karlsson

Snart påsk igen och därmed dags för ännu en ny konstrunda på Österlen. Konstnärsparet Hasse och Ia Karlsson är som vanligt representerade med flera utställningar, sen några tillbaks är de bl a stammisutställare på Museum Gösta Werner och havet i Simrishamn.

Dit återvänder jag – och många fler med mig – påsken 2010. Följande text skrev jag däremot när Hasse och Ia Karlsson i fjol ställde ut i den dåvarande kommunala konsthallen Valfisken, också i Simrishamn. (Kommunens politiker, så okunniga om kultur att de blir kulturfientliga, har sen dess lagt ner Valfisken.)

Själv är jag nu också stolt ägare av en rostig PV á la Hasse Karlsson.

——————————————————————————————————

Så olika de målar, makarna Hasse och Ia Karlsson.

Han målar med akvarell- och hon använder akrylfärg. Hans målningar har dova färger (svart, grått och brunt) och hennes är färgstarka (gult, grönt, rött och blått). Ändå passar deras målningar så bra ihop, till exempel när de nu ställer ut gemensamt på Galleri Valfisken (till den 15/8) i Simrishamn.

Det måste väl bero på att bägge börjat måla hus? Hans målningar innehåller pingviner, gamla bilar och hus, de senare både från Skåne och permafrostens Sibirien. På hennes finns hästar, hundar och allt fler hus, eller snarare huskonturer.

Men tanken var dum. Det är inte därför som målningarna hänger ihop och möts. Som Ia säger:

– Motivet är underordnat.

– Jag målar tjockt, tjockt med färg, lager på lager, tills färgen nästan skimrar. Vet inte varför det också blir hus. Men det är ju inga hus, egentligen.

Hasse och Ia Karlsson. Foto: Birgitta Olsson.

De har varsin ateljé på husets övervåning i Vitemölla. Där står Ias staffli medan Hasse ligger på knä och målar (en vana sen han tävlade i luftgevärsskytte). När han inte är ute och målar, vill säga.

– Väder, vind och kyla känner jag inte av. Regnar det lite så kan jag öppna bakluckan till bilen, stå halvböjd och måla. Blir det frysgrader, säger Hasse och ger vintertipset för akvarellmålning, blandar jag glykol i vattnet.

– Hasse är extrovert, tillägger Ia. Han måste ut, fånga ljuset och skuggorna. Men jag lämnar inte ateljén, fortsätter hon. Jag är introvert, jag måste ha stillhet.

Aha! Hasse Karlsson målar alltså ljuset i mörka färger och Ia Karlsson målar det färgsprakande mörkret.

– Det stämmer, säger hon. Fast i ateljén har jag stort behov av ljus. När solen skiner in så kan jag tänka: Å, vad den målningen blev bra. Nästa morgon har allt blivit brunsås. Vissa målningar är bara bra mellan fyra och fem på eftermiddagen.

Ett hus i Irkutsk, akvarellmålning av Hasse Karlsson. Foto: Elisabeth Wikenhed.

Hasse Karlsson tecknar också. På den nya utställningen visas både akvareller och sidor ur hans skissblock, som inte är några skissblock. Hasses ”skisser” är färdiga teckningar.

– Jag ville bli tecknare. Det var efter Konstfack som jag blev intresserad av akvarell, gick på Gerlesborgsskolan för Arne Isacsson. Det tar 15 år, sa Isacsson, att bli akvarellmålare. Så det gäller att sköta sig, ha bra fysik och leva länge.

Här kunde artikeln bli romantisk, berätta sagan om den unga flickan och den något äldre pojken som spanade in varann i Falkenberg. Ingen av deras kompisar var ju intresserade av konst och måleri. På Konstfack träffades de igen, när Hasse gick sista och Ia gick första året.

– Jag har alltid blocket med mig, om vi så ska åka till IKEA. Det kan stå en fin gammal övergiven bil vid Staffanstorp, säger Hasse. På transibiriska järnvägen satt jag vid fönstret och gjorde snabba teckningar. När jag är ute så tecknar jag först, innan jag målar.

En av Ia Karlssons akrylmålningar med ”hus”. Foto: Elisabeth Wikenhed.

Ia har tagit ner en bild från väggen, en målning hon gjorde som barn… av ett hus.

– Att jag gör det jag gör idag kan hänga ihop med barndomen, säger hon. Alla flickor målar ju hus, men jag målade så himla många hus.

Konstanalys: Hasse och Ia Karlsson målar faktiskt samma motiv. Deras egentliga motiv syns inte men känns. Hasse målar skrotbilar och övergivna hus, men tavlorna berättar – låter betraktaren fantisera – om livet för bilarnas och husens osynliga människor. Ia uttrycker livets alla känslor av osäkerhet – och så målar hon dit ett hustak och någon gavel för att känslorna ska få vardagskontakt.

Nej, de protesterar inte, när jag lanserar min teori vid deras köksbord, så jag tror jag kan ha rätt…

Fotografen ska ta en bild inne i Hasses ateljé, då märker jag något annat som får deras konst att bli en helhet. Några av Ias målningar står lutade mot väggen bakom Hasse som målar ett typiskt hus på ett papper på golvet. Ni målar ju – tillsammans – hela färgskalan.

– Det gör vi, nickar Ia.

(Kvällsposten 2009)