Erikssons svenska jullista 2010-11

 

 

Jag har uppdaterat mina julspellistor på Spotify så att de nu omfattar 2010-11. Här är min svenska lista.

The Playtones i Sjöbo

Först kort spelning…

Snabbrapport från Bil-Bengtsson i Sjöbo med The Playtones på scen:

En kort men intensiv spelning inför en publik på 700 personer men Playtones hann i alla fall bevisa ännu en gång att ”Fairytale” kan vara en riktigt bra låt (nu fattas bara att någon – kanske Cookies n Beans? – gör en stilla långsam countryversion också) och jag tror faktiskt att Playtones dragit upp tempot något bara något på Owe Thörnqvists ”Dagny” så inte låten segar som i ”Dansbandskampen”.

Men kan det stämma som konferenciern sa eller hörde jag fel att Playtones sålde och signerade 400 album?

Rätt goda hamburgare bjöds det på också och dessutom är det fortfarande en fröjd att se sångaren och pianisten Stefan Jonassons stora glädje över att ha kunnat ta steget från lastbilen till scenen.

… Åsså skivsignering. Bägge fotona i all trängsel och hast: Bengt Eriksson. 

The Playtones (före Dansbandskampen)

Eftersom The Playtones från Kallinge lockade varenda Blekingbo (även i förskringringen) att rösta både en gång och två, tre och fyra gånger så gick bandet ju gick vidare i Dansbandskampen i lördag. Strax letade jag upp ett par skivrecensioner från i fjol, före dansbandstiden. 

The Playtones bör väl fungera bra på dansbanan också. Owe Thörnqvist-låten ”Dagny” hade i det nervösa TV-sammanhanget råkat få en rätt skum rytm medan Lill-Babs ”Älskade ängel” fungerade desto bättre. Riktigt, riktigt bra! Ja, titta och hör själv när The Playtones lirar låten på TV! 

Och här är en länk till dansbandskrönikören Michael Nystås, som må ha koll på dansband men rock & roll vet han inte mycket om.  

—————————————————————————-

Boppin´ Steve and The Playtones
A Tribute to Jerry Lee Lewis
(Enviken Records)

Som Boppin´ Steve – egentligen Stefan Jonasson – uttrycker det i cd-häftet: ”Genom Jerry Lee Lewis skivor lärde jag mig att spela både rock´n´roll och country!”

Därför har han gjort ett hyllningsalbum med flera av de låtar som för alltid är förknippade med Jerry Lee Lewis, givetvis ”Great Balls Of Fire och ”Whole Lotta Shakin´ Goin´ On men även andra låtar som Jerry Lee tolkat på sitt eget pianohamrande sätt, t ex ”Oh Lonesome Me”.

Det är en kul platta.

Både Jerry Lee och Boppin´ Steve hörs i framförandet. Boppin´ Steve har skalat av Jerry Lees redan avskalade boogiestil, spelar ännu kantigare och spetsigare. Han låter yngre, kan slå och hamra som en punkare på pianotangenterna. Det blir mycket boogie – och en del punk – också i countryspåren.

Bland kompmusikerna märks bl a Harmonica Sam och den fingerfärdige elgitarristen Fredrik Rosén, vilka inte minst i avslutningsspåret ”Honky Tonk Rock´n´Roll Piano Man” visar vad de går för. Ja, verkligen!

———————————————————————————

Harmonica Sam with The Domestic Bumblebees
Rocker No 1
(Enviken Records)

Harmonica Sam, egentligen Samuel Andersson, har också gjort ett album i eget artistnamn. Rock´n´roll med munspel, på gränsen mellan svart och vitt, R&B och rock, afro- och anglo-amerikanskt.

Harmonica Sam sjunger också. Han har en smått märklig förmåga att anpassa rösten efter låtmaterialet, kan både sänka röstläget och bli som en bluessångare och hicka rockabillyljust.

Mindre kända låtar ur främst den svarta rock´n´roll-historien blandas med nya. Sam har själv gjort det instrumentala titelspåret, där han med munspelet bevisar att han är låttiteln. Även Tobias Einestad, bas, och framför allt Fredrik Rosén, gitarr, har gjort några låtar som förhåller sig till rockens klichéer på ett eget och udda sätt.

Jo, elgitarristen Rosén finns med också på den här plattan och får stort utrymme att visa vilken fenomenal rock´n´roll-gitarrist han är. 50-talets elgitarrstil, där jazz mötte den nya rocken, är grunden och sen lägger Rosén till och till och till…

Och vid pianot: Boppin´ Steve.

(Snarliknande recensioner i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2008)

Rock-Owe Thörnqvist jubilerar som bäst!

Snacka om rockband! Vilken känsla för rock´n´roll såväl som country, R&B och gospel! Så var också tre medlemmar (Anders Forsslund, ståbas, Kettil Medelius, klaviatur, och Ole Ornered, elgitarr) av fyra (nytillkommen är Kjell Gustavsson, trummor) i ”Jubileumskvartetten” med redan när Uppsala stadsteater för drygt 10 år gjorde en Owe Thörnqvist-musikal.

De har haft god tid på sig att göra en noggrann instudering av låtarna, lyssna sig in till hjärtat och kärnan. Vilket resulterat i att vissa låtar – som ”Varm korv boogie” och ”Svartbäckens ros” – nog aldrig låtit bättre utanför skivstudion (där Owes låtar fick sina definitiva versioner på 50- och tidigt 60-tal).

Rötterna poängteras. Det är mer av allt: rock, country, blues… Idolerna och förebilderna finns liksom med på scen. Som när Owe Thörnqvist och kvartetten först drar lite av Hank Williams-låten ”Hey Good Looking”, för att visa varifrån inspirationen kom, och sen övergår till Owes egen låt ”På festplatsen”.

I ”Ett litet rött paket” hjälper kvartetten till med doo wop-sång så resultatet blir en perfekt upplaga av The Platters på svenska. ”Gun från Dragarbrunn” är – precis som den ska – gospel i mjölkaffären. Till och med ”Hemma” – som innehåller några av Owes mest halsbrytande ordvändningar: ”Jag minnes ännu barndomsårens vita Knut / Han kunde nog blitt brun men han gick aldrig ut” – har fått en exakt western swing-blandning.

Så tajt bandet spelar! Och vilken elgitarrist han är, Ole Ornered. Med snabba fingrar lirar han sig rätt igenom rockhistorien, från 50-talet och framåt, utan att glömma hur det lät då eller ska låta idag. Första halvan – eller ronden, för att anknyta till före detta boxaren Owe Thörnqvist – av jubileumsföreställningen på Scalateatern är inget mindre än… en sensation!

Det är där jag befinner mig. Ja, när jag var i Stockholm senast så bara måste jag gå och uppleva Owe Thörnqvist, blott 80 år, när han nu ger en serie ”Tack & Hej”-föreställningar på Scalateatern (varje veckoslut in i oktober). Lite grann, tänker jag där jag sitter, är det som om Elvis varit vid liv och skött om sig.

Owe Thörnqvist vet hur man tar scen och salong. Han är ett proffs och i god form, vid i år fyllda 80 alltså. Och vem är då jag att klaga på att vissa låtar, till exempel latin-rytmiska ”Rumba i Engelska parken” och ”Loppan”, inte fungerar riktigt lika bra och att jag fortfarande har svårt för Owes under bältet-skämt som förstås kommer under andra akten.

En fullsatt Scalateater skrattar högt, inte minst den kvinnliga delen. Att kvinnor inte skulle uppskatta vågade sexskämt är en fördom och nog fattar jag att den här grånade men fräcka och pigga charmören kan få kvinnor 50 och 60 plus att tända båda här och där. Hans kvinnliga fans busvisslar och ropar in honom igen: ”Owe! Owe! Owe!”

Efter Stockholm ska Owe Thörnqvist och kvartetten turnera till övriga Sverige också. Missa inte årets – och många års – bästa rockshow!

(Liknande text publicerad i Ystads Allehanda 2009)

PS. ”Tack & Hej”-föreställning? Nåja, en lång sådan i så fall. Nu har Scalateatern satt in extraföreställningar under våren 2010. Trodde väl det, att Owe Thörnqvist inte skulle kunna avhålla sig från att stå på scen så länge som möjligt.

Rock-Owe Thörnqvist, fyllda 80 år

Han firades stort ”hemma” i Uppsala när han i våras fyllde 80 år. Samtidigt släpptes boxen ”Boogieman 1955-2005” (Bonnier Amigo) med åtta CD, en DVD och en 120-sidors bok.

 

Och nu på lördag den 5 september blir det premiär för jubileumsföreställningen ”Tack & Hej! Mr Boogieman” på Scalateatern i Stockholm. En månad stannar han på Scala, för att sen ge sig ut på en avskedsturné genom Sverige. (Fast om jag känner Owe Thörnqvist rätt så inte kommer han att kunna avhålla sig från att gå upp på scenen också efter att ha sagt ”tack & hej”…)

 

Rockritikerna må träta som de vill om Rock-Owe Thörnqvist, om han var eller inte var Sveriges – ja, Europas – första rocksångare på 50-talet. I mina öron var han det. I mina öron är han det: den första svenska rocksångaren med betoning på bägge orden.

 

Dessutom en genommusikalisk kompositör och genial ordbehandlare – en svensk rock- och sångpoet. Självklart kom Owe Thörnqvist med i en av de tre böcker som Joel Eriksson och jag skrev om just ”Svenska sång- och rockpoeter”. Här nedan följer ett litet utdrag ur min text om Owe Thörnqvist i nämnda bok.

 

*

 

Ur ett mejl (från Owe Thörnqvist):

 

”Jag växte upp i en ´brokig blandras´ av människor, djur, skrotupplag och brädgårdar, hantverkskällare och cykelverkstäder. Dels i arbetarkvarteren i Uppsala, Luthagen, Eriksdal, Enhagen och Petterslund, dels ute på landet hos farfar och farmor, i Morkarla, Österbybruk och Dannemora, bland bönder, torpare, gruvdrängar och vallonsmeder.”

 

Många av sångernas självupplevda händelser har ett och samma tema – även om det tar sig olika uttryck och har olika namn: från mobbing (personligt och vardagligt) till klassamhälle (kollektivt och strukturellt). Miljöerna var/är både geografiska och sociala. Som Owe sagt: ”Mina sånger blev ett slags omedvetna proletärskildringar.”

 

”Fy på sej Asta, ska hon sitta och kasta?” och ”titta på Tage, det är han som har slage´”, sjunger Owe i ”Titta titta”. Han konstaterar: ”Vi var så ohyggligt små… men vi var stygga ändå” ( ”Ösa sand”, 1961). Han suckar: ”Du hade blott i tankarna / att vinna  nickeldankarna”  (”Icke sa Nicke”).

 

Ibland – ofta – kan man stryka prefixet ”o”. Sången ”Ett litet rött paket” är en högst medveten, brutal och smärtsam, skildring av pengars makt och den fattigas svek mot sin miljö och klass.  Owe och sångens flicka” växte upp i samma hyreslänga”. Han hjälpte till att ”spänna remmen” om hennes ”vita (skridsko)känga” / men sen ”skrinna´ du iväg med Per och Stig”. Han ”stod i kö och frös på matinéer / och köpte plåt till dig och mig och rektorns Charles… ” Fortsättningen – så tragisk – har  tidigare nämnts.   

 

 

Du får idag månghundrade presenter

från rika killar som har mycket större slant

Från direktörer och från disponenter,

tyvärr kan jag nog inte vara så galant

/ /

Men efter alla dessa år av trånad

Så slår jag in det enda som jag har

När ljusen tändas i december månad

En liten pryl från livets billighetsbasar

 

En liten trött poet i friarkören

Ett brustet hjärta i en skokartong

Ett litet rött paket med vita snören

Som du aldrig har förstått en enda gång

(”Ett litet rött paket”, 1957; också en hit för Sven-Ingvars, 1963) 

 

 

Barndomen lämnar honom aldrig. När Owe Thörnqvist i allt äldre ålder minns sina föräldrars liv och människornas avgrundsåtskilda levnadsvillkor kan han bli så rent ut sagt jävla förbannad att sångpoeten knyter nävarna som den uppländske juniormästare i boxning han varit och går på knockout. Som i ”Norra Station blues” (1981), där en nedlagd järnvägsstation från barndomens Uppsala fått bli gränsstation i klassamhället, mellan de som har och de som inte ska ha.   

 

”Vi fick inte åka me´ dom… vi fick stå där i snön och se dom”, sjunger Owe, ”för det var dyra biljetter” till ”en värld bortom Norra Station.” Men ”vad bryr sig discofolket”, undrar han, ”om feta råttor och dom kalla utedassen  / det får dom rimma om / bäst fan dom vill som valt att bo i såna kojor” . Han konstaterar: ”Långt bortom jobben och skiten / sitter penningeliten / i en värld bortom Norra Station.”

 

Rockpoeten Thörnqvist – hans rim, ordvrickningar, symbolspråk och ämnesval – är också en svensk motsvarighet till amerikanska låtskrivare som Chuck Berry och Jerry Leiber/Mike Stoller. Mest leklystet och njutningsfullt vrids och vrickas orden när Owe skildrar kärlek – och sexualitet – genom att översätta och tolka bluesens symboler till svenska.

 

”A-a-a-ah, lilla Anna, va’ din ka-kaffepanna koka’ över igår” (”Anna Kaffepanna”) kan väl inte syfta på mer än en sak? Och jag trodde ju att de rockiga raderna om ”Lilla fröken Betty Fagerlund” – ”hon har tyvärr en liten mager hund / vo-vo-vo-vov, vad den kan skälla” (”Betty Fagerlund”, båda 1959) – syftade på samma sak. Nej, Thörnqvist rättar mig: fröken Fagerlund ”var en stilig dam på Floragatan, i Uppsalas finare villakvarter”. Mot betalning promenerade Owe med hennes ”aggressiva, insektsliknande” hund.  

 

Fler exempel, finurliga och rätt på: ”Edra Cox Pomona / får mig ej att tråna” (också ”Betty Fagerlund”), ”Jag bruka’ hälsa på ibland och spisa / glass och marmelad och chokolader / tills jag slängdes ut av konditorn, hennes fader” (”Dagboken”), ”Ulla Melin, tag min sardin” (”Ulla Melin”, 1979),”Vi tycker om dig när du spelar klarinett (utan byxor)” (”Ulla Godin”) och ”Tjejer kan va’ simpla / en fråga’ om jag pimpla / och ville titta på min mört” (”Näcken”, båda 1981).

 

(Ur ”Svenska sång- och rockpoeter 3”, utgiven av BTJ Förlag 2008)

Ystads konstmuseum (8): Foto

Härom lördagen var jag på Ystads konstmuseum. Ett tag sen sist och naturligtvis borde jag ta mej dit oftare men inte minst här i Skåne finns det ju så många gallerier och museer att besöka för en konstintresserad.

Nu hade i alla fall den pågående fotoutställningen med motiv från Österlen lockat mej till konstmuseet. Precis lika bra som jag trodde!

 Foto: Carl Fredrik Ohlsson

 Även om Carl Fredrik Ohlsson, fotograf i Borrby, blivit mer känd för sina Österlenbilder så var det Emma Nordahls foton, kopierade från nyligen upphittade glasplåtar, som fascinerade mest. Hennes bilder på bröllopspar, skolklasser och familjer från Österlen på 1920- och 30-talen är – de måste beskrivas med detta utslitna ord – magiska. Eller kanske magnetiska? Trots de ”enkla” motiven lockar de till tittning. Länge.

Efter att ha varit uppe på tredje våningen och sett Ohlssons och Nordahls foton gick jag ner till bottenplanet igen för att ta en sväng genom fotogalleriet. Personalen hade nämligen vänligheten att informera mej om att det i den permanenta fotoutställningen i galleriet fanns fler foton av Emma Nordahl.

Foto: Emma Nordahl

Det blev en chock. Först en smärre förvåning, som sen övergick i chock, irritation och ilska. Nordahls foton hittade jag mycket riktigt på väggen längst in, men i den större, yttre delen av galleriet fanns inga foton, där fanns ingenting: endast ett bord med böcker. Först trodde jag att det var en temporär lösning (ska målas om). Men jag fick veta att det är permanent. Fotogalleriet är nedlagt.

Det måste ha hörts ända till stationen när jag utbrast: Skandal!

Hur många kommersiella svenska fotogallerier finns det? Hur många kommunala fotogallerier? Hur många svenska konstmuseer har ett fotogalleri? Hur många av dessa museer finns i städer av samma – lilla – format som Ystad? Allt färre fingrar krävs, när man räknar ner. Fotogalleriet i Ystads konstmuseum är – var! – unikt.

Just fotoutställningarna har lockat mej till museet. I minnet finns för alltid holländaren Bert Teunissens foton av olika människor med sina julgranar och Bengt H. Malmqvists skivomslag på 50-talet. Två utmärkta utställningar med fotografer som ur det lilla och banala porträtterat både människornas och tidens själ.

Vilken anledning kan Thomas Millroth, museichefen, ha haft att lägga ner fotogalleriet? Inte ekonomin. När jag ber att få se fotogalleriets budget från, säg, år 2000 och framåt så är siffrorna otroliga. Hur är det möjligt att göra utställningar med så lite pengar? Som mest har utställningarna med externa fotografer under ett år kostat 12 000 kronor!

Bengt H. Malmqvist tog foton till många skivomslag. Här till en EP med Owe Thörnqvist.

Menar Millroth – tvärtemot mej – att utställningskvalitén varit dålig eller ojämn?

Han har ju inte själv ansvarat för fotogalleriet utan överlåtit det till museets fotograf, Hans Permbo. Men nedläggning är väl i så fall inte den rätta åtgärden utan då får chefen se till att höja kvalitén.

Thomas Millroth är tjänstledig. Per mobiltelefon får jag tag på honom i en bil någonstans. Först säger han att museet fått en stor donation av ”artists´ books” (böcker gjorda av konstnärer, oftast i ett exemplar). Den enda säkra platsen för dem är fotogalleriet, där de kan övervakas av personalen.

Jag försvarar gärna Millroths försök att placera Ystad på den nationella och även internationella konstscenen genom att modernisera museet och ge det en konstnärlig spets. Men ska en konstform slå ut en annan? Är konstnärliga böcker viktigare än fotografi? Att placera böckerna i fotogalleriet borde inte ens vara en tänkbar tanke. Ingen får mej att tro annat än att man med en gnutta fantasi kan komma på en bättre lösning.

Millroth säger att fotoutställningarna ju inte upphör men ska varvas med andra utställningar. Fotografier ska även finnas bland övrig konst i museets permanenta avdelning. Slutsats: det blir färre och sporadiska utställningar, när fotogalleriet inte finns.

Också en personalfråga, menar Millroth. Personen som haft hand om fotogalleriet behövs till andra uppgifter. Men de foton som finns i museets ägo ska väl inte kastas på sopen? Samlingen måste ändå skötas om. Hur stor del av arbetstiden har Hans Permbo använt för att ordna fotoutställningarna? Knappast ens kvartstid.

(Dåliga) förklaringar – och inget försvar. Något försvar finns inte, vare sej för Millroths tilltag eller för kulturnämnden i Ystad som tillåtit det. Att museet och dess chef gör sej ett namn på konstscenen är  bra men Ystads konstmuseum ska väl också vara ett museum för just Ystad med omnejd. Konstnärlig spets bör ett museum ha men utan bas ramlar pyramiden. Det ska väl också komma folk till museet?

Foto: Emma Nordahl

Tänk Emma Nordahl i fotogalleriet. Ystads konstmuseum har i två omgångar fått cirka 500 av hennes glasplåtar. Om man hängde upp de nytillkomna, som repats och liksom blivit dokumentära av tiden, tillsammans med de tidigare, som kopierats och retuscherats finare och bättre, och dessutom annonserade efter foton som hon själv kopierat – vilken utställning! Och, det kan jag slå vad om, vilken publikdragare!

En annan utställning i fotogalleriet kunde innehålla dagliga foton från sida 3 i Ystads / Trelleborgs Allehanda. Mycket ovanligt att en dagstidning upplåter ett sådant, mer konstnärligt utrymme åt sina pressfotografer.

Om inte Thomas Millroth begriper hur unikt Ystads kommunala fotogalleri är och inte fattar att det måste finnas kvar, så återstår bara en åtgärd: att kulturnämnden tar det ifrån honom. Låt fotogalleriet bli sitt eget museum med egen chef och egen budget. Det skulle också kunna innebära att galleriet kunde jaga – och få – sponsorer till utställningarna. Större budget och ännu bättre fotoutställningar…         

Bengt Eriksson är (populär)kulturjournalist och bor i Vollsjö. Han fascineras av hur olika fotografer kan plåta samma motiv med samma sorts kamera och objektiv, från samma vinkel, med samma bländare och slutartid – men med helt olika resultat. Själv låter han sej endast fotograferas av hustrun (den enda han skänkt sin själ).

(Krönika i Ystads/Trelleborgs Allehanda 2005)