Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Magnus Hedlunds ”ökenstycken”

Magnus Hedlund
Ökenkejsaren och andra stycken
(Bonniers)

Det finns två allvarliga humorister i Göteborg. Den andre heter Magnus Hedlund.

”Ökenkejsaren och andra stycken” – titeln på Hedlunds senaste bok – är inte lätt att placera i något litterärt fack.

Boktiteln har hämtats från den första av de 6 inledande biografierna, därpå följer 4 förströelser, 49 passerade städer och 8 möten. Samtliga texter är korta, bara en sida i boken, någon gång en och en halv, några enstaka gånger ännu lite längre, men inte mycket.

Små texter om småttigheter – så skulle Hedlunds bok kunna sammanfattas.

Han skildrar de små stunderna, händelserna och mötena i livet: de som omärkligt passerar medan vi väntar på att det som vi tror är livet ska inträffa.

Men i själva verket är det ju dessa stunder av ”ingenting” som upptar större delen av våra liv. Ja, som är själva livet.

Magnus Hedlund hyllar vardagligheterna. Han (be)visar att ingenting kan kallas futtigt.

Varje möte – med en stad, människa och dag – är, eller kan vara, ett minne för livet. Han livsbejakar läsaren. Man blir varm i hjärtat, man ler och skrattar lite, åt sig själv och livet.

Texterna om passerade städer och möten tycker jag allra bäst om. Hedlund träffar – i det senare fallet stöter ihop med – författaren Lars Gustafsson och boxaren Ingemar Johansson. Ingenting väsentligt blir sagt – ändå lär man känna dem in i deras själar.

Han besöker Bergen, där han åker kabeldragen spårvagn, Borås, där han alltid fått mat av bedrövligaste slag, Reykjavik, där han äter på kinesrestaurang, Lund, där det är långlördag, Syrakusa, där både utgrävningen och toaletten är stängda, osv, osv.

Vart han än reser så händer inget eller ringa, men det händer. Livet pågår hela tiden!

Lika ringa och enkla som upplevelserna kan verka – hans och våra – försöker Magnus Hedlund att få sina skildringar av dem. Prosan är liksom bara nedklottrade anteckningar.

Fast den som själv försökt skriva en enkel och vanlig mening utan minsta lilla krusidull vet att det är inte lätt. Ingenting måste skrivas om så många gånger som den mening vilken för läsaren verkar ha skrivits med lättaste nonchalans.

Som han måste ha slitit, Hedlund, strukit och strukit igen, bytt gamla ord mot nya, för att åstadkomma dessa korta och få meningar!

”Ökenkejsaren och andra stycken” är en mycket rolig bok. Och djupt allvarlig. Precis som livet är, om man tar sig tid att lägga märke till det.

Ursäkta? Jaså, du undrar vem den förste allvarlige humoristen i Göteborg är. Han heter, förstås, Claes Hylinger.

(KvP 1997)

Julskivor 2012: Alla Fagra

Alla Fagra
Vintern ska värma våra fötter
(Kap Syd)

Malmögruppen Alla Fagras julalbum innehåller oväntat nog mindre av rytmisk världsmusik och mer av folkvisepop.

Egna låtar på temat vinter och kyla (och värme) i livet och världen, snarare än sånger om juletiden.

En av sångtitlarna, ”Vinterkärlek”, är en passande sammanfattning. Medan ”Tre visa kvinnor” blir som en kommentar till både religionen och (mans)samhället.

Många bra melodier och när jag förut berömt sångerskan Julia Westberg så kan jag nu poängtera att jag också gillar Dan Svenssons mjuka diftongglidande skånska sång. ”Broar av is” är en vacker duett.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik 2012)

Tre gånger Paris

Bo E Åkermark / Hans Erixon (foto)
Än en gång Paris
(Tiden)

Stig Claesson
Om vänskap funnes
(Bonniers)

Åke Holmberg
Ture Sventon i Paris
(Rabén & Sjögren)

En stad är inte dess och gator. En stad är inte dess affärer och caféer.

En stad är människorna som handlat i affärerna, ätit på restaurangerna och druckit på caféerna.

En stad är framför allt människornas ord, skratt och gråt. Orden som pratats mellan vänner, viskats mellan älskande, vrålats i förbannelsens vrede…

Åkermark / Erixon: ”Än en gång Paris”.

När jag var i Paris senast satt jag på hotellrummet, bläddrade i boken ”Än en gång Paris” och upptäckte att Strindberg ju bott precis runt hörnet från hotellet – närmare bestämt i ett studentrum på l´Abbé de l´Eppé. Jag rusade ut direkt och gick sen hela kvällen i Strindbergs fotspår runt Luxembourg-trädgården.

En annan dag drack jag mig med Åkermarks hjälp runt på caféerna där Hemingway satt och skrev för att det var billigare att sitta på café än att köpa ved och elda värme i lägenheten.

Genom Strindberg/Hemingway lever jag mig in i en tid jag inte fick vara med om – men ligger som en grund av känslor, upplevelser och stämningar till dagens Paris.

De bästa resegajderna jag vet är resegajder i – just – känslor, upplevelser och stämningar. Att följa Åkermark – kapitlet ”Ödemarkernas Paris” – i hans jakt efter den nerlagda järnväg som löper genom Paris.

Är det bara jag som tycker det är drömmen om en Parissemester?

Claesson: ”Om vänskap funnes”.

Eller ta tåget till Paris bara för att sitta på Café Select och dricka franskt öl, läsa Stig Claessons vänporträtt av Pär Rådström i boken ”Om vänskap funnes” och uppleva drömmar och stämningar från Paris på 50-ralet.

Utmärkt Parissemester det också!

Ännu en annan dag i Paris vandrade jag omkring med en tredje Parisskildring i min hand.

Snabbt kunde jag konstatera att rue Manasse och rue Bonbon, där Vessla-André (ständigt denna Vessla!) hade sitt fastighetskontor (specialitet: slott), inte finns på Pariskartan. Men vilka gator kan vara deras motsvarigheter i verkligheten?

Holmberg: ”Ture Sventon i Paris”.

Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Paris” är en alldeles för okänd (den finns ju t ex inte med i Åkermarks litteraturlista) men fenomenal Parisskildring, definitivt obligatorisk för varje turist i Paris!

(Skräpkultursidan/Schlager 1982)

Jul på Högalid

Nu faller vinterns första vita flingor
Så stora och så blöta och så kalla
Jag har en sliten överrock
där kölden tränger in
Den stoppar varken kyla eller vind

Så jag halsar en klunk värme
och drar i mig ett bloss ro
God jul på er alla
Gott nytt år ska ni tro

Högalidskyrkan, höst och snart vinter. Foto: Bengt Eriksson

Jag har sålt min sista tidning för i år
Och tänk om det ändå vore vår
Jag får lift med tomten
där han kommer med sin ren
Dom släpper av mig
vid Frälsningsarmén

Jag försöker å spela
så nykter som jag kan
God jul för helvete
Gott nytt år tammefan

Och Frälsis serverar risgrynsgröt
Värmande och mättande och söt
Det syns tända juleljus
bakom alla rutorna
längs Högalids- och Långholmsgatorna

Jag letar upp en trappuppgång
och somnar hög och full
God jul från Högalid
Gott nytt år från Hornstull

(tillägnad Raine och alla andra)

Lyssna på Soundcloud (en rasslig jultomteversion)

”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

Den svenske Dantes resa genom Ingenmansland

Jag bor i Ingenmansland. På Sveriges baksida. I en håla. Mitt i ingenting. I Fulsverige. Nej, inte Fulsverige, så kan han väl ändå inte betrakta den här vackra delen av Sverige och Skåne?

Alla beskrivningar har hämtats från den omtalade boken ”Ingenmansland – Ett år på Sveriges baksida” (Leopard), där kulturskribenten Dan Jönsson likt en Dante snarare än Ulysses gjort en odyssé genom Sverige.

Under ett år har Dan Jönsson rest till en svensk plats i månaden – som Flen, Ullared, Ånge, Urshult och Säffle, till sist också stockholmsstadsdelen N. Hammarbyhamnen. Lika illa ställt överallt, lika illa som med Jönsson.

Resan startade, förstås, vintertid. Men oavsett månad börjar beskrivningen av samhällena på liknande sätt:

”Det är fredagskväll… det snöar.” (Flen) ”Jag är egentligen inte här. Inte på riktigt.” (Ullared) ”Så mycket att se är det verkligen inte.” (Haparanda). ”Vissna björkar. Tomma busskurer.” (Sandviken)

Eller när han hamnat i Angered utanför Göteborg.

Sommar, sol, värme. Lukt av hav. En man med namnet Dennis på underarmen gör en storslagen gest över sommarlandskapet och utbrister: ”Är det inte fantastiskt!” Jönssons kommentar: ”Fantastiskt, jag vet inte.”

Han gör mig så irriterad. Jag känner mig så förolämpad.

Vad hade Jönsson upplevt – om ordet kan användas – ifall han besökt Vollsjö, ”mitt” lilla samhälle? Gått i snöstormen – naturligtvis hade han kommit hit i det väderlaget – längs Storgatan, sett omålade fönster och dörrar, rappningen som faller från vårt hus.

Konstaterat, så som han skrev om Fredrika: ”Hur fort går det att döda ett samhälle?”

Nej, nu överdriver jag. Men jag tror inte han knackat på och upptäckt flerbarnspappan som mödosamt renoverar sitt hus, gitarrbyggaren i ett annat hus, en klassisk violinist som kör långtradare. Eller undrat: Vad kan dom ha för sig i det stora huset med vindmöllan?

Dan Jönsson medarbetade i Dagens Nyheter. Men DN skar ner på frilansbudgeten och nu kämpar han för sin överlevnad.

Han reser och läser, i väskan finns nutids- och globaliseringskritisk litteratur, (minst) en bok för varje ort: Robert E. Lane, ”The Loss of Happiness in Market Democracies”, Adam Smith, ”The Wealth of Nations”, Karl Marx, ”Värde, pris och profit”, och så vidare.

Sverige och livet filtreras genom det han läser.

Jag måste fråga om Jönsson är fackligt organiserad, medlem i Journalistförbundet/Frilans Riks? Han behöver nämligen en kurs i ämnet frilansjournalistik.

Jönsson verkar tro att han är ensam om att ha förlorat en stor uppdragsgivare. Men det är han inte – det vet alla som arbetat frilans längre än Dan Jönsson. Det verkar ju så skönt att ha en större del av sin inkomst från ett och samma håll men i morgon kan det vara ödesdigert.

Så är det att jobba som frilansjournalist. Det tar slut. Det tar alltid slut. Du är inte unik, Jönsson. Ett – gott – råd: Lägg inte alla artiklar i samma påse.

Ofta har jag tänkt skriva en bok som Dan Jönssons – fast raka motsatsen.

Han och jag är raka motsatser. Han ser inte. Han hör inte. Han känner inte. Verkar inte leva i livet utan i litteraturen. Sitter i sin ”förläggning” och läser hellre än att gå på upptäcksfärd.

Som när jag kom till Kisa, Hjo, Gränna och Finspång eller vart jag än kommer. Jag fick syn på ett café, en affär, en skylt för vad som helst. Spännande! Vilka lever här! Bor? Arbetar?

Varje ort har något unikt. På varje plats levs livet. Det vanliga = det ovanliga. Överallt finns fantastiska människor: spännande, annorlunda, kreativa.

Jönsson är inte nyfiken.

Jag blir ju förbannad. Att han inte ser människorna. Vill han se människorna?

Utgångspunkt: Jönsson mår alltså dåligt. Då måste alla må dåligt lika dåligt som han, stå lika handfallna inför sitt fortsatta liv.

Också Jönsson möter spännande människor. Till exempel Ronny i Grängesberg, som hävdar att han ska vara kvar i sitt loppisantikvariat i tjugofem år.

”Lycka till!” önskar Dan Jönsson och bryr sig inte mer om Ronny.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: U.W.O

U.W.O
Smile!
(Egen utgivning)

Sångaren och elbasisten Erik Tapper har en så stark, för att inte säga burdus, personlighet att han på scen kan ha en tendens att ta över och dominera. Det fungerar faktiskt bättre på skiva, här blir U.W.O (övriga medlemmar är Johan Borgström, elgitarr, och Fredrik Hallqvist, trummor, en samspelt trio.

Blandningen av metal och funk, nog också lite blues i grunden, är ju inte helt originell utan U.W.O ingår i en tradition som startade med Cream på 60-talet och inkluderar band som Bad Brains och Primus. Men U.W.O (förkortning av Unidentified Walking Objects alternativt Urban War Oysters?) blandar bra, lagom stora doser av vardera genre och ihoplimmat med egen personlighet och stark vilja.

På CD-omslaget syns en knuten näve och skivtiteln: ”Smile!” Vilket stämmer väl överens med Ystadbandets metalfunk: hårt och tufft med ett leende.  Just så kan U.W.O beskrivas: när man tror att man ska få en snyting så får man istället en varm kram.

(Olika versioner i Ystads Allehanda/Hifi & Musik)