Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Horace Engdahl, en folkbildare

Horace Engdahl
Cigaretten efteråt
(Albert Bonniers)

När Horace Engdahl pratar så kan jag ha svårt att förstå vad han menar. Men han skriver klart som källvatten. Engdahls nya bok, som enligt baksidestexten innehåller texter ”någonstans mellan essän och aforismen”, är så full av livsklokheter att jag helst bara skulle vilja citera.

”Det fordrar en avsevärd auktoritet att säga att någonting är meningslöst.” Så skriver han i en av de längre essälika texterna. Den handlar om kritik och kritiker. Att sådana som jag ska vara försiktiga att fördöma. En yrkeskunskap som kritiker förhoppningsvis tillägnar sig med åren.

Engdahl skriver också: ”Ju mer absurda kritikerna verkar, desto bättre utför de sannolikt sitt åläggande.” Konstigt? Men jo, så kan det vara: svala och balanserade recensioner glöms snabbt medan vilda, aparta åsikter skapar debatt. Man börjar tänka, funderar och eventuellt protesterar – antingen mot den kritiserade kulturskaparen eller mot kritikern.

Fler ämnen som Engdahl skärskådar (uppräknat i den ordning jag råkade bläddra): realismen, Wagners operor, ironi, postmodernism, det heliga, kaféer i Berlin, vishet, kärleksord, lyckan, ironi, Muminpappan och språkets väsen. Han verkar inte dra någon gräns i livet: allt – eller det mesta – ryms inom livscirkeln. Högt och lågt gränsar till varann, det intellektuella och det vardagliga blandas.

Det han skriver om språket (författande, skrivande, läsande, fabulerande, bokstäver och så vidare) är extra intressant: hur man skriver är ju grunden för att kunna förmedla kunskap och erfarenhet, tankar och åsikter i text.

Han skriver att ”verklig kunskap” utmärks av förmågan att omformulera en sats ”med egna ord”. Men att vetenskapssamhället, i sin strävan efter ”det exakta, entydiga och opersonliga” språket, omöjliggör detta – alltså den verkliga kunskapen.

Engdahls ord och satser är motsatsen: de öppnar upp och bjuder in. Han skriver enkelt som en folkbildare. Men observera: utan att förenkla. Under en språklig enkelhet öppnar sig ett bråddjup av komplicerad verklighet.

Vissa ämnen ägnas en något längre text, andra får en enda mening mitt i prick. Flera aforismer handlar om hur löjlig aforismskrivaren är. Till exempel: ”Aforismens oundvikliga men fatala felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.”

Jag uppskattar humorn, draget av självironi. Men boktiteln. ”Cigaretten efteråt”, undrar jag över. Den har täckning i en av texterna men varför valde Horace Engdahl (om det är han som valt) just den här titeln? Orden ger en känsla av koketterande självbelåtenhet, som Engdahl kunde ge uttryck för som ständig sekreterare i Svenska Akademien men som inte finns i hans texter.

”Cigaretten efteråt” är en bläddra och läs här och var-bok. Tunn till antalet tecken och sidor men så mättad med innehåll, tankar och åsikter att den tynger i armarna när jag på kvällen läser den i sängen. Och ler, medan jag läser, ibland med läpparna och ibland någonstans inne i huvet.

(Kristianstadsbladet 2011)

Den alltför korta stunden av lycka

Anne Dorte Michelsen är en av de främsta kärlekssångpoeter jag vet. Få – knappt någon annan – har sjungit sig så långt in i mitt hjärta – som Anne Dorte.

_____________________________________________________

Den danska sångpoeten Anne Dorte Michelsen sjunger ur sitt, mitt och ditt hjärta. T ex: :

Jeg bor i en morgen
der aldrig bli´r dag (ur sången ”Himlen ved”)

Så inleder Anne Dorte Michelsen sitt nya album. Just den sången är egentligen inte hennes utan i original heter den ”No Frontiers”. Men Anne Dorte har skrivit den danska texten och gör sången till sin. Mer än så: hon slår an tonen för hela albumet, ger en stämningsförklaring.

Visserligen har CD-n fått titeln ”Mørke vande – Lyse strande”, men mörkret dominerar. Sångerna går i tonarten sorg. Den ljusa stranden kan blott förnimmas på andra sidan det svarta, stormiga havet.

Anna Dorte Michelsen vid tiden för intervjun.

Jaget i sångerna är så sorgset och ensamt att jag blir orolig för dej, säger jag till Anne Dorte.

– Du? För mej? I så fall ska mina föräldrar vara oroliga. Inte du.

För lyssnaren, som kan känna igen sej, blir din sångpoesi som terapi. Är sångerna också din självterapi?

– Nej, terapi förknippar jag med professionell hjälp. Sångerna är ett sätt att se på och erkänna sej – mej – själv. Ett sätt att avsluta något. Sångerna hjälper en – mej – att leva fullt och helt.

– Själv tycker jag också att mina bästa sånger är de sorgliga. De glada sångerna blir inte så bra.

– Danskar är festprissar. De är inte så förtjusta i långsamma sånger. Men de lyssnar. Och jag har ju gjort snabba låtar också. När jag är ute spelar och sjunger en stilla, sorgsen sång så blir det snart show igen.

– Även om jag annars inte har så mycket gemensamt med kyrkan så är kyrkan den enda plats här i Danmark där det är tillåtet att tala om sorg.

Han sku´ rejse næste morgen
da de mødtes første gang (sången ”Farvel, farvel”)

”Mørke vande – Lyse strande” är Anne Dorte Michelsens första soloskiva på åtta år. Förra gången jag träffade henne var 1994. Då hade Anne Dorte precis gjort det första albumet med Venter på far – en tjejgrupp som i dansk revytradition både feministiskt och kärleksfullt skämtar på allvar med kvinno- och hemmafrurollen.

Vid samma tid skrev hon de sorgna sångerna på det nya albumet. När de nu offentligjorts är hon gift och har fått en nytt barn. Känns inte det konstigt?

– Det hade väl varit värre om det var likadant fortfarande?

– Ett barn gör en ju glad. Och en man! Men sorgen är kvar. Den kommer och går. Fortfarande känner jag smärtan, längtan efter…

Vad är lycka, då? Finns den? Var finns lyckan?

– Lycka, säger Anne Dorte, är när man i ett nu plötsligt blir ett med sej själv. En doft från en blomma sveper förbi. Ungefär så.

Hur länge räcker den stunden?

– Ett par minuter, kanske.

Der er to mænd i verden, der
bestandig krydser min vej
den ende er ham jeg elsker
den anden elsker mig (”De evige tre”)

Formulerar din sångpoesi känslor och stämningar som är speciella för kvinnor? Kan jag, som man, också känna igen mej, tror du?

– Danska journalister vill ha en plats på hyllan där de kan placera mej. De klistrar gärna på etiketten kvinnosånger.

– Min erfarenhet är inte att kvinnor skulle vara mer känslosamma än män. Kunna känna större sorg, ha närmare till gråt. Jag ser det på min son. Han är så känslig. Men i männen bor känslorna någon annanstans. Männen förvarar sina känslor i ett hemligt rum.

Sångpoet är en kvalitetstitel som jag ger Anne Dorte Michelsen. Hennes sånger har lyrikens förmåga, betydelse och kvalitet. Men det betyder inte att hon skriver dikter som hon sjunger utan sångpoesi är en genre för sej.

– En sång, säger hon, ska vara som att ramla i vattnet och ropa på hjälp.

– När man läser – eller skriver – en bok så gör man det med ögon och huvud, med intellektet. Men musiken är inte litterär. Musik kommer ur hela kroppen.

– En sång ska både kunna synas och sjungas. Den ska klinga. En sång är varken prosa eller lyrik utan ett slags telegram. Att sjunga är som att tala. Nästan. Sång är inte riktigt talspråk utan ett destillerat talspråk.

– En sång går direkt från människa till människa, från hjärta till hjärta.

(Kvällsposten 2000)