Olssons galleri: Eva Ström

Eva Ström,  poet, författare, kritiker hemma i trädgården.           Foto: Birgitta Olsson

”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Kristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

Gårdagens och morgondagens kultursidor: från kulturkritik till kulturjournalistik

Det kan inte hjälpas att följande måste bli högst personligt och subjektivt. Men sturskt nog tror jag att erfarenheterna från mitt yrkesliv som kulturjournalist kan ge ett visst perspektiv åt den debatt som Anders Mildner inlett (den 15/2) om den förändrade kulturkritikerrollen.

Enligt Mildner ”försvinner kritikern”. Just nu alltså, på grund av nätet. Ett allt större överflöd av kultur är tillgängligt blott ett tangentklick bort och ”tipsautomatiseringen” riskerar att göra kritikern överflödig.

Men ursäkta, detta började väl inte nu? Såväl tidningarnas kultursidor som kritikerrollen har ju förändrats – kontinuerligt – ända sen jag skrev min första text till en kultursida. Det var på hösten 1968.

Då måste man vara poet för att bli kulturredaktör på en svensk dagstidning – åtminstone sågs det som en merit. Detta nämns som en historisk markör: Hur många av dagens kulturredaktörer har gett ut en diktsamling?

Diskussionen om framtidens kulturkritik/er måste placeras i ett större sammanhang, både vad gäller tid och journalistik.

Även om dagstidningarnas kultursidor hade börjat bredda sig till populärkultur redan 1968 så har kultursidornas stora förändring skett genom integreringen av så kallad hög- eller fin- och så kallad låg- eller populärkultur.

Jan Karlsson har inte rätt för sig när han (26/2) påstår att pop- och rockjournalistik skulle vara mer lättviktig än akademisk agitation, vilket jag antar innefattar litteratur-, konst- och klassisk musikkritik. Av en bra rockkritiker krävs lika stor ämneskunskap och – minst – lika god formuleringsförmåga som av en litteraturkritiker. Punkt.

Kritiken i kulturjournalistiken. Kritikern i kulturjournalisten. Det är vad nu- och framtiden handlar om för kritikerrollen. Att kritikern är och måste vara en del och roll – av flera – för en kulturjournalist; inte något fristående, speciellt och specifikt.

Under ganska många trygga år har ett antal kritiker haft fasta avtal med stora dagstidningar. De kunde försörja sig som kritiker. Under dem har det funnits en annan kritikerkår som regelbundet sålt texter till landsortens kultursidor.

Nu är det – till största delen – slut med detta. Det finns flera anledningar: tidningarnas försämrade ekonomi, kultursidornas minskade utrymme och – framför allt – prioriteringen av kulturjournalistik framför kulturkritik. De flesta kritiker som förlorat sina regelbundna uppdrag är akademiker – inte journalister.

På ett individuellt och personligt plan är det förstås sorgligt, men jag är inte så säker på att det måste vara dåligt – varken för dagens tidningsläsare eller framtidens kritik.

När halvgamla journalister med rädsla i rösten muttrar att det utbildas för många nya journalister, så brukar jag svara: Vem är för många? Det kan ju vara jag eller du som ska ersättas av någon ny och bättre…

När journalistelever, också med framtidsrädsla, undrar om de vågar satsa på journalistik, så brukar jag utbrista: Åh, om man vore 20 år igen! Vilken spännande tid! Allt är både omöjligt och möjligt. Framtiden får man skapa själv. Man kanske skulle bli kulturjournalist?

Att professionell kritik inte skulle behövas längre när det finns automattjänster och mängder med nätsidor/sajter om musik, litteratur med mera – det tillåter jag mig att tvivla på eller åtminstone återstår det att se.

Kommer Spotify att satsa på en kvalificerad och dyr musikredaktion? Hur många nätsajter, som drivs av stort intresse men oavlönat och på fritiden, kan bli mer än nördiga, så att man litar på urvalet av kultur och därmed de åsikter som framförs?

Det är viktigt: kulturkritik ska vara så kunnig att den går att lita på.

Framtidens kulturkritiker måste vara kulturjournalister, som behärskar kulturjournalistikens alla områden: intervjuer, bakgrunds- och andra artiklar, krönikor och debatter, recensioner och tipsspalter, skriva kort och längre.

De måste arbeta för nät och papper, dagspress (om den finns) och tidskrifter, både kultur- och kommersiella, kanske göra radio också, kombinera bättre arvoderade jobb med sämre (och oavlönade), driva egna bloggar, hålla föredrag och ge ut e-böcker med lång, analyserande kulturkritik.

Alltså: framtidens kulturkritiker = kulturjournalister måste vara om sig och kring sig om de ska få nåt i sig och på sig.

Som av en händelse liknar detta hur jag har jobbat under mina år som kulturjournalist, inte för att jag sett in i framtiden eller ens tänkt på det utan för att det varit enda sättet att både kunna skriva om det jag vill och försörja mig (och oss).

Liksom Anders Mildner tycker jag det är märkligt att kulturkritiker och även kultursidesredaktörer – detta gäller också andra journalister och hela tidningsvärlden – iakttar hur mediaverkligheten förändras utan att förändra sig själva. Tidningsartiklar läggs på nätet, någon sätter ihop en Spotify-lista, en annan länkar till YouTube. Det är väl allt.

Varför använder sig så få – om ens några? – av interaktionen mellan papper och nät för att fördjupa och bredda kritiken/journalistiken? Möjligheterna är ju fantastiska – ja, oändliga.

(Kristianstadsbladet 2013)

Även Tomas Lidbeck gjorde ett inlägg i debatten (den 20/2).

Anders Mildner, som inledde debatten, fick också slutreplik (7/3). 

I deckarhyllan: Kerstin Ekman

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

Än ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Hennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

Kerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

Hon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

På konstrundan: mamma och dotter Gynning

MALMÖ Förut brukade Agneta Gynning ställa ut i sitt eget galleri i Löderup men när hon nu har ateljé och bostad i Malmö så verkar det ha blivit en ny tradition med en påskutställning på Ystad Saltsjöbad. Och när hon inte är med i ÖSKG:s påskrunda kan också dottern Carolina komma ner från Stockholm och visa målningar tillsammans med mammas skulpturer.

Någonstans mitt i intervjun frågar jag: Brukar era utställningar bli recenserade?

– Nej, svarar bägge.

– En enda gång tror jag att det var en recension, säger Agneta Gynning. Och jag tycker det är konstigt. Hur många kvinnor i Sverige arbetar med sådana material som jag, så tunga material.

– Jag kan fortsätta att måla hela livet och aldrig bli recenserad! säger Carolina Gynning och skrattar. Men säljer, det gör jag.

För skribenten som kommit på besök är det här svårt att förstå. Det blir ännu mer obegripligt när vi går runt och tittar på mamma Agnetas skulpturer och dottern Carolinas målningar. Deras olika konst kompletterar varann så att deras konst inte blir så olika.

Agneta Gynning med kvinnoskulptur i gummi.

Agnetas Gynnings mindre kvinnoskulpturer i brons och marmor verkar ha rest på sig, stigit upp och blivit kvinnoansikten eller kvinnor i helfigur på Carolina Gynnings målningar. Kvinnorna på dotterns färgstarka målningar (rött! gult! blått! grönt!) verkar i sin tur ha klivit ner igen och tagit formen av mammas lika färgstarka men inte riktigt lika färggranna skulpturer i gummi.

– Ja, det är väl kul! utbrister Carolina. Först inspireras jag av mamma och sen inspireras hon av mig. Inspirationen går fram och tillbaks.

– Det här är min favorit av de nya målningarna, säger hon och visar en målning av en naken kvinna i helfigur med ett smått groteskt ansikte eller om det är en mask. Men mamma gillar den inte, tillägger dottern.

– Den är lite skrämmande, säger mamma.

– Ja, ansiktet är förstås skrämmande, säger dottern.

– Nja, både ansiktet och underlivet, säger mamma.

– Du är rädd för nakenhet, skrattar dottern.

– Ja, jag är väl det då, säger mamma. Det är väldigt utlämnande.

Carolina Gynning med egendesajnat smycke. 

Det är som om ansiktena på dina målningar kommer emot betraktaren. Ja, rusar emot en. Du målar snabbt och direkt.

– Jag är snabb och effektiv, säger Carolina med ett lurigt leende. Vissa målningar blir bra, andra slänger jag direkt. Jag skulle också kunna måla på ett annat sätt, något jättepilligt sätt, men då skulle det inte vara jag.

– Det blev något av en nytändning, säger Agneta Gynning, när jag började arbeta med gummi. Jag har tyckt om att göra dansare och kvinnokroppar i mindre format. Nu har jag börjat göra stora dansare i gummi.

Och kvinnokroppar, tillägger journalisten och tittar menande på en stor färgrik – och inte minst kurvig – gummikvinna mitt på golvet i ateljén. Som om inte den skulpturen är lika utlämnande som Carolinas målning. Men det kommenterar inte Agneta utan ger mig bara ett svagt leende.

– Har du sett den här coola gummistolen, ropar Carolina. Min favorit! säger hon och sätter sig.

En av Carolina Gynnings jag-målningar.

Också stolen är färgrik, den har hög rygg och högst upp sitter ett par fåglar, en mer skräckinjagande svart vaktfågel och en lite mindre. Längre ner finns en tredje fågel. Hur arbetar du med gummimaterialet?

– Jag beställer gummiklumpar i de färger jag vill ha, säger Agneta och visar. Den här pastamaskinen använder jag för att kavla ut gummit. Innan dess har jag gjort en stålställning som jag modellerar gummit runt. Jag har kontakt med Helsingborgs gummifabrik som vulkaniserar skulpturerna åt mig.

Hur närsynt ska man vara för inte se att Agneta Gynning både är en skicklig hantverkare och har ett eget konstnärligt uttryck. Och ska det vara så svårt att ta sig igenom mediabilden av Carolina Gynning och upptäcka att hon inte alls är talanglös – lite ojämn, javisst, men som bäst har också hon både ett eget och starkt uttryck.

– Det är ju inte så att jag plötsligt började ägna mig åt konst, säger Carolina. Jag ställde ut med mamma första gången när jag var 14-15 år.

Kan det vara för att vi inte ställer ut på gallerier – utan som nu senast på PUB i Stockholm – som vi inte recenseras, funderar Agneta. Nja, möjligen en bidragande orsak. Eller för att vi säljer och tjänar pengar på vår konst, undrar Carolina. Nja, idag är det väl inte fult längre att en konstnär säljer och tjänar pengar.

En annan av Agneta Gynnings skulpturer. Samtliga foton hämtade från hemsidan för Ystad Saltsjöbad. 

Nej, när det gäller Agneta Gynning så är ointresset svårt att förstå. Vad gäller Carolina Gynning så är det lättare att förstå men lika dumt.

– Alla människor har väl olika sidor, säger mamma. Varför kan inte kritiker tillåta en konstnär att ha olika sidor?

Vem är ”hon”? frågar intervjuaren. För alla dessa kvinnor som du målar är väl egentligen samma kvinna?

– Ja, svarar Carolina Gynning.

Fast hon ser olika ut? Hon har olika ansikten. Hon visar upp olika personligheter.

– Ja.

Hon är du. Hon är en och samma kvinna. Hon är olika kvinnor men ändå en. Och hon är du?

– Jo, det är förstås mig själv jag målar, hela tiden, gång på gång. Jag har skaffat en ateljé nu, jag kunde inte ha målningarna hemma, klarade inte av att se målningarna – se henne – varenda dag.

– Jag har börjat gå i terapi också för att försöka få alla ”olika” att bli en ”hon”. Att samsas inom mig.

(Ystads Allehanda / Konstbilagan 2011)

Fotnot. Gynning x 2 ställer ut på Ystad Saltsjöbad också under påsken 2012, närmare bestämt den 6-9 april.  

Horace Engdahl, en folkbildare

Horace Engdahl
Cigaretten efteråt
(Albert Bonniers)

När Horace Engdahl pratar så kan jag ha svårt att förstå vad han menar. Men han skriver klart som källvatten. Engdahls nya bok, som enligt baksidestexten innehåller texter ”någonstans mellan essän och aforismen”, är så full av livsklokheter att jag helst bara skulle vilja citera.

”Det fordrar en avsevärd auktoritet att säga att någonting är meningslöst.” Så skriver han i en av de längre essälika texterna. Den handlar om kritik och kritiker. Att sådana som jag ska vara försiktiga att fördöma. En yrkeskunskap som kritiker förhoppningsvis tillägnar sig med åren.

Engdahl skriver också: ”Ju mer absurda kritikerna verkar, desto bättre utför de sannolikt sitt åläggande.” Konstigt? Men jo, så kan det vara: svala och balanserade recensioner glöms snabbt medan vilda, aparta åsikter skapar debatt. Man börjar tänka, funderar och eventuellt protesterar – antingen mot den kritiserade kulturskaparen eller mot kritikern.

Fler ämnen som Engdahl skärskådar (uppräknat i den ordning jag råkade bläddra): realismen, Wagners operor, ironi, postmodernism, det heliga, kaféer i Berlin, vishet, kärleksord, lyckan, ironi, Muminpappan och språkets väsen. Han verkar inte dra någon gräns i livet: allt – eller det mesta – ryms inom livscirkeln. Högt och lågt gränsar till varann, det intellektuella och det vardagliga blandas.

Det han skriver om språket (författande, skrivande, läsande, fabulerande, bokstäver och så vidare) är extra intressant: hur man skriver är ju grunden för att kunna förmedla kunskap och erfarenhet, tankar och åsikter i text.

Han skriver att ”verklig kunskap” utmärks av förmågan att omformulera en sats ”med egna ord”. Men att vetenskapssamhället, i sin strävan efter ”det exakta, entydiga och opersonliga” språket, omöjliggör detta – alltså den verkliga kunskapen.

Engdahls ord och satser är motsatsen: de öppnar upp och bjuder in. Han skriver enkelt som en folkbildare. Men observera: utan att förenkla. Under en språklig enkelhet öppnar sig ett bråddjup av komplicerad verklighet.

Vissa ämnen ägnas en något längre text, andra får en enda mening mitt i prick. Flera aforismer handlar om hur löjlig aforismskrivaren är. Till exempel: ”Aforismens oundvikliga men fatala felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.”

Jag uppskattar humorn, draget av självironi. Men boktiteln. ”Cigaretten efteråt”, undrar jag över. Den har täckning i en av texterna men varför valde Horace Engdahl (om det är han som valt) just den här titeln? Orden ger en känsla av koketterande självbelåtenhet, som Engdahl kunde ge uttryck för som ständig sekreterare i Svenska Akademien men som inte finns i hans texter.

”Cigaretten efteråt” är en bläddra och läs här och var-bok. Tunn till antalet tecken och sidor men så mättad med innehåll, tankar och åsikter att den tynger i armarna när jag på kvällen läser den i sängen. Och ler, medan jag läser, ibland med läpparna och ibland någonstans inne i huvet.

(Kristianstadsbladet 2011)