Mord i restaurangköket

Henrik Johansson
Av kött och blod
(Federativs förlag)

Henrik Johansson debuterar med en arbetarroman som, enligt honom själv, också är en ”köksdeckare”.

Sin romanmiljö – en restaurang i Malmö – känner han väl till. Johansson har varit kock i tio år.

Köket är romanens epicentrum.

Därifrån sprider sig berättelsen ut i matsalen och in på kontoret, gör avstickare hem till personalen och tar oss med på managementkurs (effektivisera, sänka omkostnader, höja vinsten) för under- och överchefen.

Men det mesta utspelar sig i en enda lokal: restaurangköket.

Det kunde ha blivit hur tråkigt som helst om inte Henrik Johansson redan vid debuten varit en skicklig författare. Huvudberättelsen delas upp i korta men sammanhängande historier, där man både lär känna personerna och arbetet i och kring köket.

De är många: Josef, Maj-Britt, Terje, Demitra, Vanja, Tilda, Eric, Leffe, Eduardo, Love… Kockar, servitriser, bartender, diskare, praktikanter.

Äldre och unga. De flesta har osäkra jobb, ingen fast anställning utan de rings in vid behov och kan strax ersättas av en gratispraktikant.

Över dem finns cheferna Yvonne, som kommit utifrån, och Rainer, som klättrat upp från köket. Deras beslut styrs i sin tur av Sodica-koncernen, som numera äger den italiensk-svenska krogen Tempi Moderni.

Minimal personalstyrka, begränsade inköp, mindre portioner så gästerna också beställer förrätt, högre tempo och mer stress.

Personalens motstånd börjar i det lilla: De gör sig oåtkomliga, svarar inte i telefon. Rainer, den ringrostige chefen, måste gå in som hovmästare.

När allt drivits till sin knivspets så sker ett mord i restaurangens kök. Ett minst sagt märkligt mord.

Den utredande polisen ”vet” hur mordet begicks och vem som gjorde det – men ingenting kan bevisas. Min fråga som läsare blir snarare om rätt person mördades?

Ta det både som ett löfte och ett hot: Så kan det gå om ilska och hat slår till plötsligt och blint.

Jo, naturligvis: En restaurang som på svenska heter Moderna Tider måste vara en symbol för dagens Sverige; politik, arbete och liv.

(Kvällsposten 2013)

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)