Etikettarkiv: Revy

Spjutstorpsrevyn – med Allan Persson

Spjutstorpsrevyn
Foppatofflor & Lommemög
Teaterhallen, Tomelilla 30/1

Medverkande: Åsa Svensson, Lotta Rosdala, Helene Söderberg, Malin Gustafsson, Allan Persson, Magnus Gustafsson och Ingvar Gustafsson
Musiker: Peter Jakobsson, Björn Mattsson och Nils Larsson
Bäst: Allan Persson, förstås. Rolig i varje rörelse och ord.
Sämst: Ljudet. Det sprakade och knäppte i högtalarna. Måste ordnas till.

Anspråkslöst i bästa, positiva mening. Ja, familjärt. Som att komma hem till revygänget från Spjutstorp. Nära mellan publiken och den lilla teaterscenen. Direkt tilltal, som när Ingvar Gustafsson hälsar välkommen och påpekar att YA:s recensent är här, för att hålla koll ”så vi sköter oss”.

Gillar också att revyn pågår hela tiden. Medan scenen byggs om för nästa nummer utspelar sig små extrasketcher framför ridån. Kul tänkt och skojigt framfört.

Spjutstorpsrevyn

Det mesta av materialet är inköpt, främst från Staffan Bjerstedt, och lätt anpassat till lokal nivå. Men välvalt, flera riktigt bra sketcher. Till exempel ”Väderprognos”, där partiledarna för SD och Fy (Åsa Svensson och Helene Söderberg) beskriver svensk politik som väderprognoser, och ”Klantkocken”, där Helene S, Magnus och Ingvar Gustafsson teve-tävlar om att laga sämsta maten.

Magnus G sjunger hellre än bra á la Snoddas i en rolig ”i Phån”-låt till ”Haderian hadera”-melodin och Lotta Rosdala sjunger ”Trubbel” (av Olle Adolphson) så fint och modigt att jag inte ens tänker på Monica Zetterlund.

Skickligast på scen är Allan Persson. Genast han visar sig med långhårsperuk, naket bröst och skinnväst så applåderas och visssssslas det. Monologen ”Gubben”, som han själv skrivit texten till, är i nivå med Fridolf Rhudin och Martin Ljung. Nej, det är inte att ta i.

Fast Spjutstorpsrevyn fungerar ändå bäst när den blir lokal. Detta trots att de lokala inslagen är få och inte heller hör till de bästa. Men jag gillar Åsa Svenssons och Malin Gustafssons lokala ”Magnus Uggla-medley” med texter om Tomelilla. Påpassligt att lägga in en ganska så besk replik till Jenny Ahlström, ni vet hon i Fi som saknar spade. Ska jag citera? För det var roligt. Nej, gå och kolla själva.

Ibland hakade det upp sig. Texterna glömdes. Premiärnerver? Det blir nog bättre framöver. Bra och följsamt musikaliskt komp under ledning av Peter Jakobssons piano.

(Ystads Allehanda 2015)

PS. Ljudanläggningen har nu bytts ut så under den fortsatta speltiden (t o m 7/3) fungerar ljudet som det ska.

Annonser

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

1-spirande-kc3a4rlek-mellan-vagnarna-i-sjc3b6bo

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Kivik Art Gitta

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befararade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskrimerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

(Ystads Allehanda 2011)

Återhört i CD-spelaren: Solar Plexus

Solar Plexus
(Odeon 1972)
Omslag: Lena och Olof Landström

På 70-talet tyckte jag att Solar Plexus var en rätt trist grupp: spelskickliga – ja, virtuosa – musiker men usch vilken tråkig musik. När jag snart 35 år senare ännu en gång – och sen många gånger – lyssnar på den dubbla debut-LP:n så hör jag ju att det inte var gruppens fel utan mitt (eller tidens, om jag ska skylla ifrån mig).

Säg att Solar Plexus debuterat 1967 och varit samtida med Hansson & Karlsson och Mecki Mark Men. Då kunde debut-LP:n ha blivit mottagen som en sensation. Efter Gärdesfesterna var det däremot inte läge att spela symfonirock med Norrköping symfoniorkester, som Solar Plexus gör på det dubbla debutalbumets tredjesida.

Solar Plexus spelade allmusik – men inte i den betydelse som musikrörelsen la i begreppet utan allmusik = all musik. Riv murarna! Avskaffa gränskontrollerna! Låt all musik – jazz, pop, rock, svensk folkmusik, visor, konstmusik – mötas, umgås och få barn.

Carl-Axel Dominique startade gruppen under namnet Bäska Droppar. Här spelar han bl a elpiano och flöjt men var annars konsertpianist och hade även komponerat en revymusikal. Hustrun Monica, hammond och sång, sjöng i Gals and Pals och gjorde storbandsarr åt Radioorkestern. Makarna Dominique träffades när de studerade på Musikaliska Akademien.

Övriga medlemmar – Georg ”Jojje” Wadenius, elbas, elgitarr, sång m m, och Tommy ”Slim” Borgudd, trummor – kom från Made in Sweden och Lea Riders Group. Deras bakgrund var 60-talets popmusik men till skillnad mot The Mascots/NJA-gruppen hade de inte tagit steget in i politiken utan ägnat sig åt musiken.

Nej, inte mycket var rätt med Solar Plexus.

När gruppen ville spela på Sprängkullen i Göteborg så blev det nobben. Det hjälpte inte att repertoaren också innehöll politiska sånger. På debuten finns t ex en tonsättning av Lars Forssells dikt om Wallenberg och en annan sång om stadsmiljön (text: Per Lysander).

Den sistnämnda måste vara en av 70-talets bästa politiska sånger. ”Dom bygger en stad… för andra och inte för oss”, sjunger Monica med inflyttad huldreröst. Folkton i melodin medan musiken skramlar och slamrar likt en stad som rivs ner och byggs upp på nytt.

Om albumet kan för övrigt sägas att Carl-Axel spelar ilskna elpianotoner mellan jazz, pop och klassiskt. Jojje visar (på nytt, se Pughs debut-LP) vilken enorm elbasist han – också – är. Slim driver på musiken så den får sjuss. Och så Monica – denna Monica!

Hon kan sjunga visor, jazz, operett – vad som helst – helt i klass med alla andra sångerskor. Och när hon sätter sig vid hammondorgeln så ramlar världens jazzorganister av pallen. Hör bara sista spåret med Jack McDuff-låten ”A Reel Goodun´”…

Jag får väl avsluta med att be om ursäkt, även om det är så dags.

__________________________________________
Varken debuten eller de följande tre LP-skivorna finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling med Solar Plexus, ”1971-75” (EMI 1998).

Tommy Körberg, som medverkar i en av låtarna på debut-LPn, blev ordinarie sångare när Jojje Wadenius försvann till USA för att spela med Blood Sweat & Tears. På bas ersattes han av Bosse Häggström (också Made in Sweden). Debut-LP:n kom även i engelsk version med Körberg som sångare.

Carl-Axel och Monica Dominique gjorde musiken till ”Sommar´n som aldrig säger nej” (text: Lars Forssell) med vilken Malta vann 1973 års uttagning till Melodifestivalen.

Det förbättrade inte anseendet i musikrörelsens öron. Makarna Dominique fortsätter att komponera, spela och göra skivor över musikgränserna: klassiskt solopiano, dubbelpiano, barnsånger, jazz, visor och kabaret. Slim Borgudd hörs på inspelningar med ABBA och blev också framgångsrik Formel 3-förare.

Jojje Wadenius gjorde barn-LPn ”Goda´ Goda´” (Metronome 1969/2005) med hans egna melodier till Barbro Lindgrens texter. CD-utgåvan innehåller ett bonusspår med titelmelodin till skivomslagsmakarna Lena och Olof Landström tecknade barn-TV-klassiker ”Kalles klätterträd”. Textskrivaren Per Lysander är rektor på Dramatiska Institutet.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

PS. Alldeles i dagarna, 2012, har samtliga Solar Plexus-album återutgivits digitalt = på Spotify, iTunes och Wimp. Så jättebra. Tack!

Den alltför korta stunden av lycka

Anne Dorte Michelsen är en av de främsta kärlekssångpoeter jag vet. Få – knappt någon annan – har sjungit sig så långt in i mitt hjärta – som Anne Dorte.

_____________________________________________________

Den danska sångpoeten Anne Dorte Michelsen sjunger ur sitt, mitt och ditt hjärta. T ex: :

Jeg bor i en morgen
der aldrig bli´r dag (ur sången ”Himlen ved”)

Så inleder Anne Dorte Michelsen sitt nya album. Just den sången är egentligen inte hennes utan i original heter den ”No Frontiers”. Men Anne Dorte har skrivit den danska texten och gör sången till sin. Mer än så: hon slår an tonen för hela albumet, ger en stämningsförklaring.

Visserligen har CD-n fått titeln ”Mørke vande – Lyse strande”, men mörkret dominerar. Sångerna går i tonarten sorg. Den ljusa stranden kan blott förnimmas på andra sidan det svarta, stormiga havet.

Anna Dorte Michelsen vid tiden för intervjun.

Jaget i sångerna är så sorgset och ensamt att jag blir orolig för dej, säger jag till Anne Dorte.

– Du? För mej? I så fall ska mina föräldrar vara oroliga. Inte du.

För lyssnaren, som kan känna igen sej, blir din sångpoesi som terapi. Är sångerna också din självterapi?

– Nej, terapi förknippar jag med professionell hjälp. Sångerna är ett sätt att se på och erkänna sej – mej – själv. Ett sätt att avsluta något. Sångerna hjälper en – mej – att leva fullt och helt.

– Själv tycker jag också att mina bästa sånger är de sorgliga. De glada sångerna blir inte så bra.

– Danskar är festprissar. De är inte så förtjusta i långsamma sånger. Men de lyssnar. Och jag har ju gjort snabba låtar också. När jag är ute spelar och sjunger en stilla, sorgsen sång så blir det snart show igen.

– Även om jag annars inte har så mycket gemensamt med kyrkan så är kyrkan den enda plats här i Danmark där det är tillåtet att tala om sorg.

Han sku´ rejse næste morgen
da de mødtes første gang (sången ”Farvel, farvel”)

”Mørke vande – Lyse strande” är Anne Dorte Michelsens första soloskiva på åtta år. Förra gången jag träffade henne var 1994. Då hade Anne Dorte precis gjort det första albumet med Venter på far – en tjejgrupp som i dansk revytradition både feministiskt och kärleksfullt skämtar på allvar med kvinno- och hemmafrurollen.

Vid samma tid skrev hon de sorgna sångerna på det nya albumet. När de nu offentligjorts är hon gift och har fått en nytt barn. Känns inte det konstigt?

– Det hade väl varit värre om det var likadant fortfarande?

– Ett barn gör en ju glad. Och en man! Men sorgen är kvar. Den kommer och går. Fortfarande känner jag smärtan, längtan efter…

Vad är lycka, då? Finns den? Var finns lyckan?

– Lycka, säger Anne Dorte, är när man i ett nu plötsligt blir ett med sej själv. En doft från en blomma sveper förbi. Ungefär så.

Hur länge räcker den stunden?

– Ett par minuter, kanske.

Der er to mænd i verden, der
bestandig krydser min vej
den ende er ham jeg elsker
den anden elsker mig (”De evige tre”)

Formulerar din sångpoesi känslor och stämningar som är speciella för kvinnor? Kan jag, som man, också känna igen mej, tror du?

– Danska journalister vill ha en plats på hyllan där de kan placera mej. De klistrar gärna på etiketten kvinnosånger.

– Min erfarenhet är inte att kvinnor skulle vara mer känslosamma än män. Kunna känna större sorg, ha närmare till gråt. Jag ser det på min son. Han är så känslig. Men i männen bor känslorna någon annanstans. Männen förvarar sina känslor i ett hemligt rum.

Sångpoet är en kvalitetstitel som jag ger Anne Dorte Michelsen. Hennes sånger har lyrikens förmåga, betydelse och kvalitet. Men det betyder inte att hon skriver dikter som hon sjunger utan sångpoesi är en genre för sej.

– En sång, säger hon, ska vara som att ramla i vattnet och ropa på hjälp.

– När man läser – eller skriver – en bok så gör man det med ögon och huvud, med intellektet. Men musiken är inte litterär. Musik kommer ur hela kroppen.

– En sång ska både kunna synas och sjungas. Den ska klinga. En sång är varken prosa eller lyrik utan ett slags telegram. Att sjunga är som att tala. Nästan. Sång är inte riktigt talspråk utan ett destillerat talspråk.

– En sång går direkt från människa till människa, från hjärta till hjärta.

(Kvällsposten 2000)