Efter Tjechov

Efter Måsen
med Elena Alexandrova
Scenografi: Marta Cicionesi
Ljusdesign: Ilkka Häikiö
TeTeater, Övraby 3 april

Som alltid börjar föreställningen innan den börjar och jag blir lika häpen som tidigare gånger.

Elena Alexandrova tar emot publiken och pratar med oss när vi sitter och väntar utanför vardagsrummet som också är TeTeaterns scen och salong. Så försvinner hon – en minut eller två – och kommer tillbaks som en annan: den åldrande skådespelerskan i pjäsen ”Efter Måsen”.

Som skådespelerska fortsätter hon att prata med oss – men vi förflyttas till Ryssland. Hon kommenterar fotona på väggen, där syns hon som ung och hennes son som tonåring. Inuti en låda, en liten kartong, finns en fågelfjäder och ett pjäsmanus av sonen.

Efter prologen går vi in i scenrummet och Elena Alexandrova fortsätter att göra det hon är så mästerlig på. Det kan sammanfattas med ett ord: förvandling. Eller med två: både… och.

Hon talar och sjunger, pratar med publiken och spelar sin roll i pjäsen.

Först tätt-tätt intill oss, precis framför de runda borden vi satt oss kring. Sen drar hon ifrån den vita ridån och själva scenen öppnar sig: en skog med björkstammar från golv till tak. Skådespelerskan tar av sig hatten och blir sin son.

Kort hår och glasögon – annars sker förvandlingen med henne, inuti Elena.

Hon förändrar sina ansiktsuttryck. Nej, snarare: känslouttrycken i ansiktet. Eller så förändras ingenting men förändras ändå. Som att hennes typiska kvinnokappa blir en lika typisk mansrock.

Klicka HÄR för att se SvT Skånes reportage om Elena Alexandrovas uppsättning ”Efter Måsen” på sin egen TeTeater. 

Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” finns kvar som björkskog från svenska uppsättningar, fjädrar och ett kranium av en mås – tillverkat av Marta Cicionesi, som svarar för den genialt enkla scenografin, där skogen kan bli en sjö. Och temat förstås: den oförsonade spänningen mellan mor och son. Och mellan teater och liv, gestaltade känslor och verkliga.

Elena Alexandrova spelar stor klassisk teater från Sankt Petersburg men hemma hos sig på TeTeatern i Övraby. Som nu, tack vare Ilkka Häikiös scenbelysning, verkligen är en Teater (med versal).

Krock? För mycket för det lilla? Nej, det känns helt naturligt. Och man behöver inte alls kunna ”sin” Tjechov för att drabbas av konflikten mellan förälder och barn.

(Ystads Allehanda 2015)

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)