Stickprov med hälsan som insats

Första tecknet kom när en äldre granne fick kallelse till en mindre operation på Ystad lasarett. Det stod att hon skulle undersökas ena dagen, sova över på sjukhuset och opereras nästa. Grannen ser och går också lite dåligt så min hustru skjutsade henne med bilen.

På lasarettet meddelades – tvärtemot vad som stod i kallelsen – att efter undersökningen måste hon åka hem till Vollsjö igen och komma tillbaks nästa dag. ”Åka tur och retur en extra gång!?” tänkte min hustru, såg sjuksköterskan stint i ögonen och sa: ”Hon är… 80 plus.”

Det blev övernattning. Vad hade hänt om grannen förlitat sig på färdtjänsten? Om hon varit ensam på sjukhuset, hade hon kunnat stå emot sköterskan?Nästa tecken kom något år senare. 

Det var jul. Plötsligt vid julbordet fick jag så ofattbart ont i ryggen och bröstet. På natten vaknade jag, gick upp och hostade slem. Hela bröstet var fullt med slem, så kändes det. Jag kunde inte äta, maten liksom satte sig i både ryggen och bröstet.

Foto: Birgitta Olsson.

Vårdcentralen i Sjöbo skrev ut ett recept. Men det blev inte bättre. Besvären försvann inte, omöjligt att få i mig annat än flytande föda och lättuggad mat. Tillbaks på vårdcentralen remitterades jag till Ystad.

Under ett år undersöktes jag på Ystad lasarett. Gastroskopi och röntgen, minns inte alla avdelningar jag passerade igenom. Resultat: 0. Ingen läkare kom på vad felet kunde vara. Något fel var det ju, för besvären kvarstod.

Då skrev vårdcentralen i Sjöbo ut en remiss till Lunds lasarett. Fem säger 5 minuter tog det för läkaren i Lund att konstatera vad som var fel. Jag fick rätt medicin i rätt dos. Värken och slembildningen började försvinna. Jag måste vara försiktig med svårtuggat kött men idag äter jag – nästan – som förr igen.

Alla läkare kan förstås inte allt. I mitt fall krävdes kanske en så att säga speciell specialist. Men när de inte upptäckte något i Ystad, då borde de väl ha skickat mig vidare till Lund?

Citat från läkare/sköterskor: ”Vi har börjat skriva remiss till Capio i Lund” (istället för Ystad), ”Ystad lasarett som varit ett så bra sjukhus” och ”Om hjärtavdelningen i Ystad har vi inte hört något dåligt”.

Men det var då det, enligt den undersökning av hjärtavdelningar som Hjärt-Lungfonden nyligen gjorde. Ystad fick 3,5 poäng av 11 möjliga och hamnade bland de icke godkända lasaretten. Främst kritiseras den förebyggande vården efter en hjärtinfarkt. Där kom tredje tecknet.

Om min hjärtinfarkt har jag skrivit tidigare. Jag mår okej nu, tack! Men nu gällde det efterkontrollen, som man ska kallas till ett år senare. För mig var det i februari 2013. Alltså februari-mars-april-maj-juni-juli-augusti-september… ja, snart oktober. I förra veckan kom kallelsen till en hjärtläkare på Ystad lasarett. Att jag kallades – låt säga, redan nu – tror jag beror på att jag flera gånger ringt och undrat.

Jag tackade nej. Dels för att jag inte vill ha förtur (senast jag ringde fick jag veta att de(n) som väntat längst skulle varit på återbesök i december förra året, låt nu hen ta över min tid). Dels för att jag inte klarade av att vänta (när jag ändå måste byta läkare i Ystad, på grund av för många patienter, kunde jag lika gärna gå någon annanstans; där gick det fortare att få tid också).

Fjärde tecknet handlar om glaukom, som min hustru drabbats av. En av hennes systrar hade glaukom och det kan ligga i släkten så man bör gå och kontrollera trycket i ögonen. Vilket tidigare gjordes på Ystad lasarett. Ögonavdelningen skickade en kallelse vart annat år.

Min hustru väntade och väntade men kallelsen kom inte. Hon ringde och fick svaret: 1) Kontrollerna har upphört (utan att lasarettet informerat) och 2) en optiker ska nu undersöka trycket (fast då måste man veta att man ska gå dit och optiker är ju inte ögonläkare).

När min hustru kom till optikern – för att glasögonen var sönder – hade trycket i ögonen stigit. Nej, man blir sällan blind av glaukom (grön starr) men det gäller att sänka trycket. En ögonläkare måste ordinera de rätta ögondropparna.

Kalla detta en personlig stickprovsundersökning med hälsan som insats. Eller låt säga, antingen har just vi haft väldans otur med Ystad lasarett eller så finns det många sjuklingar med liknande erfarenheter. Jag – och vi – klarar oss. Jag – vi – har hjärnan och käften i funktion. Men de patienter som är så gamla att de inte orkar och kan, hur ska de klara av det?

(Ystads Allehanda 2013)

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

Den countryrockande gynekologen

Hank Wangford sätter sej på en stol framför scenen.

Mössan på huvet. Svarta glasögon. Flinar lite så att gluggen mellan framtänderna syns.

– Han är gynekolog, säger jag till Birgitta, min fotograf. Hon tittar på mej. Hon tror visst att jag skämtar…

Men mest är Hank Wangford country & western-sångare.

Nej! Hank Wangford är inte country!!!

Ja, jag hör protesterna. Det är dom engelska countryfansen som protesterar. I deras öron sjunger och spelar inte Hank Wangford country.

– Jag och bandet gjorde en Red Wedge-turné tillsammans med Billy Bragg till olika skolor runt om i England, berättar Hank Wangford. Sen har vi själva kommit tillbaka och spelat på samma skolor. (Red Wedge är en organisation som med bl a rockmusik bekämpar Maggie Thatcher.)

– Det är Hank Wangfords publik – den unga rockpubliken.

Lägg märke till ordet ”engelska” ovan. Hank Wangford kommer nämligen från England. Han är en engelsk – nu lyssnar jag med minas öron – country & western-sångare.

Men vet jag ingen country & western-artist som är så mycket country & western som Hank Wangford.

Engelske C&W-sångaren och gynekologen Hank Wangford ler vackert mot fotografen Birgitta Olsson före spelningen på puben Sir George Robey.

På omslaget till hans första LP finns en biografi över den stackars Hank Wangford– så mycket manlig ensamhet, besvikelse och whisky. Alla manliga C&W-artisters samlade bedrövelse. Inget mindre än en tragedi.

– Biografin är en blandning av fantasi och verklighet. Namnet Hank Wangford är en amerikanisering av mitt namn – Henry Hardman. (Vilket dock är kvalificerat bullshit, kan jag meddela i efterhand. Hank-Henry drev med mig. Hans riktiga namn – som läkare, dvs gynekolog – är Dr. Samuel Hutt.)

– Hank har varit gift tio gånger. Han har alltså inte en, inte två utan tio gånger upplevt skilsmässans ensamhet. Hank Wangford är ”essensen” av alla countrysångare.

– I maj 1986 firar Hank sitt 10-årsjubileum. Det var när Henry Hardman (?!) bodde i Suffolk som han fick idén till Hank Wangford. Första spelningen skedde i London ett par år senare, 1978, tillsammans med punkbandet Rezillos.

– Jag var skraj för vad punkarna skulle tycka om countrysångaren Hank Wangford. Men Hank hittade genast sin publik. Efteråt hörde jag att några i publiken som buade åt mej hotades med stryk av dom andra punkarna: ”Men håll truten och lyssna!”

Ett smakprov från YouTube med Hank Wangford och hans engelska countryband från 1985.

Andra spelningen var i London var också -78 på den årliga countryfestivalen på Wembley. Hank Wangford med band hade kommit till finalen i tävlingen om årets bästa engelska countryband.

– Hank kallades t o m ”årets engelsk countryhopp”. Men så sjöng Hank Wangford sin låt om ”Mrs Wiggley” – en gammal, liten tant som står nedanför scenen, drar Hank i byxbenen och ropar: ”Det här är inte country! Spela riktig country!”

– Efter det strök domarna ett streck över Hank Wangfords namn. Och Hank visste att countrypubliken var inte hans publik.

Efter att ha sagt det här går Hank Wangford upp på scenen och driver med varenda countrykliché. Körsångerskan som han har med sig ser t ex exakt ut som den superamerikanska tjejen som står i en hamburgerbar där Greyhoundbussen stannar i någon liten håla i amerikanska mellanvästern.

Förra – och första – gången jag upplevde Hank Wangford på scen var hans countrymusik mycket rolig. Nu är den både bra och rolig. Han har skaffat ett nytt band som spelar kompetent och tätt. Samtidigt som Hank förstås är ironisk – mycket ironisk – mot både countryn och dess publik.

Undrar om den svenska countrypubliken – eller kanske övervintrade proggare eller punkare? – skulle falla för Hank Wangford? Så ta hit Hank på turné!

(Publicerat på sidan Pop å så´nt i Kvällsposten 1986)