Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Bengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

Genre: Spy noir

Alan Furst, född i USA men länge bosatt i Paris, skriver dels engelska spionthrillers á la Eric Ambler, Graham Greene och John le Carré, dels hårdkokta amerikanska detektivromaner á la Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald.

Men inte var för sig, genre för genre, utan samtidigt. Resultatet blir romaner – ”The World At Night” och ”Red Gold” – i en nyblandad undergenre som kan kallas hårdkokta spionthrillers eller ”spy noir”.

Alan Furst: ”The World At Night” (1996).

Till att börja med skrev Furst mer regelrätta spionthrillers i Amblers och Carrés anda: ”Night Soldiers”, ”Dark Star” och ”The Polish Officer” (samtliga titlar publicerade i pocket av Harper Collins).

Spionmiljön är Öst- och Västeuropa – från Ryssland över Polen och Bulgarien till Tyskland, Frankrike och Spanien – under andra världskriget. Sorgsna och poetiska romaner om människors liv i krigets skugga och centrum: om kärlek, patriotism och överlevnad.

”The World At Night” och ”Red Gold” utspelar sig i Paris, också under andra världskriget. Men här kommer den hårdkokta detektivromanen på besök. Författarfirman Ambler & Chandler skriver tvåhänt ”spy noir”.

Den hårdkokta deckaren bidrar främst med sin känsla för stämningar, stadens och människornas olika nyanser av svärta: noir.

Alan Furst: ”Red Gold” (1999).

Men också huvudpersonen i Fursts bägge ”spy noir”-romaner, Jean Casson, är en typisk noir-hjälte: hård på ytan och mjukare inuti. I en annan tid och roman kunde Casson ha varit privat- eller amatördektiv – nu blir han, eller snarare förmås att bli, amatörspion.

Morgon i Paris den 10 maj 1940. Filmproducenten Jean Casson har druckit champagne och älskat med sin assistent. Radion står på: en röst meddelar att tyska soldater närmar sig Paris.

Så inleds “The World At Night”. I uppföljaren, ”Red Gold”, är året 1941. På ett enda har år har livet i det tyskockuperade Paris förbytts från vardagsglädje till vardagssorg.

Dag blev natt. Ljus blev noir. Ordet leva fick betydelsen överleva.

Alan Fursts skildring av 40-talets Paris – så nära men ändå så avlägset och ofattbart, nästan overkligt – är stämningsfull som en film av Casson, den franske filmregissören som blev motståndsman och agent. ”The World At Night” och ”Red Gold” rekommenderas till såväl Parisbesökare som deckarläsare.

(KvP 2000)

Se och hör den amerikanske författaren Alan Furst tala om varför han började skriva deckare för att sen övergå till spionromaner/”spy noir”.

Alan Fursts serie med historiska spionromaner/thrillers omfattar många fler titlar än de två som jag nämner i texten. Alla hänger ihop sådär – mindre snarare en mer – men endast ”The World At Night” och ”Red Gold” berättar en sammanhängande historia.

Samtliga titlar i den så kallade ”Night Soldiers”-serien:

Night Soldiers (1988)
Dark Star (1991)
The Polish Officer (1995)
The World at Night (1996)
Red Gold (1999)
Kingdom of Shadows (2000)
Blood of Victory (2003)
Dark Voyage (2004)
The Foreign Correspondent (2006)
The Spies of Warsaw (2008)
Spies of the Balkans (2010)
Mission to Paris (2012)

Teater på Marsvinsholms ålderdomshem

Evigt ung
På scenen: Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius, Inga Onn, Aksel Morisse, Conny Vakare, Åsa Forsblad och Claes Åström
Manus: Erik Gedeon
Övers: Klas Abrahamsson
Regi: Olle Törnqvist
MarsvinsholmsTeatern, spelas onsdag-söndag t o m 11/8

Det börjar med att Syster Elisabeth vevar upp och fram scenografin. Så fiffigt. Ur en stor låda längst bak på scenen öppnar sig ett kombinerat pensionärs- och vårdhem med väggar och möbler. Ja, till och med ett piano.

Hon har en urna i handen också. Den ställs på hederplatsen – på pianot. Snart ska vi få veta att urnan innehåller Bror Tommy Borgström, som under 17 år ansvarat för sommarteatern vid Marsvinsholms slott.

Åren har gått. Borgström är död. Det kan tyckas drastiskt och makabert. Men nu är inte ”Evigt ung” (som felaktigt anges i programmet) en musikkomedi utan en tragedi, om än komisk. Ofta mycket komisk och tragisk.

Kettil Medelius, Åsa Forsblad, Inga Onn, Aksel Morisse, Claes Åström, Conny Vakare. Fotograf Dick Lindström.

 Alla spelar sig själva i framtiden, när de blivit gamla och skröpliga, hamnat i åldringsvården. Utom då Elisabeth Wernesjö, den vårdansvariga sjuksystern. De är nästan magiskt sminkade och föråldrade (av Per Åleskog/Maria Morgell) men en i sänder presenteras de med förnamn liksom i förbifarten så att publiken (och recensenten) ska veta vem som spelar vem.

Egentligen ett ganska enkelt uppbyggt teaterstycke: kända poplåtar från åldringarnas ungdom varvade med dialoger och sketcher. Men – som så ofta – handlar det inte om att utan hur det framförs. Och framförandet är… ja, genialt. Mästerligt med stort M.

Kettil (Medelius) sitter vid pianot, ackompanjerar och muttrar. Medan de övriga agerar, sjunger och dansar, rent ekvilibristiskt ibland (trots stela ben och kissblöjor).

Claes (Åström) utför ett trollerinummer. Aksel (Morisse) och Conny (Vakare) börjar bråka så Inga Onns benprotes far all världens väg. Åsa (Forsblad) tar fram en pistol och siktar på Syster Elisabeth…

Också välvalda låtar. Likt en hyllning till popmusikens betydelse. Det finns en låttext för varje stund, tanke och känsla. Som när Åsa sjunger ”The Name of the Game” (ABBA-låten). Game = hela livet. Eller när Inga (hon med benprotesen) utbrister: ”I´m A Barbie Girl”.

Mot slutet – i dubbel bemärkelse – sjunger alla ”I Will Survive” tillsammans.

Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius. Fotograf Dick Lindström.

Varje pop- och rocklåt framförs på djupaste allvar – som stor dramatik. Då passar det ju bra att ”Evigt ung” också innehåller ett tragedimedley ur den klassiska teaterhistorien, inklusive Shakespeare.

Så tragiskt, svart och dystert. Och som Syster Elisabeth sjunger i den allra sista sången till var och en av åldringarna: ”Tack för idag, va roligt det var, hoppas du vaknar i morgon igen…”

Hon vänder sig mot oss i publiken, byter ut ”du” mot ”ni”. För som i pjäsen ska det gå för oss alla, om vi lever…

Trots premiärens kylslagna väder kunde inte Marsvinsholms teatertradition ha fått en bättre fortsättning. Det här kallar jag för en perfekt blandning av komik och tragik, teater och verklighet.

(Ystads Allehanda 2013)

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: den prisbelönta Karima Nayt

Karima Nayt
Quoi d’autre?
(Ajabu!)

Karima Nayt, sångerska, även dansare och skådespelare, blir den sjungande guiden (sångspråk: arabiska och franska) i en musikalisk geografi som sträcker sig i två riktningar.

Dels österut från Algeriet, genom Palestina, Egypten och Turkiet; dels norrut genom Spanien och Frankrike upp till Sverige.

I musiken hörs arabiska rytmer och den drömskt smekande violinorkestern som är typisk för Arabien men också flamenco, chanson, nytango och svensk folkmusik.

Det sistnämnda är inte så märkligt som det kan verka. På debutalbumet ”Quoi d’autre?” samarbetar Karima Nayt med ett antal svenska musiker: främst Fredrik Gille, slagverkare och medkompositör, Olle Linder, bas, mandola och mandolin, Mikael Augustsson, bandoneon, med flera.

Resultatet är sensationellt, sällan eller aldrig tidigare hörd musik med Karima Nayts erfarenheter hemifrån Algeriet (krig, förtryck, flykt) som hjärtat i både hennes texter och hennes in- och utlevelsefulla röst.

Hennes känsla, smärta och solidaritet sträcker sig även utanför hemlandet, som i sången ”Dari” om en liten palestinsk pojke.

(Olika versioner i bl a Hifi & Musik 2012)

PS. Karima Nayts album prisades som ”årets utgåva” på Folk- & Världsmusikgalan 2013.  

I CD-spelaren: Ossler

Ossler
Stas
(Razzia)

Pelle Ossler är Sveriges främste sångpoet. Punkt.

Han spelar också den vassaste taggtråds- och mest vrålande tondövsgitarr man kan höra med Thåström. Men på sitt nya album ”Stas” är det inte hans elgitarr utan främst syntar och elektroniska ljud som skapar ödesstämningen.

Ordagrant: ödesstämning.

Ändå har ”Stas” blivit Osslers mest lugna album. Musiken står stilla, livet har tagit en paus eller snarare hamnat i ett vakuum mellan det som var och det som eventuellt, möjligen, förhoppningsvis kan följa.

Det är på allvar, det hörs ju från första ton och ord.

Allvaret betonas av Osslers sång, själva rösten, hans diftongmjuka skånska stämband. Han skriker inte, höjer aldrig rösten utan viskar.

Hör inledningsorden i andraspåret ”Tysk höst”, efter att tonerna, ljuden, klangerna scenograferat stämningen i den inledande instrumentalen ”Hundön”:

Det tog slut nu på våren till trastarnas sång…

Omedelbart drabbande. Det känns som kramp i hjärtat.

Plötsligt har det blivit så kallt, som om benen inte bär och samtidigt värmer Ossler med sin sång. Detta märkliga att en ärlig, uppriktig sångpoet och artist kan ta sig in i lyssnarens egen smärta och faktisk ge lindring.

Att lyssna på Ossler är lika nödvändigt som smärtsamt, lika svårt som omöjligt att låta bli.

”Fars dag” är nog ”värst”. Vad skildrar den här sången: arvssynden, arvssmärtan, den cykliska olyckan?

Med Ossler vet man aldrig exakt.

Han förmedlar historier som ger en aning. Orden är diffusa men känslan är konkret. I en intervju läser jag att sångerna på ”Stas” handlar om en skilsmässa.

(Hifi & Musik 2013)

I deckarhyllan: Kerstin Ekman

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

Än ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Hennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

Kerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

Hon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

Rockiga Schlagerfoton

Redan gråskalan, inga photoshoppade färgbilder utan handkopierat i svartvitt, betonar tidsresan: bakåt till 1970-talet och framåt igen in i 80-talet.

Ingen fotobok och fotoutställning i betydelsen att fotografin står i centrum – eller fotografen – utan det handlar om tiden och dess stämning. Ett slags noteringar om rockmusikens förhållande till just sin tid.

Iggy Pop, Köpenhamn 1977.Affisch till Mats Bäckers rockftotoutställning och även omslag till boken.

Idag ägnar sig Mats Bäcker åt att fotografera teater, opera och dans. För några år sen var jag på en utställning med hans dansbilder på Dansens hus i Stockholm.

Digitala färgfoton och fantastiskt! Perfekt teknik och vilken känsla! Ingen tvekan att han är en bättre fotograf idag. Fattas bara, på 70-talet hade han precis blivit klar med fotoutbildningen på Värnhemsskolan i Malmö.

Mats Bäckers nya bok heter ”Raw Power” (Norstedts) och har ett av hans bästa rockfoton på omslaget: en barbröstad Iggy Pop sticker fingret i luften. Samtidigt visas fotona på Fotografins rum/Malmö museum och Zimmerdals i Lund.

Bläddrade och tänkte: ojämnt. Det gäller både kvalitet och stil.

Joe Strummer , Arlöv 1977.

Omslagsfotot är en klassiker, taget i exakt rätt tusendels sekund. Övriga foton på Iggy Pop? Tja, sådär.

Jämför scenfotona av The Jam och Tom Robinson, bägge från Malmö (1977 respektive -80). Det förstnämnda togs rakt på, inget märkvärdigt; det andra är skarpt och oskarpt på samma gång med mycket stämningsskapande luft.

Han testade, vidareutbildade sig själv. Därför kunde resultatet bli olika. Tidiga foton togs till musikrörelseorganet Musikens Makt, de senare till rocktidningen Schlager.

Men strunt i det – ja, faktiskt. När jag återser fotona på Malmö museum så kan ett mindre bra foto ha blivit ett av de bästa. Sammanhang och situation, papper eller vägg, förändrar ens intryck. Det är fascinerande.

Kalle Pedal och Pågarna, Lund 1977. 

Särskilt i Malmö är det överfullt med foton. Många stora också, uppblåsta så kornen blivit (nästan) knytnävsstora. Det är bra! Det bidrar till känslan av att befinna sig i förfluten tid.

Några foton var jag med när de togs. Mats och jag jobbade tillsammans ibland. Som när Joe Strummer bodde på motorhotellet i Arlöv (1977) och när det var presskonferens med Marianne Faithfull på Kockska krogen i Malmö (1980).

Några av de bästa fotona berodde på en tillfällighet (eller olycka i arbetet), berättar han i boken. Två exempel: Eva Dahlgren och Henrik Venant (bägge 1982).

Han tog tusen porträttbilder tills Eva Dahlgren tröttnade och lekte med fotografen. Hastigt försvann hon ur bilden. Omslag på Schlager, förstås!

David Bowie, Bryssel 1983. Samtliga foton: Mats Bäcker.

Henrik Venant-fotot skulle kopieras efter en lurvig kväll. Matte råkade ta fel framkallningsvätska. Alla gråskalor försvann. Han fick en blixtidé: negativet sköljdes omväxlande i hett och kallt vatten. En ny sorts gråskala uppstod. Också ett Schlager-omslag!

Å andra sidan var det ju fotografen som både orsakade och tillvaratog tillfälligheten/olyckan. Också sånt är en bra egenskap för en fotograf.

Fler foton: Kal P Dal, Fiendens Musik, Thåström, ABBA, Garboschock, Niels Jensen, Rolling Stones, Lou Reed, Grace Jones, Per Gessle, Ulf Lundell, U2, David Bowie…

(Ystads Allehanda 2012)

Bilder med förnuft och känsla

Stefan Winroth
Gräset är grönare
Sjöbo konsthall t o m 18 november

Det händer något spännande och extra fantasieggande när jag tittar på Stefan Winroths bilder i olja och blandteknik. Jag börjar med att gå runt en vända: titta, känna in och fantisera. Först efter det plockar jag till mig utställningsbladet och läser de titlar som Winroth satt på sina bilder. Och häpnar, så smått.

Titlarna dementerar mina associationer. Nästan varenda bild visar, enligt Winroth, något annat än vad jag trodde och tyckte. Till exempel oljemålningen av Elvis (som i Presley) trodde jag var en elbasist. Men nu, efter att konstnären påpekat det, så ser jag ju att musikern har en Elvislock i håret.

Stefan Winroth: ”Visiting Vanatu”, blandteknik.

En annan bild, som fått titeln ”Visiting Vanatu” (inte meningen att vara fräck men ska det inte vara Vanuatu?), trodde jag föreställde Bibelns tre vise män. Och det kanske den gör också men dessa vise män, som samlats kring…. ja, om det kan vara en jättesvamp eller ett stort kokkärl, har rest till ögruppen Vanuatu i Stilla havet och anslutit sig till den nyreligiösa John Frum-rörelsen.

John Frum var soldat under andra världskriget. På ön Tanna har han upphöjts till gud. Frum-religionens heliga symbol är ett rött kors (typ Röda korset).

Och då kan man – som alltid – ställa frågan: Ska konstbetraktaren läsa på först eller titta spontant, utan förutbestämda åsikter eller ”pekpinnar” i rätt riktning? Svaret blir väl – också som alltid – att det är en personlig smakfråga.

De starka färgerna – rött, grönt, blått – är förstås det första jag får i ögonen. Men så märkligt, ser jag vid andra ögonkaster, det är ju inte det klatschigt direkta som förmedlar bildernas innehåll och budskap utan betydelsen finns i de svagare, antydda partierna och färgerna.

Stefan Wirnoth: ”Elvis”, blandteknik.

Stefan Winroths bilder kan påminna både om skämtteckningar och 80-talets vilda eller häftiga måleri. Men han målar/ritar med en mer behärskad våldsamhet. På utställningen i Sjöbo finns både större och mindre bilder; de senare, som ingår i serien ”Sketches of pain” och mestadels är svartvita, fungerar i mina ögon mest som utkast till större bilder.

Dyrkan eller hängivenhet, så skulle man nog kunna sammanfatta Winroths stora bilder. Kanske bör man också tillägga: lockelse. Sen må denna dyrkan, hängivenhet och lockelse vara himmelsk eller jordisk, gälla Gud eller (musik)idoler.

Många bilder har religiösa eller musikaliska motiv.

”God’s vessel” porträtterar en kardinal eller någon annan illasinnad präst. ”The anarchist” föreställer en punksångare (Johnny Rotten, förmodar jag). Titeln ”Patton’s blues” bör väl syfta på bluesartisten Charlie Patton.

Stefan Winroth: ”The three-face”, blandteklnik.

Och ”Crossroads wedding”, där en kvinna som kan vara en man i guldglittrig klänning gifter sig med en gråkostymman som bör vara djävulen, får mig att tänka på en annan bluesartist, nämligen Robert Johnson, och hans avtal med djävulen, underskrivet just vid en vägkorsning.

En annan målning heter ”The death of Mr Johnson” (vilken Johnson?) och titeln ”Burning  (of) the midnight lamp” har ju hämtats från en Jimi Hendrix-låt.

Vad finns bakom och i extasen? Vad är det vi hyllar och dyrkar, egentligen? Kan det vara dessa frågor som Stefan Winroth ställer, om och om igen, i bild efter bild, både i färger och motiv?

Min favoritbild handlar också om lockelse men illustrerar samtidigt min tolkning av bilderna.

Den har en annan, mer diskret färgskala, vit som en skog i snö, och heter ”Infra-red riding hood”. Motivet är alltså rödluvan och vargen. Bilden rymmer både lockelse och rädsla, om vart annat, fram och tillbaks. Här visas tiden strax före, innan det händer. Vad ska segra: förnuft eller känsla?

(Ystads Allehanda 2011)