Etikettarkiv: Gammal

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Foto Olof Eriksson

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Teater med Lasse och Signe

En stund till…
Av och med: Lars Sonnesjö
Regi: Karin Parrot Jonzon
Uppsättning: Byteatern / Kalmar läns teater
Kiviks bio

Lars Sonnesjö har spelat den sista föreställningen av pjäsen ”En stund på jorden”. Nu kommer han in i logen med en blombukett i ena handen och en väska i den andra, dricker en klunk vatten och ställer blommorna i glaset.

Sonnesjö känner sig både lite sorgsen, som det kan kännas när det var sista gången, och lite glad, för att ha spelat pjäsen så länge.

Lägger en skiva på den gamla vinylgrammofonen och börjar sminka av sig, läser ett kort från en teaterbesökare och försöker summera: 103 föreställningar á 80 personer i publiken (om det nu var fullsatt varje gång) – vad blir det?

I ”En stund på jorden” har Lars Sonnesjö haft dubbelrollen som syskonen Henning och Signe Kulzén. Den sistnämnda är en docka, nu nerpackad i väskan. Den gamla pjäsen får vi inte se något av utan exakt där den slutade, här i sminklogen, börjar den nya, efterföljande med det logiska namnet ”En stund till”.

Se ett smakprov från föreställningen ”En stund till” med Lasse och Signe.

Också en dubbelroll för Lars Sonnesjö – nu som sig själv och Signe, som kommer upp ur väskan och pratar med Lasse. Dockteater för vuxna, kunde man säga. Inte buktaleri, för man ser att Sonnesjös läppar rör sig.

Det viktiga – geniala – är att han får dockan Signe att röra sig exakt så där gammelstelt och prata med en så autentisk gammal kvinnoröst att vissa stunder tror jag att det inte alls är enmans- och dockteater. Nej, det måste vara två skådespelare på scen.

Lasse och Signe talar om… ja, livet.

Komik och tragik, som åldrandet kan vara. Också Lasse måste kanske pensionera sig. Teatern ska skära ner, osäkert om han kan vara kvar. Signe, som förut hade en liten affär, är också sorgsen. Ska det inte bli något mer skådespeleri för henne?

Replikerna kommer – nästan – ur verkligheten.

Riktigt så enkelt kan det inte ha varit för Lars Sonnesjö att skriva sin pjäs, som han också gjort. Det gäller att välja rätt och omformulera lätt, koncentrera verkligheten så att den blir verklig också på teaterscenen.

Jag ler och får erkänna att jag börjar känna igen mig när Signe uttrycker den gamla människans visdomsord och livserfarenhet: ”Man måste lära sig att bli äldre.”

Ett par skärmar, ett bord, en skådespelare. Ibland behövs inte mer för att skapa stor teater som gestaltar själva livet. Och jag kan väl avslöja att det slutar lyckligare för både skådespelaren Lasse och dockan Signe än det kanske verkat i min recension.

(Ystads Allehanda 2013)

På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Rune AnderssonSkivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson 2Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson 3Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

en-gammal-man_omslag_WEB_250x250”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

Julskivor 2012: Samuel Ljungblahd och Ole Børud

Samuel Ljungblahd / Ole Børud
Someday at Christmas
(Connection)

Norsksvensk julSvenske Samuel Ljungblahd och norske Ole Børud förvandlar kända julmelodier till soul, funk och gospel.

Kanske måste man först vänja sig vid deras säregna röstlägen men oj, så bra och personligt de sjunger. Lika suveränt som vilka internationella soulröster som helst.

Hör bara hur de med stor hjälp av Ruben Dalens och Frode Manges arrangemang nyskapar och återföder gamla – ja, nästan utslitna – julsånger som ”Have Yourself A Merry Little Christmas” och ”Silent Night”.

Att dessutom välja en jullåt av Harry Connick Jr, ”I Pray on Christmas”, tyder på särskilt god smak.

(KB/YA/TA 2012)

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

Maria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

Maria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

Maria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)