Etikettarkiv: Opera

Kurt Wallanders musiksmak

Mankell HandenI Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

Mankell Den orolige mannenI ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009)

Annonser

Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

Davids nimmThe Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

1-spirande-kc3a4rlek-mellan-vagnarna-i-sjc3b6bo

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Kivik Art Gitta

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

I CD-spelaren: Helena Wahlström Band

Helena Wahlström Band
Circle of Legacy
(Losen Records)

Hennes låtar, som nog bör kallas sånger eller kompositioner, lägger grunden.

Utifrån texterna och melodierna går hon sen vidare: med sin sång, sitt eget vokala uttryck, och dessutom släpps musikerna lösa.

Helena Wahlström Band är ett bra namn, för det handlar om en musikalisk helhet.

Konstjazz? Slarvig genrebenämning men vad passar bättre?

Helena Wahlströms melodier placerar sig delvis i den melodiska jazzsången. Med det menar jag att delar av varje sång är väl jazz medan andra delar hamnar i ett ingenmansland mellan mer experimentell musikal och modernistisk opera.

Hennes sång är teatral också, som om varje ton och ljud gestaltar något ur livet.

Ja, just ljud.

Som när hon i inledande ”False Field ”sjunger ordlöst – men inte som scat, inte alls som i jazz, utan Helena gräver fram ljud snarare än toner ur stämbanden i något slags filosofiskt grupporrspel med framför allt Naoko Sakata, piano, och Andreas Axelsson, trummor. Strax efter kommer Alexander Simm, gitarr, in och vill vara med han också.

Mycket spännande med samspelet mellan Helenas röst = vokala instrument, Hannah Törnell Wettermarks flöjt och väl Otis Sandsjös saxofon i ”Parallel Universe”. Snart, i samma låt, börjar den ordlösa sången att glida i vacker samklang med Anton Blomgrens bas.

Och hela tiden växer musiken, för varje lyssning…

(Lira 2012)

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

Maria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

Maria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

Maria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Rockiga Schlagerfoton

Redan gråskalan, inga photoshoppade färgbilder utan handkopierat i svartvitt, betonar tidsresan: bakåt till 1970-talet och framåt igen in i 80-talet.

Ingen fotobok och fotoutställning i betydelsen att fotografin står i centrum – eller fotografen – utan det handlar om tiden och dess stämning. Ett slags noteringar om rockmusikens förhållande till just sin tid.

Iggy Pop, Köpenhamn 1977.Affisch till Mats Bäckers rockftotoutställning och även omslag till boken.

Idag ägnar sig Mats Bäcker åt att fotografera teater, opera och dans. För några år sen var jag på en utställning med hans dansbilder på Dansens hus i Stockholm.

Digitala färgfoton och fantastiskt! Perfekt teknik och vilken känsla! Ingen tvekan att han är en bättre fotograf idag. Fattas bara, på 70-talet hade han precis blivit klar med fotoutbildningen på Värnhemsskolan i Malmö.

Mats Bäckers nya bok heter ”Raw Power” (Norstedts) och har ett av hans bästa rockfoton på omslaget: en barbröstad Iggy Pop sticker fingret i luften. Samtidigt visas fotona på Fotografins rum/Malmö museum och Zimmerdals i Lund.

Bläddrade och tänkte: ojämnt. Det gäller både kvalitet och stil.

Joe Strummer , Arlöv 1977.

Omslagsfotot är en klassiker, taget i exakt rätt tusendels sekund. Övriga foton på Iggy Pop? Tja, sådär.

Jämför scenfotona av The Jam och Tom Robinson, bägge från Malmö (1977 respektive -80). Det förstnämnda togs rakt på, inget märkvärdigt; det andra är skarpt och oskarpt på samma gång med mycket stämningsskapande luft.

Han testade, vidareutbildade sig själv. Därför kunde resultatet bli olika. Tidiga foton togs till musikrörelseorganet Musikens Makt, de senare till rocktidningen Schlager.

Men strunt i det – ja, faktiskt. När jag återser fotona på Malmö museum så kan ett mindre bra foto ha blivit ett av de bästa. Sammanhang och situation, papper eller vägg, förändrar ens intryck. Det är fascinerande.

Kalle Pedal och Pågarna, Lund 1977. 

Särskilt i Malmö är det överfullt med foton. Många stora också, uppblåsta så kornen blivit (nästan) knytnävsstora. Det är bra! Det bidrar till känslan av att befinna sig i förfluten tid.

Några foton var jag med när de togs. Mats och jag jobbade tillsammans ibland. Som när Joe Strummer bodde på motorhotellet i Arlöv (1977) och när det var presskonferens med Marianne Faithfull på Kockska krogen i Malmö (1980).

Några av de bästa fotona berodde på en tillfällighet (eller olycka i arbetet), berättar han i boken. Två exempel: Eva Dahlgren och Henrik Venant (bägge 1982).

Han tog tusen porträttbilder tills Eva Dahlgren tröttnade och lekte med fotografen. Hastigt försvann hon ur bilden. Omslag på Schlager, förstås!

David Bowie, Bryssel 1983. Samtliga foton: Mats Bäcker.

Henrik Venant-fotot skulle kopieras efter en lurvig kväll. Matte råkade ta fel framkallningsvätska. Alla gråskalor försvann. Han fick en blixtidé: negativet sköljdes omväxlande i hett och kallt vatten. En ny sorts gråskala uppstod. Också ett Schlager-omslag!

Å andra sidan var det ju fotografen som både orsakade och tillvaratog tillfälligheten/olyckan. Också sånt är en bra egenskap för en fotograf.

Fler foton: Kal P Dal, Fiendens Musik, Thåström, ABBA, Garboschock, Niels Jensen, Rolling Stones, Lou Reed, Grace Jones, Per Gessle, Ulf Lundell, U2, David Bowie…

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Isabel Sörling Farvel

Isabel Sörling Farvel
(TUN)

Först en aning av kyrkokör, vissa ord och toner kunde vara från en nutida opera, det kan anas influenser från svensk folkmusik, plötsligt spräcker musikerna loss i friformjazz, de spelar stilla, vackra klanger och improviserar sådär vanligt jazzig, ibland extra rytmer som bör komma från Afro-latinamerika.

På sin solodebut presenterade sig Isabel Sörling som en lite – men inte mycket – experimentell sångpoet. Debutalbumet med gruppen Isabel Sörling Farvel är något helt annat och mycket mer.

”Farvel” kan, enligt Sörling, vara norsk stavning av ordet Farväl eller syfta på Grönlands sydligaste udde, Kap Farvel. Att ge sig av alltså och det är precis vad Isabel Sörling gör. Hon är självutnämnd kapten på en musikalisk resa bortom den udde, där bestämda regler slutat gälla (eller så gäller alla regler, samtidigt) och manskapet får lita på sig själva; de egna erfarenheterna och uttrycken ska föra dem vidare och framåt.

Redan i inledande ”Natt eller gryning” händer något märkligt (nej, kanske inte i låten men i mig).

Sörling sjunger en text med så ojämna rader att orden styr tonerna mot modern konstmusikalisk sång till Henrik Magnussons följsamma, också klassiska piano. Fiiint och högtidligt. Men när Isabel sjunger att ”snart kommer GP” tas musiken ner till vardagsnivå i en lägenhet nånstans i Göteborg.

Ordet följsamt är genomgående för albumet. Allra bästa exemplet är nog ”If You Don’t.

Sörlings sjungna ord som lika mycket blir toner fortplantar sig i instrumenten – övriga musiker: Kim Aksnes, trumpet, Otis Sandsjö, tenorsax, Alfred Lorinius, kontrabas, och Carl-Johan Groth, trummor – tills det liksom vänder, de föder varann, instrumentens ljud fortplantar sig också i sången, som övergår till att bli ett ordlöst instrument.

Tänk er att alla ovannämnda musikformer och genrer passeras och byts av, exakt så låter det.

Mest förtjust blir jag i blåsarnas tysta väsande, fräsande toner. Det bör tilläggas att de också skapar ett slags storbandssound, trots musikerna endast är fem (eller sex).

Svenska och engelska texter, alla av Isabel Sörling som även arrangerat. För komponerandet svarar hon själv, Magnusson, Sandsjö och Lorinius.

Isabel Sörling har med Farvel gjort en öronöppnande, mycket fascinerande och nästan otroligt lovande, låt säga, på nytt-debut.

(Ungefär så här i Lira 2012)