Etikettarkiv: Berlin

3 ggr reselitteratur

London Karavan1) London Kort och gott ”London” (Karavan) heter en bok om min andra huvudstad i Europa där olika skribenter svarar för varsin text.

Dick Harrison skriver till exempel sin personliga Londonhistoria, Håkan Engström om öl och pubar, Michael Tapper om James Bond och film, Amanda Svensson om världens äldsta tunnelbana och – mest spännande! – Gabriella Håkansson om platser i London som inte finns (nu längre).

Paris Bucket2) Paris ”Filmälskarens guide till Paris” (Bucket List) av Eva Lindfors och Marie Öhgren lockar till (åter)upplevelse av min tredje europeiska huvudstad ”genom 158 filmer”.

Stiga in i bioduken och bli kollega med kommissarie Maigret/Jean Gabin på 36 Quai des Ofèvres, guidas av Carla Bruni i Rodinträdgården (”Midnatt i Paris”), fika med Julie/Juliette Binoche på Bistro Le Mouffetard (”Bleue”) och stå med Amélie (från Montmartre) på bron över Saint Martin-kanalen.

Berlin Black3) Berlin Peo Rasks ”Ett annat Berlin” med tillägget ”en udda reseguide” (Black Island) skulle kunna få Berlin att också bli en av mina städer i Europa.

Han besöker och beskriver udda, personligt valda platser och miljöer. Till exempel 70-talets prefabricerade Plattenbau-hus, Bertolt Brechts lägenhet, så kallade Café Achteck (stadens gröna pissoarer) och den nedlagda flygplatsen Tempelhof med nationalsocialistisk arkitektur.

(YA/KB/TA 2017)

Annonser

Hårdkokt i Berlin 1936

Philip Kerr
Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Philip KerrRomanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

(KB/YA/TA 2013)

Horace Engdahl, en folkbildare

Horace Engdahl
Cigaretten efteråt
(Albert Bonniers)

När Horace Engdahl pratar så kan jag ha svårt att förstå vad han menar. Men han skriver klart som källvatten. Engdahls nya bok, som enligt baksidestexten innehåller texter ”någonstans mellan essän och aforismen”, är så full av livsklokheter att jag helst bara skulle vilja citera.

”Det fordrar en avsevärd auktoritet att säga att någonting är meningslöst.” Så skriver han i en av de längre essälika texterna. Den handlar om kritik och kritiker. Att sådana som jag ska vara försiktiga att fördöma. En yrkeskunskap som kritiker förhoppningsvis tillägnar sig med åren.

Engdahl skriver också: ”Ju mer absurda kritikerna verkar, desto bättre utför de sannolikt sitt åläggande.” Konstigt? Men jo, så kan det vara: svala och balanserade recensioner glöms snabbt medan vilda, aparta åsikter skapar debatt. Man börjar tänka, funderar och eventuellt protesterar – antingen mot den kritiserade kulturskaparen eller mot kritikern.

Fler ämnen som Engdahl skärskådar (uppräknat i den ordning jag råkade bläddra): realismen, Wagners operor, ironi, postmodernism, det heliga, kaféer i Berlin, vishet, kärleksord, lyckan, ironi, Muminpappan och språkets väsen. Han verkar inte dra någon gräns i livet: allt – eller det mesta – ryms inom livscirkeln. Högt och lågt gränsar till varann, det intellektuella och det vardagliga blandas.

Det han skriver om språket (författande, skrivande, läsande, fabulerande, bokstäver och så vidare) är extra intressant: hur man skriver är ju grunden för att kunna förmedla kunskap och erfarenhet, tankar och åsikter i text.

Han skriver att ”verklig kunskap” utmärks av förmågan att omformulera en sats ”med egna ord”. Men att vetenskapssamhället, i sin strävan efter ”det exakta, entydiga och opersonliga” språket, omöjliggör detta – alltså den verkliga kunskapen.

Engdahls ord och satser är motsatsen: de öppnar upp och bjuder in. Han skriver enkelt som en folkbildare. Men observera: utan att förenkla. Under en språklig enkelhet öppnar sig ett bråddjup av komplicerad verklighet.

Vissa ämnen ägnas en något längre text, andra får en enda mening mitt i prick. Flera aforismer handlar om hur löjlig aforismskrivaren är. Till exempel: ”Aforismens oundvikliga men fatala felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.”

Jag uppskattar humorn, draget av självironi. Men boktiteln. ”Cigaretten efteråt”, undrar jag över. Den har täckning i en av texterna men varför valde Horace Engdahl (om det är han som valt) just den här titeln? Orden ger en känsla av koketterande självbelåtenhet, som Engdahl kunde ge uttryck för som ständig sekreterare i Svenska Akademien men som inte finns i hans texter.

”Cigaretten efteråt” är en bläddra och läs här och var-bok. Tunn till antalet tecken och sidor men så mättad med innehåll, tankar och åsikter att den tynger i armarna när jag på kvällen läser den i sängen. Och ler, medan jag läser, ibland med läpparna och ibland någonstans inne i huvet.

(Kristianstadsbladet 2011)

Hur ska en nekrolog skrivas?

Varje morgon, när jag råkar befinna mej i England, köper jag The Daily Telegraph. Inte för att Daily Telegraph är bäst och snabbast på nyheter – men den har de bästa nekrologerna: informationsrika, välskrivna och, faktiskt, underhållande.

Den moderna Telegraph-nekrologen skapades för drygt 10 år sen när Hugh Massingberd blev chef för ”obituaries”-sidan.

Massingberd förvandlade dödsrunorna till livsrunor över människor med spännande livsöden, både kända och mindre kända personer, i och utanför Storbritannien. Redaktionen jagade fakta likt undersökande journalister (pratade med anhöriga och bekanta, vänner och fiender) och skrev, just,
livfulla nekrologer likt skönlitterära författare.

Inledningarna är rättframma och läslockande. Ett exempel: ”John Vassall, who has died aged 72, spied for KGB… after being blackmailed about his homosexuality”.

Länk till några nekrologer i The Telegraph.

Massingberd har nu dragit sej tillbaka, men redaktionen fortsätter att skriva nekrologer i hans anda. De senaste veckorna har Daily Telegraph innehållit engagerande livsrunor över bland andra Brian Merrikin Hill, pacifist, rektor och poet, japanen Tomoyuki Tanaka, som skapade den tecknade filmsuccén Godzilla, och – inte minst – Michael Macoun, ”colonial policeman who brought law and order to remote outposts of Empire in East Africa despite the defects of his hard-drinking colleagues”.

De svenska morgontidningarnas sidor för ”födde och dödde” började för några år sen att uppmärksamma jubilarer allt mer och större. Numera kan både en 60- och en blott 30-åring presenteras med foto och intervju. Däremot har familjesidorna svårare att handskas med döden.

I Sverige placeras nekrologerna så de knappt syns. De skrivs och skickas in av en vän eller bekant till den avlidne. Texterna är vördnadsfulla och försiktiga. Där finns inte ett ord (i betydelsen ont) som inte bör finnas i ett minnestal.

Ibland, när en journalist stått nära den avlidne, kan nekrologen vara mer personligt skriven. Men de enda gångerna som nekrologer betraktas som journalistik är när någon känd och folkkär person – artist eller kunglighet – har dött. (Som Allan Edwall och Prins Bertil). Då placeras inte nekrologen på familjesidan utan på nyhetsplats. Det är också enda gången som en svensk nekrolog inte handlar om döden – utan om livet.

Biografier i bokform, över såväl levande som inte längre levande personer, är populär läsning. Nog skulle det vara ”kommersiellt” – ursäkta om ordet anses opassande – också för svenska tidningar att satsa på nekrologer/livsrunor?

I Svenska Dagbladet såg jag nyligen en dödsannons jag inte kan glömma: Viktoria ”Vicky” von Sivers, född von Lütcken i Berlin den 20 febr 1900, har stilla insomnat i sitt hem i Stockholm den 19 febr 1997.

Hon blev alltså, på en dag när, 97 år. Föddes i ett land och avled i ett annat. Såg världen, Europa och Stockholm utvecklas och förändras under hela 1900-talet. Hann bli mor, mormor och farmor, gammelmormor och gammelfarmor. Fler än jag skulle säkert vilja läsa en faktafylld, välformulerad och livfull nekrolog över Viktoria von Sivers…

(Krönika i Pressens Tidning 1997)

Viking Eggeling, den första svenska videokonstnären

Louise O´Konor
Modernist & filmpionjär
(Konstakademien / Atlantis)

Astrid Söderberg Widding, red.
Konst som rörlig bild – från Diagonalsymfonin till Whiteout
(Sveriges Allmänna Konstförening / Langenskiöld)

Louise O´Konor har tagit som livsuppgift att placera Viking Eggeling i den svenska konst- och filmhistorien. Redan på 50-talet blev O´Konor intresserad av Viking Eggeling, ”lissade” 1965 och doktorerade 1971.

Jag minns henne från filmkunskapen i Stockholm cirka 1970, där hon presenterade Eggelings svartvita, tecknade och abstrakta kortfilm ”Diagonalsymfoni”. Den gjorde så starkt intryck på mig att jag länge trodde att Viking Eggeling var ett känt namn åtminstone bland dem som sysslar med film och konst.

Men som Louise O´Konor skriver: ”Ute i Europa och även i USA finns sedan länge ett intresse för Viking Eggeling…” (Underförstått: Sverige då?)

En tunn, liten bok – men innehållsrik och fascinerande. Och som en thriller. O´Konor berättar om Viking, född 1880, det trettonde barnet till Fredrik Eggeling, som kom hit från Tyskland och startade Eggelings musikaffär i Lund.

Rutor ur kortfilmen ”Diagonalsymfoni”.

Den 17-årige Viking Eggeling reste från Lund och ut i Europa, gick handelsutbildning men blev ”fri” konstnär i Paris. Han umgicks med bland andra Jean Arp, Hugo Ball och Tristan Tzara, vilka 1916 grundade dadaismen på Cabaret Voltaire i Zürich. Han var ”modernist & filmpionjär”.

O´Konor skriver att Eggelings livsöde och vad som hände efter hans död 1925 i Berlin är ”tragiskt… men inte ovanligt”. Konsten förskingrades, försvann och förfalskades. Samarbetspartnern Hans Richter svek. O´Konor stämdes inför domstol för sin doktorsavhandling.

Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok 2002, som behandlar ”Konst som rörlig bild”, förtjänar en egen recension. Men här är värt att lägga märke till att historiken över svensk konstfilm/videokonst startar med Viking Eggeling. (Bland övriga som tas upp finns Peter Weiss, P.O. Ultvedt, Hans Esselius/Kjartan Slettemark, Erik Pauser/Johan Söderberg, Teresa Wennberg, Ann-Sofi Sidén, Miss Universum och Katarina Löfström.)

På den DVD, som medföljer, finns exempel på rörlig svensk konsthistoria. ”Diagonalsymfoni” inleder: streck, former och symboler blir långsamt belysta, för att lika långsamt mörkna och försvinna. Rytmiskt, som i dans.

Om video funnits 1924-25, då ”Diagonalsymfoni” premiärvisades, så hade Viking Eggeling från Lund varit den första svenska videokonstnären.

(Kvällsposten 2006)

Ett par bilder från Berlin

 

Berlinmurriktig
Här gick muren. 

 

Berlinkorsriktig

Ur Wikipedia:

Chris Gueffroy, född 21 juni 1968 i Pasewalk (Mecklenburg-Vorpommern), död 6 februari 1989 i Berlin, var den siste personen som sköts ihjäl under ett försök att fly över Berlinmuren till Västberlin.

Foton: Bengt Eriksson