Efter Tjechov

Efter Måsen
med Elena Alexandrova
Scenografi: Marta Cicionesi
Ljusdesign: Ilkka Häikiö
TeTeater, Övraby 3 april

Som alltid börjar föreställningen innan den börjar och jag blir lika häpen som tidigare gånger.

Elena Alexandrova tar emot publiken och pratar med oss när vi sitter och väntar utanför vardagsrummet som också är TeTeaterns scen och salong. Så försvinner hon – en minut eller två – och kommer tillbaks som en annan: den åldrande skådespelerskan i pjäsen ”Efter Måsen”.

Som skådespelerska fortsätter hon att prata med oss – men vi förflyttas till Ryssland. Hon kommenterar fotona på väggen, där syns hon som ung och hennes son som tonåring. Inuti en låda, en liten kartong, finns en fågelfjäder och ett pjäsmanus av sonen.

Efter prologen går vi in i scenrummet och Elena Alexandrova fortsätter att göra det hon är så mästerlig på. Det kan sammanfattas med ett ord: förvandling. Eller med två: både… och.

Hon talar och sjunger, pratar med publiken och spelar sin roll i pjäsen.

Först tätt-tätt intill oss, precis framför de runda borden vi satt oss kring. Sen drar hon ifrån den vita ridån och själva scenen öppnar sig: en skog med björkstammar från golv till tak. Skådespelerskan tar av sig hatten och blir sin son.

Kort hår och glasögon – annars sker förvandlingen med henne, inuti Elena.

Hon förändrar sina ansiktsuttryck. Nej, snarare: känslouttrycken i ansiktet. Eller så förändras ingenting men förändras ändå. Som att hennes typiska kvinnokappa blir en lika typisk mansrock.

Klicka HÄR för att se SvT Skånes reportage om Elena Alexandrovas uppsättning ”Efter Måsen” på sin egen TeTeater. 

Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” finns kvar som björkskog från svenska uppsättningar, fjädrar och ett kranium av en mås – tillverkat av Marta Cicionesi, som svarar för den genialt enkla scenografin, där skogen kan bli en sjö. Och temat förstås: den oförsonade spänningen mellan mor och son. Och mellan teater och liv, gestaltade känslor och verkliga.

Elena Alexandrova spelar stor klassisk teater från Sankt Petersburg men hemma hos sig på TeTeatern i Övraby. Som nu, tack vare Ilkka Häikiös scenbelysning, verkligen är en Teater (med versal).

Krock? För mycket för det lilla? Nej, det känns helt naturligt. Och man behöver inte alls kunna ”sin” Tjechov för att drabbas av konflikten mellan förälder och barn.

(Ystads Allehanda 2015)

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Elena Alexandrova i sin körsbärsträdgård

Det har varit ryska kulturdagar i Borrby och Östra Hoby. Gruppen Ryska posten inledde i torsdagskväll med sång, musik och uppmaning till dans på Folkhemmet i Östra Hoby. Fortsättningen skedde fredag-lördag-söndag i Borrby med litterära bruncher, kåserier, bokuppläsning, teater, musik, filmvisning och rysk mat.

Bengt Eriksson var på plats när Kulturgjuteriet i fredags arrangerade en rysk helafton. Där bjöds bland annat på teaterföreställningen ”En gångi körsbärsträdgården” med Elena Alexandrova, som Ystads Allehanda nyligen utsåg till 2012 års kulturpristagare .

Kjell Johansson (presentation av ryska författare)
Elena Alexandrova (teater)
Vladimir Dikanski (sång och musik)
Kulturgjuteriet, Borrby
den 18 maj

Kjell Johansson, översättare och förläggare på förlaget Murbräckan, inleder. Han berättar om klassiska ryska författare. Lågmält och därför så medryckande. Som skildringen av Pjotr Jakubovitjs öde.

1884 dömd till döden för medlemskap i den revolutionära organisationen Folkviljan. Domen omvandlades till straffarbete. Johansson berättar att straffångarna rakades på halva huvudet, med fotbojor fick de vandra 800 mil till straffarbetet i Sibirien.

Pennor, papper och böcker var förbjudna. Jakubovitj smugglade till sig en penna och började på smala cigarettpapper göra de noteringar som skulle bli boken ”I de utstöttas värld”. Nog blir man sugen att läsa?

I pausen står jag och kollar de ryska böckerna på Murbräckans bokbord. Elena Alexandrova kommer förbi. Hon är orolig. Hon brukar ju göra sin tolkning av och kring Tjechovs ”Körsbärsträdgården” hemma i det egna huset. Där spelar hon mitt bland publiken. Nu sitter alla så långt ifrån.

Elena Alexandrova som sig själv och aristokraten Ranevskaja.  Foto från  http://teteater.blogspot.se.

Elena behöver inte vara orolig. Det förstår man genast man hör henne sjunga från ovanvåningen, komma ner och gå igenom publiken.

Först som sig själv, skådespelerskan. Strax ska hon finklä sig i svart kappa och fjäderhatt, bli ryskan Ranevskaja, aristokraten som kommit hem från Paris till huset med körsbärsträdgården.

Flyttar ett bord, sätter på sig skorna, kollar mobiltelefonen, spelar på scen och i salong, rusar genom publiken, fram och tillbaks, klampar med skorna. Elena Alexandrova skulle kunna uppträda bara med skoklampande och det blev konst. Det blev teater.

”Det är frost ute och träden står i full blom”, säger hon. Allt är dubbelt, hela tiden två parallella skeenden. Elena instuderar rollen, samtidigt som hon spelar den. Det handlar både om att spela och att spela. Planera sitt liv och leva det. Den man vill vara och den man är.

Fascinerande att hon använder sin, låt säga, ”brutna svenska” som en del i skådespelandet. Hon agerar inte trots utan med språket.

Med ögonen, näsan, munnen kan hon – plötsligt – och fullständigt – byta utseende, temperament, ålder. Som ett väderomslag. Och sättet att utnyttja pauser, inte säga någonting, hålla tyst och låta tystnaden tala exakt så länge som det bara är möjligt.

Jag såg och hörde alltså Elena Axelandrova framföra ”En gång i körsbärsträdgården” under de  ryska kulturdagarna i Borrby men helst ska föreställningen upplevevas på sin rätta plats hemma i Övraby strax söder om Tomelilla. De närmaste speldagarna är 1/6, 15/6 och 29/6.

I andra pausen serveras värmande rysk borsjtj och sen dags för Carl Michael Bellman på ryska.

Skådespelaren Vladimir Dikanski framför Bellmans sånger och epistlar till gitarr. Han sjunger både på svenska och ryska – då förvandlas Bellman till någon annan, typ en pråmdragare på Volga. Märkligt så ryskt det genast låter (i mina öron) när Dikanski sjunger Bellman i översättning.

En sista sak, något viktigt. Snälla Kulturgjuteriet, värm upp lokalen i förväg nästa gång. Det blir trevligare att ta del av ett kulturarrangemang om man slipper ha ytterkläder på sig inomhus.

Bevingat ord ur publiken: ”Jag tänkte man skulle vara i närheten av den där (värme)kanonen.” Men den värmande kanonen väsnades så att den måste stängas av när Elena Alexandrova började spela teater. Burrrrrrrr.

(Ystads Allehanda 2012)

Tjusan i Simrishamn

Tjusan performance
Skådespelerska: Elena Alexandrova
Konstnär: Maj Ström
Absent friends: Svetlana Medvedeva och Alexander Medvedev
Vakande ögat: Willemo Gonta
Mat: Bella och Jonny
Bellas bistro, Simrishamn den 3/11
Framförs också den 10, 17 och 24/11

Det börjar så fort besökerna stiger in. Bistron är som en scen utan ridå och där publiken dessutom sitter på scenen.

Målningarna på väggen skapar stämningen för kvällen. Är färgsprakande rätt ord? Maj Ströms målningar innehåller färgglädje och värme men också något dystert och lite sorgligt. Motiven – människor, oftast kvinnor, och miljöer – känns igen från Sverige.

En av Maj Ströms målningar: ”Scandal Beauty”, kanske = Tjusan?

En vällustigt naken kvinna har dragit en djurmask över huvudet. Eller håller kvinnan på att förvandlas till ett djur: en rovfågel eller en orm? Och se där har ju Maj Ström porträtterat Tjusan, som kvällens titel syftar på. Också Tjusan är ett djur, en fågel med näbb och lång, lång svans.

Willemo Gonta, som kallar sig Vakande ögat och haft ett vakande öga över tillblivelsen av Tjusan performance, presenterar de medverkande med lätta, fyndiga ord som i ett litterärt kåseri: nämnda konstnärer, svensk-ryska skådespelerskan Elena Alexandrova och krögarparet, som även de ska bli en del av kvällens performance.

Så börjar Cornelis Vreeswijk sjunga om Veronica i CD-spelaren och Elena Alexandrova tänder ett ljus. Och ett till. Hon tänder det ena ljuset efter det andra, ett för varje målning. Som en spotlight. Lika enkel som fyndigt. Målningen blir upplyst och hon blir kvinnan på målningen.

Än svensk: den åldrande kvinnan i äktenskapets ring (eller bur?), med frusna fötter och i negligé. Än ryska: mer tillbakadragen, avvaktande, lite skygg. Hon går in målningarna och ut igen, får bildernas människor att börja leva i rummet, bli en av åskådarna och samtala med oss andra.

Också en målning av Maj Ström: ”Bistron”. Bland bistrons gäster ska Gudrun Schyman finnas.

Hon pratar och sjunger, på svenska och ryska. Hennes brutna svenska blir en tillgång i framförandet. Monologens snabba-snabba associationer får – ja, tvingar – mitt huvud att öka associationstakten ännu mer. Sprallig ena minuten och sorgsen (och i varje stämning ryms också den andra stämningen).

Elena Alexandrova är suverän på enmansteater (= en kvinna och en människa). Leonard Cohen avslutar på CD-spelaren och sen är det dags för supén, som ingår i Tjusan performance. Ja, varför skulle inte mat, för att anknyta till en aktuell debatt på Tjörnedala, kunna vara kultur? Det är väl klart den kan!

En av Maj Ströms målningar – ett slags matstilleben – hänger lite i skymundan, bakom bardisken. Gå och kolla den målningen – noga! – innan du hugger in på maten, som beroende på dina personliga associationer kan vara lika erotisk. Till exempel fatet med bitar av vattenmelon, som lagt sig på rygg och visar sitt röda fruktkött, och bananerna, som står rakt opp.

(Ystads Allehanda 2010)