Etikettarkiv: Enastående

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Foto Olof Eriksson

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Anders Eliasson; människan, kompositören och musiken

Tony Lundman
Svenska tonsättare: Anders Eliasson
(Atlantis)

Anders Eliasson Tony LundmanStig Jacobsson må ropa fy och usch men någon större kunskap om tonsättaren Anders Eliasson har jag tyvärr inte. Eller hade, för efter att ha läst Tony Lundmans biografi över Eliasson så är jag på god väg att få det.

Bara några sidor in började jag lyssna in mig. För det är sådan bok som Lundman har skrivit: en lyssningslockande bok.

Biografi, nja…

Den här åttonde boken i serien ”Svenska tonsättare” är mycket mer och annat: ett porträtt av människan, kompositören och musiken.

Här blandas biografiska uppgifter, citat både från Eliasson och andra samt beskrivningar – fast det är ett alldeles för litet ord – av hans musik.

Lundmans ”beskrivningar”, redogörelser, analyser av specifika verk är märkliga – ja, enastående, säg makalösa. På den mest lättlästa prosa gräver han sig djupt ner i kompositionerna och lyfter upp tonerna så att musiken börjar spela i läsarens öron.

Boken är uppdelad i artikelliknande kapitel, varje avslutas med lyssningstips. Perfekt! Det vill man ju genast: lyssna!

Spännande också att följa med Lundman när han i sin tur följer med Eliasson in i komponerandet, från utbildningen på musikhögskolan i Stockholm och det sena 60-/tidiga 70-talets musikklimat (proggen, politiken, elektronmusiken)…

Anders Eliassons egenartade system av trianglar, sättet att komponera i particell (istället för partitur) och hans förhållande till inspiration. Musikens förhållande till livet, tonsättarens till människan.

(Hifi & Musik 2012)

Kriget på skivspelaren

Trettioåriga Kriget
Krigssång (CBS 1976)
Omslag: Johan Gullberg (teckningar efter Thomas Johanssons fotoförlagor)

Hårdrock? Kunde ha blivit det, om de spelat hårdare och högre. Som på det självbetitlade debutalbumet (CBS 1974), där Trettioåriga Kriget spelade speed metal innan den hårdrockformen fanns. I alla fall nästan.

Symfonirock? Kunde ha blivit det också, om klaviaturerna fått större utrymme. Sättningen anges som gitarr, basgitarr, slagverk och sång men lyssnar man noga så hörs också toner och klanger från bl a mellotron och minimoog. Till sitt kommande och tredje album, ”Hej på er!” (Mistlur 1978), skulle Trettioåriga Kriget också ta in en klaviaturspelare.

Folkrock? Javisst, det tycker jag. Inte om man jämför med engelska Fairport Convention eller svenska Kebnekajse men i melodierna finns ett släktskap med svenska folklåtar och visor och när folktonen möter rockmusiken så uppstår ett slags folkrock.

Progg? Absolut! Gånger två: både stavat med ”gg” som i den svenska musikrörelsen och med ”g” som i genren progressive rock. Trettioåriga Kriget spelade – eller spelar, för bandet har återuppstått och gjort några konserter – både progg och prog.

När jag ringer Olle Thörnvall, som skrev låttexterna, så vill han – först – inte att Trettioåriga Kriget ska placeras i musikrörelsen. Ärren är djupa. Han fick utstå mycket kritik för att skriva alltför poetiska = obegripliga texter.

I efterhand framstår kritiken som ännu mer lomhörd och ordblind. Vem kan missa vad t ex titelspåren ”Krigssång” och ”Krigssång II”, som täcker hela andrasidan på LPn, handlar om? Det börjar med en skildring av en människa som sitter i en gruva och hukar, rädd för att väggarna ska rasa, och slutar med en diskussion om politik, drömmerier kontra handling.

Robert Zima sjunger långsamt, förenar texter och melodier så de blir oskiljaktiga. Christer Åkerberg spelar hårdrockriff och ackord på elgitarren, från blues till ekvilibristiska löpningar. Stefan Fredins elbas går både egna melodiska vägar och spelar med i riffen. Dag Lundquist håller takten, fyller ut och skapar också stämningar med trummor och slagverk.

Ett par andra favoriter är den filosofiska sången ”Jag och jag och ”jag””, som sjungs till akustisk gitarr, och ”Mitt mirakel”, som skildrar det där ögonblicket, när man plötsligt, trots allt, trots livet, känner sig lycklig.

Poetiskt, till text och musik. Progressivt, till text och musik. Därmed, menar jag, blir det också politiskt till både text och musik. Det politiska budskapet både kompliceras, vilket är nyttigt, och fördjupas, vilket är nödvändigt.

”Krigssång” är ett enastående album, oavsett om man gillar den här sortens musik eller inte. Ur de ovannämnda influenserna destillerade Trettioåriga Kriget fram sin egen progressiva rockmusik.

__________________________________________
Av Trettioåriga Krigets album finns följande på CD: debuten ”Trettioåriga Kriget”, ”Krigssång” (bägge Mellotronen 2004 respektive 1992/2004) och ”Hej på er” (Mistlur 1978, MNW 2005). Som synes har ”Krigssång” återutgivits två gånger, senast med extraspår. De resterande LPna, ”Mot alla odds” och ”Kriget” (bägge Mistlur 1979 respektive 1981), finns ännu inte på CD.

”Elden av år” (Mellotronen 2003) är ett nyinspelat album med den återuppståndna gruppen medan ”Glorious War 1970-1971” (Mellotronen 2004) innehåller material från tiden före skivdebuten. På det sistnämnda hörs Olle Thörnvall på gitarr (efter att ha skadat ena handen övergick han till att bli gruppens textförfattare) och även ”extratrummisen” Johan Gullberg, som gjort omslag till flera skivor med Trettioåriga Kriget.

Basisten/sångaren Stefan Fredin bildade gruppen Fredin Comp. Trummisen Dag Lundquist driver inspelningsstudion Decibel och har gjort inspelningar (som tekniker och/eller musiker) med Adolphson & Falk, Staffan Hellstrand, Rolf Wikström, Hedningarna, Bo Kaspers, Ulf Lundell m fl.

Olle Thörnvall, idag en av Sveriges främsta essäister, har gett ut flera böcker, bl a ”Det nödvändiga livet” (1985) med essäer om rock´n´roll, ”Novellisten Gustaf Rune Eriks (1995), ”Det svarta puzzlet” (2002) om Bruno K Öijer, ”Nere vid 72:an (2002) om uppväxten i Saltsjöbaden och ”Lång historia” (2005) om tiden med rockgruppen Trettioåriga Kriget.

www.trettioarigakriget.com

(Ur boken ”99 proggplattor”, utguiven av Alfabeta 2006)