Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

Nystart för Backafestivalen

Sveriges trevligaste musikfestival! har jag utbrustit varje sommar jag varit där på den backiga ängen bakom Tjörnedalagården på Österlen.

På en skala mellan fest och festival placerar sig Backafestivalen mitt emellan – ja, till och med något närmare folkfesten. Backafestivalen härstammar från 70-talets folkfester och spelmansstämmor.

Så mycket barn! Nej, inte heller har jag sett så många barn på någon annan musikfestival – inte ens på 70-talets musikfester. Backafestivalen är en familjefest med många aktiviteter för barnen, från en jonglerande clown till barnteater.

Publiken brukar vara välblandad också: övervintrade och nytillkomna gröna vågare (typ ekologiska rastahippies) och semesterfirare i fritidskläder alternativt vit blazer, svarta byxor och matchande vita skor och några findräkter.

Kortfilm från Backafestivalen 2011. Foto: Joen Bergenrud

Vilken trevlig festival! brukar också artisterna tycka. Finns det någon musiker och grupp som inte förvånats över det fantastiska mottagandet? Trots att de som spelar måste vara okända för de flesta i publiken.

Bra musik applåderas – oavsett vem som spelar. Så är det på Backafestivalen. Eller var.  För i år, den 13-14 juli, tas ett nytt steg för Backafestivalen. Det tredje steget…

Ska Backafestivalen, som fyller åtta år i sommar, kunna leva upp till sina tre ”M”, det vill säga Musik (oftast men inte alltid folk- och världsmusik), Mat och Miljö. Plus att jag vill lägga till ett stort ”B” – som i Barn.

Kort historik, steg 1: Det började vid Mandelmanns trädgårdar, på vars backar den första fest(ival)en ordnades år 2005. Efter två år tyckte familjen Mandelmann att det blev väl jobbigt när ägorna invaderades av besökare mitt i skördetiden.

Dags för steg 2: Backafestivalen flyttades till sin nuvarande plats på ängen vid Tjörnedala. Det var 2007.

Till nu i sommar, 2012, har Backfestivalen gjort sig beredd att ta sitt tredje steg. Ska Backafestivalen lyckas gå från ideellt till professionellt, klara av balansen mellan icke-kommersiellt och kommersiellt.

Det fanns bara två alternativ: lägga ner eller gå vidare. Med ideellt arbete är det ju så att det tar slut. Få människor orkar behålla sin entusiasm hur länge som helst och det kan vara svårt att hitta nya lokala entusiaster, år efter år.

Rörums BackaFestival Kulturförening, som stått bakom i sju år, orkade inte längre. Inte på egen hand, i alla fall. Det började gå ett rykte om att nästa år, 2012, blir det nog ingen Backafestival.

Då anmälde Petter Wickman sitt intresse för att vara ”producent och konstnärlig ledare”. Han hade erfarenhet som ordförande i Malmö Folk(musikförening) så nog bör han passa. Fast han är ju ingen lokal kraft utan kommer alltså från Malmö. De flesta övriga i årets arrangörsgrupp är inte heller lokala.

Ska han/de lyckas? Ja, det hoppas jag ju verkligen! Att Backafestivalen också många år framöver förblir en familjefest – snarare än musikfestival – dit man beger sig för att det är så trevligt, inte för att lyssna på speciella = kända artister och grupper.

Och för att man vet att bra musik blir det alltid, även om man aldrig hört talas om namnen i programmet…

”Okända” musiktips på Backafestivalen (13-14/7 2012)

Apolonia
Nutida världsfolkmusik från Malmö.
Klockan 24, fredagkväll

Väärt
Obeskrivbar folkpop från Malmberget. Favorit i repris!
Klockan 17, lördag

Kraja Extended
Kvinnliga vokalkvartetten Kraja från Umeå, nu med folkmusikorkester.
Klockan 20, lördag

Tall Dark Strangers
Modernt akustiskt hillbillysträngband från Malmö.
Klockan 21, lördag

Storskogen
Storskogsreggae från Hörby, folkligt, rockigt och psykedeliskt.
Klockan 22, lördag

Tips på workshop:

Lär dig spela ukulele, världens enklaste instrument! Ta med egen ukulele.
Klockan 10, lördag

(Ystads Allehanda 2012)

Elena Alexandrova i sin körsbärsträdgård

Det har varit ryska kulturdagar i Borrby och Östra Hoby. Gruppen Ryska posten inledde i torsdagskväll med sång, musik och uppmaning till dans på Folkhemmet i Östra Hoby. Fortsättningen skedde fredag-lördag-söndag i Borrby med litterära bruncher, kåserier, bokuppläsning, teater, musik, filmvisning och rysk mat.

Bengt Eriksson var på plats när Kulturgjuteriet i fredags arrangerade en rysk helafton. Där bjöds bland annat på teaterföreställningen ”En gångi körsbärsträdgården” med Elena Alexandrova, som Ystads Allehanda nyligen utsåg till 2012 års kulturpristagare .

Kjell Johansson (presentation av ryska författare)
Elena Alexandrova (teater)
Vladimir Dikanski (sång och musik)
Kulturgjuteriet, Borrby
den 18 maj

Kjell Johansson, översättare och förläggare på förlaget Murbräckan, inleder. Han berättar om klassiska ryska författare. Lågmält och därför så medryckande. Som skildringen av Pjotr Jakubovitjs öde.

1884 dömd till döden för medlemskap i den revolutionära organisationen Folkviljan. Domen omvandlades till straffarbete. Johansson berättar att straffångarna rakades på halva huvudet, med fotbojor fick de vandra 800 mil till straffarbetet i Sibirien.

Pennor, papper och böcker var förbjudna. Jakubovitj smugglade till sig en penna och började på smala cigarettpapper göra de noteringar som skulle bli boken ”I de utstöttas värld”. Nog blir man sugen att läsa?

I pausen står jag och kollar de ryska böckerna på Murbräckans bokbord. Elena Alexandrova kommer förbi. Hon är orolig. Hon brukar ju göra sin tolkning av och kring Tjechovs ”Körsbärsträdgården” hemma i det egna huset. Där spelar hon mitt bland publiken. Nu sitter alla så långt ifrån.

Elena Alexandrova som sig själv och aristokraten Ranevskaja.  Foto från  http://teteater.blogspot.se.

Elena behöver inte vara orolig. Det förstår man genast man hör henne sjunga från ovanvåningen, komma ner och gå igenom publiken.

Först som sig själv, skådespelerskan. Strax ska hon finklä sig i svart kappa och fjäderhatt, bli ryskan Ranevskaja, aristokraten som kommit hem från Paris till huset med körsbärsträdgården.

Flyttar ett bord, sätter på sig skorna, kollar mobiltelefonen, spelar på scen och i salong, rusar genom publiken, fram och tillbaks, klampar med skorna. Elena Alexandrova skulle kunna uppträda bara med skoklampande och det blev konst. Det blev teater.

”Det är frost ute och träden står i full blom”, säger hon. Allt är dubbelt, hela tiden två parallella skeenden. Elena instuderar rollen, samtidigt som hon spelar den. Det handlar både om att spela och att spela. Planera sitt liv och leva det. Den man vill vara och den man är.

Fascinerande att hon använder sin, låt säga, ”brutna svenska” som en del i skådespelandet. Hon agerar inte trots utan med språket.

Med ögonen, näsan, munnen kan hon – plötsligt – och fullständigt – byta utseende, temperament, ålder. Som ett väderomslag. Och sättet att utnyttja pauser, inte säga någonting, hålla tyst och låta tystnaden tala exakt så länge som det bara är möjligt.

Jag såg och hörde alltså Elena Axelandrova framföra ”En gång i körsbärsträdgården” under de  ryska kulturdagarna i Borrby men helst ska föreställningen upplevevas på sin rätta plats hemma i Övraby strax söder om Tomelilla. De närmaste speldagarna är 1/6, 15/6 och 29/6.

I andra pausen serveras värmande rysk borsjtj och sen dags för Carl Michael Bellman på ryska.

Skådespelaren Vladimir Dikanski framför Bellmans sånger och epistlar till gitarr. Han sjunger både på svenska och ryska – då förvandlas Bellman till någon annan, typ en pråmdragare på Volga. Märkligt så ryskt det genast låter (i mina öron) när Dikanski sjunger Bellman i översättning.

En sista sak, något viktigt. Snälla Kulturgjuteriet, värm upp lokalen i förväg nästa gång. Det blir trevligare att ta del av ett kulturarrangemang om man slipper ha ytterkläder på sig inomhus.

Bevingat ord ur publiken: ”Jag tänkte man skulle vara i närheten av den där (värme)kanonen.” Men den värmande kanonen väsnades så att den måste stängas av när Elena Alexandrova började spela teater. Burrrrrrrr.

(Ystads Allehanda 2012)

I hyllan och på spisen: Pluras mat

Plura Jonsson / Foto: Pepe Nilsson
Pluras kokbok
Provence-Kungsholmen-Koster
(Norstedts)

Plura Jonsson följer upp fjolårets blogg- och sångböcker med en kokbok. Lite av samma sak, om jag får säga.

Som Plura skriver i kokboken:

”Under åren som gått har jag lagat och provat och ibland kommit på nya vinklingar och kommit underfund med att jag inte behöver så mycket, jag har mina basvaror, jag kan inte ha världens alla kryddor i skåpet, jag har mitt eget kök, lagar min egen mat. En färsk fisk behöver ingen fancy sås, det mår den bara dåligt av, den behöver lite salt och peppar, kanske lite smält smör – tro mig, så enkelt är det.”

Kunde lika gärna vara en beskrivning av hur man gör en bra låt också, diktar sångpoesi. Plura Jonsson, som jag påpekat tidigare, är en utmärkt skribent, sin egen stilist. Han berättar om mamma Magda, där började matintresset, och guidar amatörkocken till matens Provence, Kungsholmen och Koster.

Samt bjuder på diverse matrecept, sällan svårare att tillaga än att sjunga och spela Pluras låtar. Som när han till exempel fördjupar något så vanligt som Spaghetti Bolognese med lite kycklinglever eller gör en Kunglig linssoppa som redan på pappret smakar också i min mun (jag som lärde mig hata linser på 70-talet).

Ska också testa hans blåbärs- och äppelpaj och smaka om den bräcker min hustrus äpple- och björnbärspaj (gjord på müsli, vetemöl och fiberhavergryn). Men det har jag svårt att tro.

(Hifi & Musik 2009)

Det kulinariska Blekinge

Ann-Mari Williamsson och Helena Grännsjö foto)
Kulinariska utflykter i Sverige trädgård. En Blekingekokbok.
Eget förlag

Inget förlag ville ge ut boken. Ämnet var för smalt och målgruppen för liten. Näringslivet och turistmyndigheten i Blekinge var inte intresserade. Inte heller ville någon kulturfond eller stiftelse skjuta till pengar.

Till sist bidrog Blekinges landshövding med 30.000 kronor till en fotodokumentation av festmaten på Residenset i Karlskrona.

Men det var allt. Och det räckte inte långt. Så Ann-Mari Williamsson fick själv satsa – håll i er! – 800.000 kronor för att trycka boken ”Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård”. Upplaga: 4.000 exemplar.

– Jag tänkte, säger hon, att säljer inte boken så får jag väl gå från hus och hem.

Nu kan Ann-Mari pusta ut – och bo kvar. Genom flitiga besök i snart sagt alla bibliotek och bokhandlar i Karlskrona med omnejd har hon lyckats sälja så många böcker att ekonomin gått ihop.

Och fattas bara! ”Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård” är ju en högst speciell Blekingekokbok. Här finns inte blott en massa recept utan Ann-Mari Williamsson och fotografen Helena Grännsjö följer dessutom maträtterna bakåt till råvarorna: presenterar odlare (från grönt, frukt och bär till flodkräftor och lax) och andra lantbrukare (Highland Cattle, lamm, struts och vildsvin), fiskare och bagare i dagens Blekinge.

– Mat kan jag. Och jag har ju skrivit en del artiklar. Men någon författare är jag inte. Jag har försökt använda talspråk, som när jag berättar och pratar. Du är inte den första som sagt att när man läser boken så känns det som att sitta brevid mig i bilen och åka runt i Blekinge.

Ann-Mari Williamsson är hushållslärare i botten. Hon har bland annat arbetat i Foodias provkök i Staffanstorp och som lärare på KF:s Vår gård i Saltsjöbaden.

Sill i Blekinge. Foto: Helena Grännsjö

Efter att ha varit borta från Blekinge i drygt 26 år återvände Ann-Mari för att driva restaurang Krutviken och Wämö kaffestuga i Karlskrona. Nu efter pensioneringen håller hon i representationsluncher och middagar på landshövdingens residens.

Och så har Ann-Mari Williamsson alltså skrivit en bok om kulinariska utflykter i hemlänet.

Enligt förordet ska maten i Blekinge vara ganska lik den i grannlänen. Men det är väl blygsamt och inte riktigt sant. För visst finns det speciell Blekingemat…

– Det speciella med Blekinge är sjön och skärgården. Man har ätit mycket fisk och även sjöfågel (lom, svärta, sjöorre och ejder). Här är det, också idag, tillåtet att skjuta sjöfågel på ett friare sätt.

– Jag vill gärna ha en ung fågel, om jag ska laga till den. Men förr fick man väl skjuta och äta vad man kunde.

Med sötsur sås till…

– Ja, det har man. Eller hade. Både till stekt sill och sjöfågel, antagligen för att ta bort smaken av tran. Fast på min fars matbord fanns alltid en flaska matättika, som han hällde på sillen.

Ännu en smått märklig specialitet från Blekinge: ålakroppkakor.

– Det var väl likadant här. På öarna hade man inte så mycket fläsk – däremot var det gott om ål. Då använde man den i kroppkakorna.

– Apropå kroppkakor, fortsätter Ann-Marie. Traditionen att göra kroppkakor – gråkroppkakor, som vi kallar dem – på riven potatis kommer uppifrån Oskarhamn och Kalmar, fortsätter längs kusten och så går det en gräns strax före Ronneby. I Skåne och inne i Blekinge gör man istället kroppkakor på kokt potatis.

Någon efterrätt som är speciell för Blekinge?

– Måste väl vara björnbär. Det finns många stengärdsgårdar i Blekinge och där trivs björnbären. Ja, också Småland har ju björnbär och stengärdsgårdar – men här tillkommer kusten och den kombinationen är björnbären extra förtjusta i.

Parfait. Foto: Helena Grännsjö

Vad äter du helst själv då, av allt som kan tillagas med Blekinges råvaror?

– Jag tycker ju om kött också. Inte minst det nya köttet: struts, vildsvin och biff på Highland Cattle, det är nåt extra. Ändå är det fisk som jag tycker allra bäst om.

PS.
På vägen mellan ordbehandlaren och den tryckta artikeln har ännu mer hunnit hända.

Ann-Mari Williamsson, nyligen utsedd till ”Årets Blekinge-ambassadör”, har låtit trycka en andra upplaga av sin kulinariska Blekingebok. Till sommaren trycks också en karta med vägbeskrivningar till de kulinariska utflyktsmålen. Och vill man inte resa med egen bil så ordnas guidade bussturer under juli månad. Guiden heter förstås Ann-Mari Williamsson.

(Delvis olika versioner i bl a Kvällsposten och Ystads Allehanda 2003)