Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

Teater med Lasse och Signe

En stund till…
Av och med: Lars Sonnesjö
Regi: Karin Parrot Jonzon
Uppsättning: Byteatern / Kalmar läns teater
Kiviks bio

Lars Sonnesjö har spelat den sista föreställningen av pjäsen ”En stund på jorden”. Nu kommer han in i logen med en blombukett i ena handen och en väska i den andra, dricker en klunk vatten och ställer blommorna i glaset.

Sonnesjö känner sig både lite sorgsen, som det kan kännas när det var sista gången, och lite glad, för att ha spelat pjäsen så länge.

Lägger en skiva på den gamla vinylgrammofonen och börjar sminka av sig, läser ett kort från en teaterbesökare och försöker summera: 103 föreställningar á 80 personer i publiken (om det nu var fullsatt varje gång) – vad blir det?

I ”En stund på jorden” har Lars Sonnesjö haft dubbelrollen som syskonen Henning och Signe Kulzén. Den sistnämnda är en docka, nu nerpackad i väskan. Den gamla pjäsen får vi inte se något av utan exakt där den slutade, här i sminklogen, börjar den nya, efterföljande med det logiska namnet ”En stund till”.

Se ett smakprov från föreställningen ”En stund till” med Lasse och Signe.

Också en dubbelroll för Lars Sonnesjö – nu som sig själv och Signe, som kommer upp ur väskan och pratar med Lasse. Dockteater för vuxna, kunde man säga. Inte buktaleri, för man ser att Sonnesjös läppar rör sig.

Det viktiga – geniala – är att han får dockan Signe att röra sig exakt så där gammelstelt och prata med en så autentisk gammal kvinnoröst att vissa stunder tror jag att det inte alls är enmans- och dockteater. Nej, det måste vara två skådespelare på scen.

Lasse och Signe talar om… ja, livet.

Komik och tragik, som åldrandet kan vara. Också Lasse måste kanske pensionera sig. Teatern ska skära ner, osäkert om han kan vara kvar. Signe, som förut hade en liten affär, är också sorgsen. Ska det inte bli något mer skådespeleri för henne?

Replikerna kommer – nästan – ur verkligheten.

Riktigt så enkelt kan det inte ha varit för Lars Sonnesjö att skriva sin pjäs, som han också gjort. Det gäller att välja rätt och omformulera lätt, koncentrera verkligheten så att den blir verklig också på teaterscenen.

Jag ler och får erkänna att jag börjar känna igen mig när Signe uttrycker den gamla människans visdomsord och livserfarenhet: ”Man måste lära sig att bli äldre.”

Ett par skärmar, ett bord, en skådespelare. Ibland behövs inte mer för att skapa stor teater som gestaltar själva livet. Och jag kan väl avslöja att det slutar lyckligare för både skådespelaren Lasse och dockan Signe än det kanske verkat i min recension.

(Ystads Allehanda 2013)