Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: den prisbelönta Karima Nayt

Karima Nayt
Quoi d’autre?
(Ajabu!)

Karima Nayt, sångerska, även dansare och skådespelare, blir den sjungande guiden (sångspråk: arabiska och franska) i en musikalisk geografi som sträcker sig i två riktningar.

Dels österut från Algeriet, genom Palestina, Egypten och Turkiet; dels norrut genom Spanien och Frankrike upp till Sverige.

I musiken hörs arabiska rytmer och den drömskt smekande violinorkestern som är typisk för Arabien men också flamenco, chanson, nytango och svensk folkmusik.

Det sistnämnda är inte så märkligt som det kan verka. På debutalbumet ”Quoi d’autre?” samarbetar Karima Nayt med ett antal svenska musiker: främst Fredrik Gille, slagverkare och medkompositör, Olle Linder, bas, mandola och mandolin, Mikael Augustsson, bandoneon, med flera.

Resultatet är sensationellt, sällan eller aldrig tidigare hörd musik med Karima Nayts erfarenheter hemifrån Algeriet (krig, förtryck, flykt) som hjärtat i både hennes texter och hennes in- och utlevelsefulla röst.

Hennes känsla, smärta och solidaritet sträcker sig även utanför hemlandet, som i sången ”Dari” om en liten palestinsk pojke.

(Olika versioner i bl a Hifi & Musik 2012)

PS. Karima Nayts album prisades som ”årets utgåva” på Folk- & Världsmusikgalan 2013.  

Nytt i danska krimihyllan: Kaaberbøl & Friis

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Pojken i resväskan
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers förlag)

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis ansluter sig till den rad av danska krimiförfattare – de är många nu – som med sina deckare riktar ett stetoskop mot den danska samhällskroppen.

Finns där ett hjärta som slår? Ett samvete? Medkänsla och solidaritet med människor från andra, fattigare delar av världen?

Nina Borg, huvudperson och hjältinna, är sjuksköterska för Röda korset. För närvarande arbetar hon på en flyktingförläggning i Köpenhamn.

Så hör en väninna av sig och ber om en tjänst: Skulle Nina kunna hämta en resväska i en förvaringsbox på Hovedbangården? Märklig fråga och väninnan vill inte förklara varför men det är ju en gammal, kär väninna.

När Nina hämtat den mörkbruna läderväskan – så tung att den nog väger tjugo kilo – och öppnar den: inuti ligger en ihopvikt liten pojke på kanske tre år. Medtagen och medvetslös – men han lever.

Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vilken galning lägger en treåring i en resväska? Trafficking? Pedofili?

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis på Krimimessen i Horsens 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nina Borg går inte till polisen eller besöker ens närmaste sjukhus – för det är ju en deckare – utan tar själv hand om pojken och försöker efterforska från vilken land han kommer och vem han kan vara.

”Pojken i resväskan” är mer av samhällsskildring än deckare. Kaaberbøl & Friis berättar långsamt och lite omständigt. Det mesta får läsaren reda på direkt.

Alltså inte särskilt spännande, trots att här finns både action och våld, men solidariteten och medkänslan är desto större.

Ninas agerande är ju inte heller så trovärdigt. Men åtminstone jag blev ömsom arg, ömsom varm i hjärtat när jag läste. På danska finns ytterligare två titlar i serien om den närmast överengagerade Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg.

(KvP 2013)

Jussi Adler-Olsen skildrar dansk samtid (för femte gången)

Jussi Adler-Olsen
Marcoeffekten
(Politikens forlag)

De nyrika blir omåttligt rika och de fattiga allt fler och fattigare. Girighet och egoism förenar statsapparaten med bankvärlden. Västvärlden fortsätter att kolonisera Afrika ekonomiskt.

Några sidor in i sin nya, femte krimi, efter ett par kapitel bara, har Jussi Adler-Olsen skissat upp bilden av 2000-talets sköna, nygamla värld.

Han placerar världen i Danmark, låter dansk samtid personifieras – där uppe – av chefen för det statliga danska Evalueringskontoret for Udviklingsbistand, och – längst ner – av Marco, en 15-årig romsk pojke, som tigger och stjäl på Köpenhamns gator och har bidragit med boktiteln.

Suveränt gjort. Även om vissa läsare nog muttrar om ett överdrivet skräckscenario i Sjöwall/Wahlöös anda.

Spåren är flera och trådarna fler ändå. De flesta vävs ihop men en av historierna (en kvinna som blev innebränd i en husbåt) löper parallellt.

Den utredningen sköter Rose, annars sekreterare, med bistånd från Assad, egentligen vaktmästare, under surmulna tillrop av Carl Mørck, chef för Afdeling Q vid Köpenhamnspolisen. Därmed lär vi känna Rose och Assad, bägge lika hemlighetsfulla, ännu något lite.

Huvudspåret halkar Afdeling Q in på mest av en tillfällighet. En anställd vid kontoret för utvecklingsbistånd försvinner under en Afrikaresa. Försnillat pengarna och gett sig av eller vad hände?

Pojken Marco har, av en annan händelse, svaret på frågan. Ja, så mycket bara händer att här bör finnas ett budskap: Var vi hamnar i livet beror ofta på tillfälligheter.

Marco och hela den romska klanen stiger fram som individer, var och en sin egen personlighet, med olika bakgrund och motivation. Också ett budskap: Bunta inte ihop människor utan se individen.

”Marcoeffekten” blir en kriminallitterär kampskrift mot den uppblossande diskrimineringen av romer i Europa. Dansken Jussi Adler-Olsen har, ännu en gång, överträffat sig själv. I april kommer ”Marcoeffekten” på svenska.

(Kvällsposten 2013)