Etikettarkiv: Folkbildning

Horace Engdahl, en folkbildare

Horace Engdahl
Cigaretten efteråt
(Albert Bonniers)

När Horace Engdahl pratar så kan jag ha svårt att förstå vad han menar. Men han skriver klart som källvatten. Engdahls nya bok, som enligt baksidestexten innehåller texter ”någonstans mellan essän och aforismen”, är så full av livsklokheter att jag helst bara skulle vilja citera.

”Det fordrar en avsevärd auktoritet att säga att någonting är meningslöst.” Så skriver han i en av de längre essälika texterna. Den handlar om kritik och kritiker. Att sådana som jag ska vara försiktiga att fördöma. En yrkeskunskap som kritiker förhoppningsvis tillägnar sig med åren.

Engdahl skriver också: ”Ju mer absurda kritikerna verkar, desto bättre utför de sannolikt sitt åläggande.” Konstigt? Men jo, så kan det vara: svala och balanserade recensioner glöms snabbt medan vilda, aparta åsikter skapar debatt. Man börjar tänka, funderar och eventuellt protesterar – antingen mot den kritiserade kulturskaparen eller mot kritikern.

Fler ämnen som Engdahl skärskådar (uppräknat i den ordning jag råkade bläddra): realismen, Wagners operor, ironi, postmodernism, det heliga, kaféer i Berlin, vishet, kärleksord, lyckan, ironi, Muminpappan och språkets väsen. Han verkar inte dra någon gräns i livet: allt – eller det mesta – ryms inom livscirkeln. Högt och lågt gränsar till varann, det intellektuella och det vardagliga blandas.

Det han skriver om språket (författande, skrivande, läsande, fabulerande, bokstäver och så vidare) är extra intressant: hur man skriver är ju grunden för att kunna förmedla kunskap och erfarenhet, tankar och åsikter i text.

Han skriver att ”verklig kunskap” utmärks av förmågan att omformulera en sats ”med egna ord”. Men att vetenskapssamhället, i sin strävan efter ”det exakta, entydiga och opersonliga” språket, omöjliggör detta – alltså den verkliga kunskapen.

Engdahls ord och satser är motsatsen: de öppnar upp och bjuder in. Han skriver enkelt som en folkbildare. Men observera: utan att förenkla. Under en språklig enkelhet öppnar sig ett bråddjup av komplicerad verklighet.

Vissa ämnen ägnas en något längre text, andra får en enda mening mitt i prick. Flera aforismer handlar om hur löjlig aforismskrivaren är. Till exempel: ”Aforismens oundvikliga men fatala felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.”

Jag uppskattar humorn, draget av självironi. Men boktiteln. ”Cigaretten efteråt”, undrar jag över. Den har täckning i en av texterna men varför valde Horace Engdahl (om det är han som valt) just den här titeln? Orden ger en känsla av koketterande självbelåtenhet, som Engdahl kunde ge uttryck för som ständig sekreterare i Svenska Akademien men som inte finns i hans texter.

”Cigaretten efteråt” är en bläddra och läs här och var-bok. Tunn till antalet tecken och sidor men så mättad med innehåll, tankar och åsikter att den tynger i armarna när jag på kvällen läser den i sängen. Och ler, medan jag läser, ibland med läpparna och ibland någonstans inne i huvet.

(Kristianstadsbladet 2011)

Annonser

Bertil Falk, föredragshållare och deckarförfattare

Bertil Falk
Litterära odysséer – Essäer
(BTJ Förlag)

Bertil Falk
LikSom i en Dröm
(Zen Zat)

Bertil Falk står bakom pulpeten igen och föreläser som en gammaldags folkbildare, lika kunnig som entusiastisk och underhållande. När man läser hans essäsamling ”Litterära odysséer” blir man just underhållen, man roas och ler lite, samtidigt som så mycket fakta samlas i ens huvud att man strax känner sig spränglärd.

Den här gången skriver Bertil Falk om odysséer, vandringar, sökanden och flykter i litteraturen, historien, geografin, samhället och ja, helvetet också. Han redogör för ”hela skalan av sökare, påhittade och verkliga; rymlingar, hämnare, vagabonder, vilsekomna, vinddrivna, nomader, lycksökare, flyende, jagande och jagade”.

Falk börjar för 2700 år sen, där och då ordet och begreppet uppstod, med ”Odyssén” av Homeros, och avslutar med den ockulte detektiven Simon Ark (från 1955) som Edward D. Hoch bland annat lät gå omkring på kullerstenarna i Gamla stan (alltså Stockholm).

Mer och mindre känd litteratur, ibland riktigt udda; somligt väger tungt och annat har knappt gjort utslag på kulturens kvalitetsvåg. Men sånt bryr sig inte Falk om – eller rättare sagt, det är det han gör. Han utför en rättskipande kritisk handling genom att lyfta fram förbisedda författare och genrer.

”Sinbad sjöfararen” (900-talet), ”Dantes gudomliga komedi” (1317-1320), ”Kristens resa” (1678), ”Nils Holgerssons underbara resa” (1906-1907), ”Odysseus” av James Joyce (1922), ”Odysseus” av Frank Heller (1925), Rune Lindströms himlaspel (1941) och H.P. Lovecrafts drömda Kadath (1943) är ytterligare några stopp på vägen genom litteraturen och tiden.

Bertil Falk har sin egen ingång i litteraturen, sin egen väg genom den och sin egen utgång. Att läsa honom blir odysséer i sig.

Som alltid har Bertil Falks eget förlag Zen Zat även gett ut sin årliga julbok (till kunder och bekanta). År 2009 blev det en kortdeckare, ”LikSom i en Dröm”, med Falks namnlöse privatdetektiv i Malmö. Och vilken återkomst, både för deckarförfattaren och privatsnoken!

Falk leker med genren, blandar verklighet och dröm, skapar och upplöser stämningen, får humor och allvar att krocka. Intrigen vågar jag mig inte ens på att referera. ”LikSom i en Dröm” är en så skickligt utförd hårdkokt deckarpastisch att boken måste bli tillgänglig för en större läsekrets. Print-on-demand?

(Kvällsposten 2009)