Etikettarkiv: Joan Baez

Joan Baez i Malmö

Joan Baez
Malmö konserthus den 16/4

Hon ser trött ut.

Joan Baez pratar med publiken och skämtar om sin mamma som slog sig och föll i koma vid 96 men mirakulöst nog vaknade och vid 98 är pigg igen. I flera låtar fingerplockar Joan också precis så där fint på gitarren att Dylan häpnade. Men bakom ansiktet anas en trötthet som jag känner igen, jag som inte är så mycket yngre än Joan Baez, 70 år.

Hon kan inte sjunga som förr. Ändå sjunger hon lika bra som många – inte minst manliga – akustiska gitarrsångare. Problemet är att Joan tävlar med sig själv: den unga ängeln som polerade toner till pärlor. Hennes bubblande vibrato finns inte mer utan livserfarenheterna har satt sig som ringar på stämbanden.

Joan Baez sjunger en äldre sång, ”Donna Donna”, i en inspelning från 2007. Hon sjöng den också i Malmö. 

I Malmös fullsatta konserthus blandas sånger från hela karriären: traditionella folksånger och nyare sångpoesi, alltid med en text som är så viktig att hon artikulerar den väl för att vi ska höra orden.

Den äldsta sången, ”Silver Dagger”, fanns med på debut-LP:n för 52 år sen. Här medverkar också Dirk Powell, hennes enmansband, på banjo. Andra gånger byter han till bl a fiol, mandolin och piano.

För mig, som hörde henne på tidigt 60-tal, sjunger den unga och den äldre Joan Baez duett i de gamla sångerna. Det är svårt. Nyare sånger, skrivna för ett mindre röstomfång, passar bättre för den åldrande rösten.

I t ex ”Hello In There” (John Prine), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits), ”There But For Fortune” (Phil Ochs) och ”Jerusalem” (Steve Earle) lägger Joan Baez in hela sitt livslånga fredsengagemang i texternas återkommande antikrigstema.

Särskilt ”Jerusalem” passar för det nakna framförandet och är så stark att jag glömde anteckna i blocket. Rösten blir en pensel som med orden målar en tavla av vanvettet – krig, våld, hat, död – i Israel/Palestina.

Musikaliskt har jag upplevt bättre konserter men sång och musik kan vara så mycket mer än toner. Joan Baez är en livssångerska som inkluderar publiken i sin förhoppning om en bättre värld.

Som när hon i ett extranummer, John Lennons ”Imagine”, byter jaget mot ett vi: ”You may say we are dreamers / but we´re not the only ones…”

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet/Trelleborgs Allehanda 2010)

Annonser

Country med Titiyo

Up The Mountain, Fredrik Öster och Titiyo
Före detta församlingshemmet, Östra Hoby

Den här gången fick jag åka två byar längre bort: genom Hammenhög och Borrby till Östra Hoby. Området, som härmed döps till Woodstock på Österlen, sträcker ut sig. Allt fler konstnärer, musiker och andra ”kulturmänniskor” – i Östra Hoby finns också ett halft bokförlag – slår sig ner just här.

I vimlet inför konserten stöter jag på Henrik Herrström, medlem i det eviga rockbandet Problem och bosatt i Östra Hoby. Han berättar att Problem precis varit i Lotta Wengléns studio och gjort en singel med två nya egna låtar på svenska.

Hela Up The Mountain – Lasse Johansson, gitarr/sång, Dubbel Johan Bandling Melin, pedal steel, Lotta Wenglén, gitarr/sång, Bengt Lagerberg, trumma, Magnus Sveningsson, elbas, Maria Davidsson, gitarr/sång och Johan Olsén, banjo/munspel/sång. Foto: Birgitta Olsson.

Både Herrström och Fredrik Öster, tidigare sångare i bandet Alimony och delägare till bokförlaget Reverb, är med i byalaget som arrangerar konserten i församlingshemmet. Öster ska göra comeback på scen som en av kvällens gästartister.

Vem den andra – hemliga – gästen ska bli är nog en officiell hemlighet bland publiken. De flesta verkar veta vem det – hon – är.

Inga spotlights – enbart en rad med kulörta lyktor över scenen. Ett par ljusstakar längst fram på scengolvet lyser upp något mer. Intim stämning alltså, vilket passar bra för gruppen Up The Mountain från väl mestadels Malmö.

Tre akustiska gitarrer, banjo, pedal steel, elbas och virveltrumma, ibland munspel. Och sång förstås, främst av Lotta Wenglén och Sweet Mary Davidsson.

De sju musikerna sitter på stolar i en halvring. Det ser ut som en hootenanny från 50- och 60-talen. Och så låter det också – med den skillnaden att amerikanska folksånger bytts mot mer country.

Inget coverband, det är fel ord, utan ett gäng musiker som sjunger och spelar andras låtar som de själva vill lira dem.

Lotta Wenglén. Foto: Birgitta Olsson.

Efter den inledande traditionella låten, som bandet tagit sitt namn efter, följer en blandning av fler traditionella låtar, ofta countrygospel som ”The Christian Life”, och Nashville-country. Tammy Wynette, Dolly Parton och även Dylan verkar höra till favoriter.

Up The Mountain gör bl a en fin version av Dollys (?) ”Last Thing On My Mind” (men jag ska be att få påpeka att det faktiskt är Tom Paxton som gjort låten).

Solosången vandrar mellan gruppens medlemmar. Lotta Wenglén sjunger allt bättre med lagom nasal countryröst och Sweet Mary sjunger ännu bättre. Hon driver rösten ännu längre upp i det countrynasala. Det blir – nästan – parodiskt men aldrig riktigt. Det är mycket fint och framför allt så häftigt!

Bra stämsång också och musikerna spelar precis så mycket de kan och förmår. Enda soloinslagen står Johan Olsén och Dubbel Johan Bandling Melin för på munspel och pedal steel.

Som en stämningsfull spontankonsert i vardagsrummet.

Countrysångaren Fredrik Öster och Johan Olsén (med banjo). Foto: Birgitta Olsson.

”Pinkapaus.” Sen dags för gästerna. Fredrik Öster har en märklig röst: så ljus! Hans sentimentala tolkning av ”Lake Charles” (en Lucinda Williams-låt) placerar Östra Hoby i östra Texas.

Också Titiyo sätter sig på en stol men reser sig igen. Det förstår jag. Hon har för mycket musik i sig. Titiyo har blivit en vuxen sångartist där hennes liv kan anas i varje ton. Att höra henne sjunga Dylans ”It’s All Over Now, Baby Blue” till akustisk countryrock är som att höra Joan Baez.

Nej, ingen jämförelse utan jag tänker på kvalitén. Så fantastiskt sjunger hon. När Titiyo efter bara två sånger sätter sig och spelar maraccas så är det lite slöseri.

Folk- och countrysångerskan Titiyo med Sweet Mary Davidsson på stämsång. Foto: Birgitta Olsson.

Up The Mountain slutar med ett gospelpotpurri – bl a ”Go Tell It On The Mountain”– som lyfter taket så man undrar om djävulen verkligen har de bästa låtarna.

Slutar, förresten. Ett extranummer applåderas fram och då kommer bandet igång igen med flera låtar.

Allra sist: en intensiv akustisk version av fåackordsmästaren Lou Reeds ”White Light / White Heat”.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2011)

Joan Baez på LP, CD och scen

Bob Dylan skulle förstås bli störst och viktigast, så fort han börjat dikta egna sånger. Men Kingston Trio och Brothers Four var tidigare. Något hade jag också hört med Pete Seeger. Strax efter – och före Dylan – kom Joan Baez som verkligen öppnade mina öron för amerikansk folksång. Och nog inte bara mina…

Hade Jan Hammarlund haft sitt vibrato om han inte lyssnat på och lärt av Joan Baez? Hade Donovan i ”Colours” besjungit sin kärestas blonda hår om han inte hört ”Black is the color of my true love´s hair” med Baez?

På debut-LP:n (1960) fanns ”House of the Rising Sun”, som Dylan sjöng in några år senare, och ”Donna Donna”, som Donovan tog upp på repertoaren. Fast hennes fjärde LP, ”Joan Baez in Concert II” (1963), blev min favorit. På omslaget hade Bobby, alltså Dylan, kåt som en katt i mars, diktat ett långt, ringlande poem till Joanie.

Joan Baez 1963. Foto: Wikipedia Commons.

En live-LP från olika konserter, där Joan Baez kompade sig på gitarr i (vita) folksånger och (svarta) spirituals, en Dylan-sång, även sånger på spanska och italienska. Starkast var befrielsehymnen (inspelad i Birmingham, Alabama) för USA:s svarta medborgarrättsrörelse – den skulle med tiden bli en så världsomspännande kampsång för frihet och rättvisa att Birgit Friggebo nära 30 år senare fick för sig att sjunga ”We Shall Overcome” i Rinkeby.

Måste också nämna 1969, då jag och min blivande hustru var i USA första gången. Vi åkte Greyhound till Palo Alto på västkusten och liftade upp i bergen. Där låg Institute of Non-Violence, grundat av Joan Baez och Ira Sandperl, som höll sommarkurs i icke-våld.

Hon förenade sång med protest, engagemang och solidaritet. Musik som både glädje och vapen, för mig började det med Joan Baez. Men framåt 80-talet tappade vi bort varann. Inte vår tid, politiskt och musikaliskt. Joan började sjunga låtar från de flesta genrer (country, pop, reggae, soul).

Desto mer glädjande då att Joan Baez, 67, på sitt nya album, ”Day After Tomorrow”, är lika bra som någonsin! Fast annorlunda. Rösten är inte lika klar och porlande, vibratot kluckar inte längre. Röstläget har sjunkit och djupnat. Hon sjunger med de levda årens alla erfarenheter.

Countrypoeten Steve Earle har producerat och finns bland kompmusikerna. Sånger av Earle, Elvis Costello, Thea Gilmore, Patty Griffin m fl lyfts upp till samma betydelse och skönhet som de tidiga folksångerna. Längst in i mitt hjärta och samvete når titelspåret – (anti)krigssången ”Day After Tomorrow” (av Tom Waits / Kathleen Brennan) – som Joan Baez sjunger, liksom på 60-talet, till sin akustiska gitarr.

Skivfavoriter:
Joan Baez (1960)
Joan Baez in Concert I (1962)
Joan Baez in Concert II (1963)
Any Day Now (dubbelalbum med Dylan-sånger, 1968)
David´s Album (1969, samtliga Vanguard)
Diamonds & Rust (A&M 1975)
Bowery Songs (livealbum, 2005)
Day After Tomorrow (2008, bägge Proper)

Rare, Live & Classic (samling med tre CD, Vanguard 1993)

Böcker:
Joan Baez: Det sorgsna nöjesfältet (Rabén & Sjögren, 1968, övers: Mårten Edlund)
Joan Baez: Lyssna till min röst (Legenda, 1988, övers: Per Nyqvist)

Officiell hemsida
www.joanbaez.com

(LO Tidningen 2007)

En sommar i Waxholm eller Fucking Waxholm! Fucking Sverre Sundman! Fucking Swedish meat balls!

Kort förhistorik:

Amerikanen Kim Fowley (och skolkompisen Skip Battin) skapade gruppen Hollywood Argyles som 1960 hamnade på de amerikanska topplistorna med låten ”Alley Oop”. Samma duo stod också bakom flera andra grupper som fick hits i början av 60-talet – t ex Paul Revere and the Raiders, ”Long Hair”, Rivingtons, ”Papa-Oom-Mow-Mow”, och B. Bumble and the Stingers, ”Nut Rocker”. Fowley blev PR-agent för P.J. Proby, började skriva låtar till The Byrds, Beach Boys, Soft Machine, Cat Stevens, Them m fl och medverkar även på ”Freak Out”, debut-LP:n för The Mothers of Invention.

– Vänta en stund, säger Kim Fowley i telefon från Los Angeles. Det är kallt idag. Jag måste få igång värmen i rummet innan jag kan prata.

– It’s a sad story, fortsätter Fowley. 1969 hade jag producerat Gene Vincents come back-album och gjort en rad ”Rock´n´Roll America”-konserter med John Lennon, Yoko Ono, The Doors m fl. Det var Lennons första soloframträdanden i USA och Kanada. 1970 åkte jag till Finland för att producera en LP med gruppen Wigwam. När det var klart så fortsatte jag till Stockholm.

– Jag träffade Dag Häggkvist på Sonet och han föreslog att om jag ville göra plattor i Sverige så borde jag ta kontakt med några unga killar i Waxholm som höll på att starta ett skivbolag.

Kim Fowleys LP ”The Day The Earth Stood Still” gavs ut 1970 av Music Network Corps Ltd i Waxholm.

– Så jag ringde dit, de kom in till Stockholm och vi träffades, bl a Sverre Sundman var med. Jag uppfattade dem som rich kids from Waxholm som wanted to change the world. De var väl mer än 10 år yngre än jag, som hade fyllt 30 och redan hunnit förändra världen. De sa att de hade inga pengar, kunde inte betala mig. Däremot kunde de ge mig nånstans att bo och se till att jag fick mat.

– That’s fine, svarade jag, stoppade in resväskan i deras van och vi åkte ut till Waxholm. Jag fick sova i inspelningsstudion, närmare bestämt i ett litet rum som var studions ekokammare. Där sov jag på golvet – jag som hade sålt platin records! – men det var ju vanligt då i slutet av 60-talet med hippies som sov på golvet. Varje dag gick vi på nåt ställe nere i hamnen i Waxholm och åt meat balls – samma fucking Swedish meat balls med spagetti varenda dag! Hemma hos killen som gjorde skivomslagen (Lennart Klein) hade jag möjlighet att bada – en gång i veckan!

(Inom parentes kan meddelas att enligt andra källor ska MNW:s omkostnad för Kim Fowley även ha omfattat ganska så hiskliga telefonräkningar för samtal till USA och kvitton på taxiresor mellan Stockholm och Waxholm.)

Från LP:ns omslag: Kim Fowley framför Lennart Kleins kakelugn i Waxholm.

– Med Bo Anders Larsson fick jag bäst musikalisk kontakt. Sverre Sundman var mer upptagen av att leka skivbolagsdirektör. MNW var som när Sun eller Motown Records startade. Musikerna bestod av Bo Anders Larsson och hans vänner. Varje dag undrade man vilka som skulle komma idag och vad som skulle spelas in. De musiker som infann sig kom med på dagens spelning.

– Det hade behövts en bra, permanent trummis men det fanns inga pengar. Däremot var det möjligt för låtskrivare och musiker att spela in sina drömmar. Det var fortfarande 60-tal och allting var möjligt. Vi levde i en galen dröm, skapade strange sounds, skrattade mycket, var uppe hela nätterna och spelade in. Och varje dag serverades fucking Swedish meat balls nere i hamnen.

– I’m a genius! Jag har sålt 102 miljoner skivor och spelat in i många usla studios. Jag säger som Ingmar Bergman när han fick frågan varför han använder så gammal teknik vid sina filminspelningar: Det får skådespelarna att göra ett bättre jobb.

– Låten ”How Was Your Summer”, som jag (med Ted Steerling) skrev till Contact, ger en ganska bra bild av hur det var den där sommaren 1970 i Waxholm. Jag producerade skivor med Contact och Scorpion (med Bo Anders Larsson på sång) och gjorde också en skiva med mig själv. Jag minns särskilt ”Velvet Blue Saloon” (komponerad av Ted Ström) – en jäkla bra låt. Vad jag bidrog med var mina erfarenheter från andra sidan Atlanten, jag kunde lägga en grund som musikerna gick vidare ifrån. Hur jag gjorde? När jag producerade? Inte mycket att förklara, inget märkvärdigt, det handlar ju inte om kärnkirurgi.

– Jag minns att vi åkte in och kollade Rolling Stones på en utomhusarena (Råsunda) och sen fortsatte vi till Gyllene Cirkeln där Buddy Guy och Junior Wells spelade. Mick Jagger kom dit också och han hoppade upp på scenen och ville sjunga men det gillade inte Guy och Wells som började spelade dubbeltakter så Jagger inte kunde hänga med.

– Sen gick jag upp scenen och sjöng om Chicagos South Side och bluesmusikerna kollade på mig, hur kunde den där killen från Stockholm – från Waxholm – veta nåt om Chicago och de började spela dubbeltakter igen så jag inte heller skulle hänga med – men det gjorde jag. De fattade inte alls hur en svensk kunde klara av att hänga med när inte Mick Jagger gjorde det.

– På Cirkeln träffade jag också Leena Skoog, som varit ihop med Sveriges kronprins, sas det. Hon följde med mig ut till Waxholm och vi knullade på golvet i ekokammaren. Fatta! Som att sätta på Britney Spears på en tvättomat. Leena Skoog var a fucking gudinna! Hon blev min flickvän, den enda jag hade i Sverige.

Också från LP-omslaget.

– Jag levde som en alien i Waxholm, en illegal flykting. Jag var ”the negro of Waxholm”. Att sova på golvet var åkej under den svenska sommaren men när vintern närmade sig… dags att resa tillbaks till Hollywood igen. Det var ju inte så att jag inte hade pengar, jag hade inte behövt sova på golvet, jag hade amerikanska pengar gömda i skon. Men varför skulle jag betala, det var deras skivbolag – inte mitt.

– I USA hamnade jag mitt i nån festival som skulle vara en uppföljare till Monterey, träffade Country Joe och Joan Baez. Var har du varit? frågade de och jag svarade att jag varit i Sverige och gjort skivor. Mer berättade jag inte. Jag har aldrig berättat om min tid i Sverige. Ibland har jag haft vänner hemma som velat höra nåt från den tiden och jag har spelat Contact och Scorpion, de har lyssnat och sagt: Hmmm, bra, intressant…

– No sex, no drugs, only rock´n´roll. Det var MNW. En oskyldig tid – en lycklig rock´n´roll-tid. The sad part är att jag aldrig fick nån royalty. 39 till 40 år senare har jag fortfarande inte fått en penny i royalty. Sverre Sundman was in love with the idea of beeing a powerful man – a real business man. Han var en rock´n´roll hustler, vi var rock´n´roll dreamers. Jag ringde Sverre en gång långt senare men han var jäktad och sa: Hej hej men hej kan inte prata just nu…

– Visst kan jag bli förbannad på fucking Sverre Sundman men det största felet var ju vårt – mitt – eget. Att man kunde tro att rock´n´roll skulle rädda världen. Sen dess har jag haft cancer – flera gånger – och när jag låg på sjukhuset så inte var det rock´n´roll som räddade mig, som räddade mitt liv.

Efterhistorik:

I USA (och även i Europa) fortsatte Kim Fowley att skriva låtar till och producera Emerson, Lake and Palmer, Blue Cheer, Kiss, Helen Reddy, Slade, Alice Cooper, Leon Russell, Kris Kristofferson, The Modern Lovers, Nirvana osv. Han producerade låtar till filmen ”American Graffiti” och fick en stor succé med tjejbandet Runaways, som han satte ihop 1975. Sen 2002 har Kim Fowley varit radio-DJ på Steven Van Zandts sattellitradiostation ”Underground Garage”.

Fotnot.

Ovanstående är Kim Fowleys minnesbild av sommaren 1970 i Waxholm (med omnejd). Andra har i sin tur olika minnesbilder av Fowley. Till exempel Lennart Klein: ”Kim Fowley hade hört talas om Leena Skoog och ville träffa henne. Så jag fick ringa och försöka få tag på henne. Fowley bodde i sommarstugan, där MNW förut hade haft sin studio, och på vägen dit hängde han tre slipsar: en pekade neråt, en var på väg upp och en stod rakt upp. Hans sätt att visa vad han ville. Men jag tror inte han fick ihop det med Leena Skoog. Han klarade nog inte av det. Han var i för dålig form.”

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

Rufus Wainwrights första besök i Sverige

Det känns märkligt att träffa Rufus Wainwright för första gången på hotellrummet i Stockholm. Jag har följt honom i 30 år. Ja, mer än så: jag kände Rufus innan han föddes.

”Dilated To Meet You” – den första sången som Loudon Wainwright III skrev om Rufus – handlar om barnet i Kate McGarrigles mage. Sen dess har Loudon gjort oräkneliga sånger om sin son. Mamma Kate och systern Martha har också sjungit om Rufus.

Och på sitt nya album sjunger Rufus: ”I just want to be my dad / With a small sprinkling of my mother / And work at the family store / And take orders from the counter…”

– Vad som än händer så tar vi vår tillflykt till musiken. Från olycklig kärlek till magknip efter maten – allt kan bli en sång. Att lyssna på oss är nog som att bläddra i familjens fotoalbum.

Rufus Wainwright idag.

Trots att dina föräldrar skilde sej när du var liten verkar ni ha en evig hat-kärlekskontakt. Pappa var nyligen med på scen i New York. Mamma spelar banjo och dragspel på nya albumet. Din lillasyster sjunger på alla skivorna.

– Skilsmässor och sexuell frihet. Under min uppväxt har familjen utsatts för en stor chock. Jag tror att familjen som institution måste överleva. Inte som förr, men man måste hålla ihop och det gör vi.

Din sång och dina sånger brukar jämföras med opera och amerikansk populärmusik.

– En Cole Porter-sång har allt: lättillgänglig melodi och bra men lite mystisk text. Stämningen är magisk. Och när opera är som bäst, då finns det ingen annan scenkonst som överträffar operan.

– Dessutom började jag lyssna på opera när jag som 14-åring upptäckt att jag var homosexuell. I en tid då homo var lika med AIDS och döden gav operan mej en identitet.

Men jag som lyssnat på amerikansk folksång sen tidigt 60-tal hör ju också att din sång anknyter till avdelningen med vacker sång och sångpoesi – så kallad ”art song” – inom folksångarvågen: från Joan Baez, Joni Mitchell, Tim Buckley, Leonard Cohen och framåt….

– Jag är mer inne på opera än mina föräldrar någonsin varit. Men opera och folksång står närmare varann än vad folk tror. I grunden är ju operan influerad av folksånger från Irland, Frankrike, Italien…

På Södra Teatern gör Rufus Wainwright sitt första svenska framträdande. Ensam på scen, sjunger till eget komp på piano och gitarr. Med sin vackra röst lyfter han fram sina minst lika vackra sånger ännu bättre på egen hand än till skivornas stora musikaliska överbyggnad (jätteorkestrar och körer).

En entusiastisk publik får bland annat höra ett smakprov, ”The Gay Messiah”, från kommande albumet ”Want Two”, som släpps om ett halvår för att komplettera ”Want One”.

(Lira 2001)