Elena Alexandrova i sin körsbärsträdgård

Det har varit ryska kulturdagar i Borrby och Östra Hoby. Gruppen Ryska posten inledde i torsdagskväll med sång, musik och uppmaning till dans på Folkhemmet i Östra Hoby. Fortsättningen skedde fredag-lördag-söndag i Borrby med litterära bruncher, kåserier, bokuppläsning, teater, musik, filmvisning och rysk mat.

Bengt Eriksson var på plats när Kulturgjuteriet i fredags arrangerade en rysk helafton. Där bjöds bland annat på teaterföreställningen ”En gångi körsbärsträdgården” med Elena Alexandrova, som Ystads Allehanda nyligen utsåg till 2012 års kulturpristagare .

Kjell Johansson (presentation av ryska författare)
Elena Alexandrova (teater)
Vladimir Dikanski (sång och musik)
Kulturgjuteriet, Borrby
den 18 maj

Kjell Johansson, översättare och förläggare på förlaget Murbräckan, inleder. Han berättar om klassiska ryska författare. Lågmält och därför så medryckande. Som skildringen av Pjotr Jakubovitjs öde.

1884 dömd till döden för medlemskap i den revolutionära organisationen Folkviljan. Domen omvandlades till straffarbete. Johansson berättar att straffångarna rakades på halva huvudet, med fotbojor fick de vandra 800 mil till straffarbetet i Sibirien.

Pennor, papper och böcker var förbjudna. Jakubovitj smugglade till sig en penna och började på smala cigarettpapper göra de noteringar som skulle bli boken ”I de utstöttas värld”. Nog blir man sugen att läsa?

I pausen står jag och kollar de ryska böckerna på Murbräckans bokbord. Elena Alexandrova kommer förbi. Hon är orolig. Hon brukar ju göra sin tolkning av och kring Tjechovs ”Körsbärsträdgården” hemma i det egna huset. Där spelar hon mitt bland publiken. Nu sitter alla så långt ifrån.

Elena Alexandrova som sig själv och aristokraten Ranevskaja.  Foto från  http://teteater.blogspot.se.

Elena behöver inte vara orolig. Det förstår man genast man hör henne sjunga från ovanvåningen, komma ner och gå igenom publiken.

Först som sig själv, skådespelerskan. Strax ska hon finklä sig i svart kappa och fjäderhatt, bli ryskan Ranevskaja, aristokraten som kommit hem från Paris till huset med körsbärsträdgården.

Flyttar ett bord, sätter på sig skorna, kollar mobiltelefonen, spelar på scen och i salong, rusar genom publiken, fram och tillbaks, klampar med skorna. Elena Alexandrova skulle kunna uppträda bara med skoklampande och det blev konst. Det blev teater.

”Det är frost ute och träden står i full blom”, säger hon. Allt är dubbelt, hela tiden två parallella skeenden. Elena instuderar rollen, samtidigt som hon spelar den. Det handlar både om att spela och att spela. Planera sitt liv och leva det. Den man vill vara och den man är.

Fascinerande att hon använder sin, låt säga, ”brutna svenska” som en del i skådespelandet. Hon agerar inte trots utan med språket.

Med ögonen, näsan, munnen kan hon – plötsligt – och fullständigt – byta utseende, temperament, ålder. Som ett väderomslag. Och sättet att utnyttja pauser, inte säga någonting, hålla tyst och låta tystnaden tala exakt så länge som det bara är möjligt.

Jag såg och hörde alltså Elena Axelandrova framföra ”En gång i körsbärsträdgården” under de  ryska kulturdagarna i Borrby men helst ska föreställningen upplevevas på sin rätta plats hemma i Övraby strax söder om Tomelilla. De närmaste speldagarna är 1/6, 15/6 och 29/6.

I andra pausen serveras värmande rysk borsjtj och sen dags för Carl Michael Bellman på ryska.

Skådespelaren Vladimir Dikanski framför Bellmans sånger och epistlar till gitarr. Han sjunger både på svenska och ryska – då förvandlas Bellman till någon annan, typ en pråmdragare på Volga. Märkligt så ryskt det genast låter (i mina öron) när Dikanski sjunger Bellman i översättning.

En sista sak, något viktigt. Snälla Kulturgjuteriet, värm upp lokalen i förväg nästa gång. Det blir trevligare att ta del av ett kulturarrangemang om man slipper ha ytterkläder på sig inomhus.

Bevingat ord ur publiken: ”Jag tänkte man skulle vara i närheten av den där (värme)kanonen.” Men den värmande kanonen väsnades så att den måste stängas av när Elena Alexandrova började spela teater. Burrrrrrrr.

(Ystads Allehanda 2012)

Prat med Lina Nyberg på vägen mellan Östra Hoby och Ystad

ÖSTRA HOBY-YSTAD

I bilstereon sjunger Lina Nyberg från sitt kommande album. Hennes make, jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist, spelar ett bräkigt, frifräsande solo i låten ”Federico Garcia” och Lina sjunger bluesigt och souligt i ”Aliisa”, en starkt berörande låt som sätter sig både i huvudet och hjärtat.

Vid busshållplatsen i Östra Hoby öppnar jag dörren för jazzkatten. Ja, det smeknamnet kan man väl ge Lina Nyberg, efter att Sveriges Radio P2 utnämnt henne till årets jazzmusiker och tilldelat henne ett pris som heter Jazzkatten. Nu är hon och familjen i sommarhuset och passar på att ge några konserter i Östra Hoby.

Fast just idag ska Lina in till Malmö och jag erbjöd mig att skjutsa henne till tåget i Ystad, så kan vi prata under tiden. Varför inte börja med den grundläggande frågan: Vad är jazz idag? Både för dig och i allmänhet…

Hon blir förstås tyst. Först, sen säger Lina:

Lina Nyberg. Foto: Miki Anagrius.

– Improvisation. Jazz är improvisation, att musiken skapas i stunden. Jag spelar in med samtliga musiker i studion på samma gång. På rock- och popskivor kan man göra om ett solo om inte musikern tyckte det blev bra. Jag har försökt göra det, men det går inte med jazzsolon.

– Fast delar av min musik är ju komponerad och arrangerad, nedskriven på notblad. Och det är jag som bestämmer att här passar det med ett solo. Kanske har jag också pushat lite, kan du inte spela åt det där hållet?

När man lyssnar på en ny jazzskiva så vet man ju sällan vilken musik man får höra. Skulle någon ens reagera om man placerade vissa jazzskivor i facket för rock och pop? Ditt kommande album, ”Palaver”, innehåller en mängd olika sorters musik.

– Har du hört mitt ”Tellus”-album (utgivet 2006)? undrar Lina Nyberg. Då hade jag gjort låtar med utgångspunkt från olika platser på jorden, platsen fick styra valet av musik. När jag gjorde nya albumet så tänkte jag ungefär likadant. Nu handlar det om människor, varje människa har fått sin musik.

– ”Caetano” började som en dröm om den brasilianske kompositören och sångaren Caetano Veloso och ”Aliisa” handlar om min mormor.

Lina Nyberg och jag har hamnat på Ystads konstmuseum. Pratet fortsätter på museets fik. Det kom ett sms från personen som hon ska träffa i Malmö. Hans tåg från Göteborg är försenat. Så det blev mer tid att prata och nu kommer också YA:s fotograf.

Inför fotograferingen har Lina med sig ombyte i väskan. Lång kö till toaletten men då byter hon om direkt vid cafébordet. Det går som ingenting.

– Jag har träning, säger hon. Jag har bytt om många gånger i samma loge som ett helt storband.

Också foto: Miki Anagrius.

Att hon ville fika på konstmuseet har en naturlig förklaring. Det passar bra också att hon blir fotograferad bland konsten. Linas föräldrar är två utmärkta bildkonstnärer, Marja Ruta och Ola Nyberg.

– Jämfört med mina föräldrar, som fått en pension på 5 000 i månaden, har jag gjort raketkarriär. Jag blev ju jazzsångerska.

Observera ironin. Efter fotografering fortsätter vi att prata om alla influenser som jag hör i Lina Nybergs jazzmusik. Som det brasilianska…

– I Brasilien har jag varit flera gånger, först som turist och sen på turné. Där tycker de inte alls att det är nåt konstigt med att jag blandar olika musikstilar. Så är ju den brasilianska musiken. Ja, så är hela Brasilien.

Musikaler… Nej, där håller hon inte med. Lina tror att jag syftar på det moderna musikalsättet att sjunga. Så sjunger hon inte! Men jag syftar ju på melodierna, hennes melodiösa sånger, nära nog lika bra som i ”My Fair Lady” och ”West Side Story”. Då blir vi mer överens.

– Många standardlåtar kommer från musikaler och jag gjorde ju ett album med gruppen Music Music Music där vi tolkar låtar ur ”West Side Story”. Jag har också börjat göra shower med sång och musik, kläder och dans.

Det finns även trådar bakåt till äldre jazzsång.

– Jag började som jazzsångerska med Bernt Rosengrens orkester. Då var jag 18 år. Fast redan då skrev jag nya harmonier till standardlåtarna. Så brukar väl inte den här låten spelas? sa musikerna.

Klassisk musik, då?

– Ännu tidigare, som riktigt ung, började jag spela klassisk gitarr. Jag minns ögonblicket när min gitarrlärare kom på att jag inte kunde läsa noter. Jag tittade på hur hon spelade och gjorde likadant.

Nu kan du väl både skriva och läsa noter?

– Oja!

Lina Nybergs nya album ”Palaver”.

Vilken musik ska vi förväntas oss i Östra Hobys församlingshem?

– Det blir fyra konserter, två för vuxna och två för barn. Förpremiär på de nya låtarna med musikerna på skivan. Jag har också bett dem ta med egen musik, som vi kan spela. Det blir nytt, kort sagt.

– Samma musiker spelar också ”barnjazz”. Jag har gjort min egen version av ”Den olydiga ballongen”, en samling barnlåtar som första gången framfördes av Alice Babs och Bengt Hallberg.

Fakta
Namn: Lina Nyberg.
Född: 1970.
Bosatt: Stockholm med sommarhus i Östra Hoby.
Familj: Jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist och en dotter.
Titel: Jazzsångerska, kompositör och arrangör, har nu börjat titulera sig musiker.
Gjort: Gav 1993 ut sitt första album, ”Close”, med bland andra pianisten Esbjörn Svensson, sen dess ytterligare tretton album med olika sorters jazz.
Hyllad: Prisades nyligen med en Jazzkatt, utdelad av Sveriges Radio P2, som årets jazzmusiker.
Aktuell med: Två vuxen- och två barnkonserter i Östra Hobys församlingshem den 22-23 juli. Hennes nya och fjortonde album i eget namn, ”Palaver”, kommer i augusti.
Hemsida: www.linanyberg.se

(Ystads Allehanda 2011)

Country med Titiyo

Up The Mountain, Fredrik Öster och Titiyo
Före detta församlingshemmet, Östra Hoby

Den här gången fick jag åka två byar längre bort: genom Hammenhög och Borrby till Östra Hoby. Området, som härmed döps till Woodstock på Österlen, sträcker ut sig. Allt fler konstnärer, musiker och andra ”kulturmänniskor” – i Östra Hoby finns också ett halft bokförlag – slår sig ner just här.

I vimlet inför konserten stöter jag på Henrik Herrström, medlem i det eviga rockbandet Problem och bosatt i Östra Hoby. Han berättar att Problem precis varit i Lotta Wengléns studio och gjort en singel med två nya egna låtar på svenska.

Hela Up The Mountain – Lasse Johansson, gitarr/sång, Dubbel Johan Bandling Melin, pedal steel, Lotta Wenglén, gitarr/sång, Bengt Lagerberg, trumma, Magnus Sveningsson, elbas, Maria Davidsson, gitarr/sång och Johan Olsén, banjo/munspel/sång. Foto: Birgitta Olsson.

Både Herrström och Fredrik Öster, tidigare sångare i bandet Alimony och delägare till bokförlaget Reverb, är med i byalaget som arrangerar konserten i församlingshemmet. Öster ska göra comeback på scen som en av kvällens gästartister.

Vem den andra – hemliga – gästen ska bli är nog en officiell hemlighet bland publiken. De flesta verkar veta vem det – hon – är.

Inga spotlights – enbart en rad med kulörta lyktor över scenen. Ett par ljusstakar längst fram på scengolvet lyser upp något mer. Intim stämning alltså, vilket passar bra för gruppen Up The Mountain från väl mestadels Malmö.

Tre akustiska gitarrer, banjo, pedal steel, elbas och virveltrumma, ibland munspel. Och sång förstås, främst av Lotta Wenglén och Sweet Mary Davidsson.

De sju musikerna sitter på stolar i en halvring. Det ser ut som en hootenanny från 50- och 60-talen. Och så låter det också – med den skillnaden att amerikanska folksånger bytts mot mer country.

Inget coverband, det är fel ord, utan ett gäng musiker som sjunger och spelar andras låtar som de själva vill lira dem.

Lotta Wenglén. Foto: Birgitta Olsson.

Efter den inledande traditionella låten, som bandet tagit sitt namn efter, följer en blandning av fler traditionella låtar, ofta countrygospel som ”The Christian Life”, och Nashville-country. Tammy Wynette, Dolly Parton och även Dylan verkar höra till favoriter.

Up The Mountain gör bl a en fin version av Dollys (?) ”Last Thing On My Mind” (men jag ska be att få påpeka att det faktiskt är Tom Paxton som gjort låten).

Solosången vandrar mellan gruppens medlemmar. Lotta Wenglén sjunger allt bättre med lagom nasal countryröst och Sweet Mary sjunger ännu bättre. Hon driver rösten ännu längre upp i det countrynasala. Det blir – nästan – parodiskt men aldrig riktigt. Det är mycket fint och framför allt så häftigt!

Bra stämsång också och musikerna spelar precis så mycket de kan och förmår. Enda soloinslagen står Johan Olsén och Dubbel Johan Bandling Melin för på munspel och pedal steel.

Som en stämningsfull spontankonsert i vardagsrummet.

Countrysångaren Fredrik Öster och Johan Olsén (med banjo). Foto: Birgitta Olsson.

”Pinkapaus.” Sen dags för gästerna. Fredrik Öster har en märklig röst: så ljus! Hans sentimentala tolkning av ”Lake Charles” (en Lucinda Williams-låt) placerar Östra Hoby i östra Texas.

Också Titiyo sätter sig på en stol men reser sig igen. Det förstår jag. Hon har för mycket musik i sig. Titiyo har blivit en vuxen sångartist där hennes liv kan anas i varje ton. Att höra henne sjunga Dylans ”It’s All Over Now, Baby Blue” till akustisk countryrock är som att höra Joan Baez.

Nej, ingen jämförelse utan jag tänker på kvalitén. Så fantastiskt sjunger hon. När Titiyo efter bara två sånger sätter sig och spelar maraccas så är det lite slöseri.

Folk- och countrysångerskan Titiyo med Sweet Mary Davidsson på stämsång. Foto: Birgitta Olsson.

Up The Mountain slutar med ett gospelpotpurri – bl a ”Go Tell It On The Mountain”– som lyfter taket så man undrar om djävulen verkligen har de bästa låtarna.

Slutar, förresten. Ett extranummer applåderas fram och då kommer bandet igång igen med flera låtar.

Allra sist: en intensiv akustisk version av fåackordsmästaren Lou Reeds ”White Light / White Heat”.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2011)

Nu Heaven or sHell, då Boliden

Igår, när jag var på hemväg efter ett besök hos bokförlaget Reverb i Östra Hoby, hade kört igenom Hammenhög, svängt av mot höger och precis passerade det hus där Bernt Staf bodde på Österlen i Skåne, just då – ja, jag lovar – började låten ”Sekunda glas” av/med… Bernt Staf att spelas på radion.

Det var kanske magiskt och lite spökligt också men nej, inte obehagligt (för att citera några kommentarer som händelsen fick på Facebook). Fast det riktiga ordet är nog… självklart.

Det kändes så, som något alldeles självklart. Som en påminnelse – glöm inte, glöm aldrig Bernt Staf.

Nej, jag glömmer honom inte.  Jag glömmer t ex aldrig när han ställde sig på ett bord i Tomelilla konsthall och sjöng mot Kambriumbrytning på Österlen. Vilket år? Det var på 70-talet, kan ha varit 1977.

Jag minns inte det exakta året. Men Bernt Staf minns jag, för alltid.

———————————————————————————————–

Kambro-silur är namnet på dom bergarter som bildades för ca 500 miljoner år sen. I dom bergarterna finns bl.a. skiffer som nu blivit intressanta för gruvföretagen på grund av att det innehåller uran, energiråvara och metaller.

Skiffer finns på olika ställen i Sverige. Tidigare har brytning skett bland annat vid Kvarntorp i Närke, i Ranstad i Västergötland och ännu tidigare vid alunbruket i Andrarum i Skåne.

Nu har Boliden AB – ett multinationellt bolag med förgreningar i bland annat Frankrike, Schweiz och USA – tänkt ge sej på Österlen i Skåne.

Det är detta STOPPA KAMBRIUM gäller.

Boliden har försiktigtvis ansökt om att få ”undersöka” området i fråga. Kommunfullmäktige sa ja till ”undersökningen”. Då startade aktionen mot kambriumbrytningen på Österlen. Hittills har mer än 10 000 österlenbor skrivit på listor mot brytning.

Tomelilla konsthall har mellan 2 april och 1 maj varit fyllt med en ”protestutställning”. Och aktionsgruppen har ordnat stöduppträdanden, bland annat har Hasse Alfredsson, Gösta Ekman och Bernt Staf framträtt i en fullsatt konsthall.

Bernt Staf sjunger på Tomelilla konsthall mot Bolidens planerade brytning av kambrium på Österlen. Foto: Birgitta Olsson.

Inför denna kraftiga protest försökte Boliden med en fint. Vi ska bara undersöka området för att se vad det finns för metaller i marken, sa man. Uran (att användas till kärnkraft, givetvis) pratade man inte om.

Brytningslagen är nämligen luddig. Vid brytningen av metaller ger bergmästarämbetet i Falun tillstånd. Kommun och regering behöver inte tillfrågas.

Men givetvis är Boliden ute efter uran. Varför ansöker dom annars överhuvudtaget om tillstånd att få göra en ”undersökning”?

Redan en ”undersökning” kommer med provborrningar och upptagningar av gruvschakt att skövla en stor bit av Österlen. Och framförallt: ”undersökningen” kostar mycket pengar. Skulle Boliden kosta på sej det om man sen inte planerade att börja bryta?

Och vilken möjlighet har kommunen och/eller människorna på Österlen att stoppa en brytning om kommunfullmäktige tillåtit Bolidens ”undersökning”?

Vad skulle då brytningen innebära? Fyra till tio dagbrott på 300 gånger 300 meter på en areal av minst 250 ha skulle flyttas över Österlen. Under 40 år måste Boliden bryta minst två miljoner ton skiffer ur dom ca 100 meter djupa gruvhålen för att brytningen ska vara lönsam.

Hur skulle Österlen se ut efter brytningen? I Tomelilla konsthall kan man på foton se resultatet vid Kvarntorp i Närke. Marken totalt förstörd. Ingenting växer på den.

Försurning och radioaktivitet gör odling på Sveriges bästa jordar omöjlig. Grundvattnet sjunker. Detta begränsar skogens tillväxt. Vid skifferbrytning förbrukas mycket grundvatten. Föroreningar av yt- och grundvatten blir stora.

Ovanstående medför att Tomelilla och Kristianstads kommuner kommer att förlora allt dricksvatten man har idag. Och få skaffa dricksvatten från annat håll.

Skiffer innehåller sex procent svavel, nederbörden försuras. Det påverkar jorden, skogen, fruktodlingarna och fisket. Inom dessa områden bor 800 000 människor som kommer att få sin bygd skövlad.

Varför säger då kommunfullmäktige ja till detta? Boliden säger att man kommer att kunna erbjuda 200 nya arbetstillfällen. Fast först när brytningen är igång!

Konstverk som målades och såldes för att stödja STOPPA KAMBRIUM-kampen.

Men vilka erbjuds dessa arbeten? Jo, i första hand experter från andra delar av landet. På grund av brytningen skulle många jordbrukare få gå ifrån sina gårdar. Och dra med sig sysselsatta inom jordbrukets hela produktionskedja!

Därför måste PROJEKT KAMBRIUM stoppas! För ska vi satsa på kärnkraft i Sverige? Nej!Eller ska vi satsa på att industrier som hänger ihop med Österlens basnäring – jordbruket – lokaliseras hit? Ja!

Hur kommer det att gå? Hittills har den kraftiga protesten fått kommunfullmäktige att ompröva beslutet en gång. Då röstade centern-folkpartiet nej. Sossar-moderater röstade ja.

Men strax efter det beslutet – med en liten övervikt för ja – beslöt kommunfullmäktige att ta upp Bolidens planerade mord på Österlen till förnyad prövning i höst.

(Musikens Makt nr 4, maj 1977)