En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

Elena Alexandrova i sin körsbärsträdgård

Det har varit ryska kulturdagar i Borrby och Östra Hoby. Gruppen Ryska posten inledde i torsdagskväll med sång, musik och uppmaning till dans på Folkhemmet i Östra Hoby. Fortsättningen skedde fredag-lördag-söndag i Borrby med litterära bruncher, kåserier, bokuppläsning, teater, musik, filmvisning och rysk mat.

Bengt Eriksson var på plats när Kulturgjuteriet i fredags arrangerade en rysk helafton. Där bjöds bland annat på teaterföreställningen ”En gångi körsbärsträdgården” med Elena Alexandrova, som Ystads Allehanda nyligen utsåg till 2012 års kulturpristagare .

Kjell Johansson (presentation av ryska författare)
Elena Alexandrova (teater)
Vladimir Dikanski (sång och musik)
Kulturgjuteriet, Borrby
den 18 maj

Kjell Johansson, översättare och förläggare på förlaget Murbräckan, inleder. Han berättar om klassiska ryska författare. Lågmält och därför så medryckande. Som skildringen av Pjotr Jakubovitjs öde.

1884 dömd till döden för medlemskap i den revolutionära organisationen Folkviljan. Domen omvandlades till straffarbete. Johansson berättar att straffångarna rakades på halva huvudet, med fotbojor fick de vandra 800 mil till straffarbetet i Sibirien.

Pennor, papper och böcker var förbjudna. Jakubovitj smugglade till sig en penna och började på smala cigarettpapper göra de noteringar som skulle bli boken ”I de utstöttas värld”. Nog blir man sugen att läsa?

I pausen står jag och kollar de ryska böckerna på Murbräckans bokbord. Elena Alexandrova kommer förbi. Hon är orolig. Hon brukar ju göra sin tolkning av och kring Tjechovs ”Körsbärsträdgården” hemma i det egna huset. Där spelar hon mitt bland publiken. Nu sitter alla så långt ifrån.

Elena Alexandrova som sig själv och aristokraten Ranevskaja.  Foto från  http://teteater.blogspot.se.

Elena behöver inte vara orolig. Det förstår man genast man hör henne sjunga från ovanvåningen, komma ner och gå igenom publiken.

Först som sig själv, skådespelerskan. Strax ska hon finklä sig i svart kappa och fjäderhatt, bli ryskan Ranevskaja, aristokraten som kommit hem från Paris till huset med körsbärsträdgården.

Flyttar ett bord, sätter på sig skorna, kollar mobiltelefonen, spelar på scen och i salong, rusar genom publiken, fram och tillbaks, klampar med skorna. Elena Alexandrova skulle kunna uppträda bara med skoklampande och det blev konst. Det blev teater.

”Det är frost ute och träden står i full blom”, säger hon. Allt är dubbelt, hela tiden två parallella skeenden. Elena instuderar rollen, samtidigt som hon spelar den. Det handlar både om att spela och att spela. Planera sitt liv och leva det. Den man vill vara och den man är.

Fascinerande att hon använder sin, låt säga, ”brutna svenska” som en del i skådespelandet. Hon agerar inte trots utan med språket.

Med ögonen, näsan, munnen kan hon – plötsligt – och fullständigt – byta utseende, temperament, ålder. Som ett väderomslag. Och sättet att utnyttja pauser, inte säga någonting, hålla tyst och låta tystnaden tala exakt så länge som det bara är möjligt.

Jag såg och hörde alltså Elena Axelandrova framföra ”En gång i körsbärsträdgården” under de  ryska kulturdagarna i Borrby men helst ska föreställningen upplevevas på sin rätta plats hemma i Övraby strax söder om Tomelilla. De närmaste speldagarna är 1/6, 15/6 och 29/6.

I andra pausen serveras värmande rysk borsjtj och sen dags för Carl Michael Bellman på ryska.

Skådespelaren Vladimir Dikanski framför Bellmans sånger och epistlar till gitarr. Han sjunger både på svenska och ryska – då förvandlas Bellman till någon annan, typ en pråmdragare på Volga. Märkligt så ryskt det genast låter (i mina öron) när Dikanski sjunger Bellman i översättning.

En sista sak, något viktigt. Snälla Kulturgjuteriet, värm upp lokalen i förväg nästa gång. Det blir trevligare att ta del av ett kulturarrangemang om man slipper ha ytterkläder på sig inomhus.

Bevingat ord ur publiken: ”Jag tänkte man skulle vara i närheten av den där (värme)kanonen.” Men den värmande kanonen väsnades så att den måste stängas av när Elena Alexandrova började spela teater. Burrrrrrrr.

(Ystads Allehanda 2012)

Rasbiologiska skulpturer

Hem ljuva hem
Gert Germeraad
Kristianstads konsthall t o m 27/3

Några år har gått men jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att konfronteras med Gert Germeraads byster av polska lantarbetare, registrerade och fängslade av Gestapo, i Neongalleriets silo.

Gestaposerien: polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom.

När jag återser dem i Kristianstad har de fått sällskap av fler landsmän samt en rysk hjälparbetare och fungerar som klangbotten – ett facit – till något som känns ännu värre: den svenska rasbiologin. Så nära var Nazisverige.

Germeraads budskap är inte bara historiskt utan formuleras som en tyst, upprepad fråga medan jag går runt och ser hans skulpterade byster av svenskar. Frågan ställs i presens, just här och nu, när Sverigedemokraterna ska öppna ett partikansli i Kristianstad.

Hur mycket av samma rasbiologiska tänkande finns kvar på 2000-talet? Vilken syn har dagens så kallade pursvenskar på främmande människor, de som inte riktigt ser ut som vi?

Gert Germeraad arbetar i keramik och lera, målar skulpturerna med pigment och vatten. Han glaserar inte. Det ger en levande känsla, när som helst kan skulpturerna börja röra sig och tala med mig.

Självporträttskulptur som landsfader eller tyrann.

Vid ingången till konsthallen står Germeraad själv som skulptur; överdimensionerad, större än övriga skulpturer, antingen en landsfader eller en tyrann, eller bäggedera.

Utställningens huvuddel bygger på fotografier från Statens institut för rasbiologi (1921-1958). Lägg märke till sistnämnda årtal: först då upphörde Sveriges rasinstitut.

Människor kontrollerades och mättes (näshöjd, hårfärg, blygdhår med mera), fotograferades och klassificerades. De anonymiserades, degraderades till en sorts människa, en typ. Skulpturerna återger dem människovärdet. Germeraad skulpterar så realistiskt – med rynkor och fläckar – att typerna blir individer och personligheter.

Olika blusar, skjorta, kavaj, slips eller fluga. Ljust, svart eller grått hår, ibland skägg.

De kunde vara grannen i huset bredvid, någon vi möter på gatan. Det kan vara jag, tänker jag, när min spegelbild blir synlig bakom en av bysterna. De står på piedestaler med handvävda bonader. På väggen finns vepor där texter som ”Borta bra, hemma bäst” och ”Sverige, Sverige, fosterland” har broderats.

Ur serien ”Om rasbiologi”. Alla foton: Bengt Eriksson.

Gert Germeraad placerar rasismen i det svenska folkhemmet, det som var och drömmen tillbaks. Några byster syns mot en fond av hans svarta, snarare än svartvita, kolteckningar: en svit bilder där människans och därmed samhällets mörkaste skrymslen och vrår blir en minsta gemensam nämnare för omänsklighetens världshistoria.

(Kvällposten 2010)