Up The Mountain, Fredrik Öster och Titiyo
Före detta församlingshemmet, Östra Hoby
Den här gången fick jag åka två byar längre bort: genom Hammenhög och Borrby till Östra Hoby. Området, som härmed döps till Woodstock på Österlen, sträcker ut sig. Allt fler konstnärer, musiker och andra ”kulturmänniskor” – i Östra Hoby finns också ett halft bokförlag – slår sig ner just här.
I vimlet inför konserten stöter jag på Henrik Herrström, medlem i det eviga rockbandet Problem och bosatt i Östra Hoby. Han berättar att Problem precis varit i Lotta Wengléns studio och gjort en singel med två nya egna låtar på svenska.
Hela Up The Mountain – Lasse Johansson, gitarr/sång, Dubbel Johan Bandling Melin, pedal steel, Lotta Wenglén, gitarr/sång, Bengt Lagerberg, trumma, Magnus Sveningsson, elbas, Maria Davidsson, gitarr/sång och Johan Olsén, banjo/munspel/sång. Foto: Birgitta Olsson.
Både Herrström och Fredrik Öster, tidigare sångare i bandet Alimony och delägare till bokförlaget Reverb, är med i byalaget som arrangerar konserten i församlingshemmet. Öster ska göra comeback på scen som en av kvällens gästartister.
Vem den andra – hemliga – gästen ska bli är nog en officiell hemlighet bland publiken. De flesta verkar veta vem det – hon – är.
Inga spotlights – enbart en rad med kulörta lyktor över scenen. Ett par ljusstakar längst fram på scengolvet lyser upp något mer. Intim stämning alltså, vilket passar bra för gruppen Up The Mountain från väl mestadels Malmö.
Tre akustiska gitarrer, banjo, pedal steel, elbas och virveltrumma, ibland munspel. Och sång förstås, främst av Lotta Wenglén och Sweet Mary Davidsson.
De sju musikerna sitter på stolar i en halvring. Det ser ut som en hootenanny från 50- och 60-talen. Och så låter det också – med den skillnaden att amerikanska folksånger bytts mot mer country.
Inget coverband, det är fel ord, utan ett gäng musiker som sjunger och spelar andras låtar som de själva vill lira dem.
Lotta Wenglén. Foto: Birgitta Olsson.
Efter den inledande traditionella låten, som bandet tagit sitt namn efter, följer en blandning av fler traditionella låtar, ofta countrygospel som ”The Christian Life”, och Nashville-country. Tammy Wynette, Dolly Parton och även Dylan verkar höra till favoriter.
Up The Mountain gör bl a en fin version av Dollys (?) ”Last Thing On My Mind” (men jag ska be att få påpeka att det faktiskt är Tom Paxton som gjort låten).
Solosången vandrar mellan gruppens medlemmar. Lotta Wenglén sjunger allt bättre med lagom nasal countryröst och Sweet Mary sjunger ännu bättre. Hon driver rösten ännu längre upp i det countrynasala. Det blir – nästan – parodiskt men aldrig riktigt. Det är mycket fint och framför allt så häftigt!
Bra stämsång också och musikerna spelar precis så mycket de kan och förmår. Enda soloinslagen står Johan Olsén och Dubbel Johan Bandling Melin för på munspel och pedal steel.
Som en stämningsfull spontankonsert i vardagsrummet.
Countrysångaren Fredrik Öster och Johan Olsén (med banjo). Foto: Birgitta Olsson.
”Pinkapaus.” Sen dags för gästerna. Fredrik Öster har en märklig röst: så ljus! Hans sentimentala tolkning av ”Lake Charles” (en Lucinda Williams-låt) placerar Östra Hoby i östra Texas.
Också Titiyo sätter sig på en stol men reser sig igen. Det förstår jag. Hon har för mycket musik i sig. Titiyo har blivit en vuxen sångartist där hennes liv kan anas i varje ton. Att höra henne sjunga Dylans ”It’s All Over Now, Baby Blue” till akustisk countryrock är som att höra Joan Baez.
Nej, ingen jämförelse utan jag tänker på kvalitén. Så fantastiskt sjunger hon. När Titiyo efter bara två sånger sätter sig och spelar maraccas så är det lite slöseri.
Folk- och countrysångerskan Titiyo med Sweet Mary Davidsson på stämsång. Foto: Birgitta Olsson.
Up The Mountain slutar med ett gospelpotpurri – bl a ”Go Tell It On The Mountain”– som lyfter taket så man undrar om djävulen verkligen har de bästa låtarna.
Slutar, förresten. Ett extranummer applåderas fram och då kommer bandet igång igen med flera låtar.
Allra sist: en intensiv akustisk version av fåackordsmästaren Lou Reeds ”White Light / White Heat”.
(Kortare version i Ystads Allehanda 2011)
Låtarna sticker iväg åt så många håll att öronen knappt hänger med.
Så många år men han är ändå samma poet, det märks så fort jag läser ett par rader i hans nya diktsamling. Jag känner igen Gunnar Harding från de tidiga diktsamlingarna ”Lokomotivet som frös fast”, ”Den svenske cyklistens sång” och ”Blommor till James Dean”, utgivna i slutet av 60-talet.
Erikssons kultursidor 