Etikettarkiv: Hans Permbo

Sommar i Ystad: Wihlborg och Johansson

Gerhard Wihlborg / Michael Johansson
Ystads konstmuseum t o m 4/9

Ingen vågad gissning att det blir publikrusning till Ystads konstmuseum i sommar! Museet fyller 75 år och firar med att visa målningar av Gerhard Wihlborg, traktens son. Den meste österlenmålaren, så kan Wihlborg kallas. Kanske är han till och med den främste?

Gerhard Wihlborg (1897-1982) bodde vintertid i Ystad och under sommarhalvåret på födelsegården Grimshög utanför Löderup. Han förblev Österlen trogen livet igenom, också som konstnär.

”Självporträtt”, olja på duk, 1927 (Ystads konstmuseum). Foto: Hans Permbo.

Sommarens utställning innehåller flera självporträtt och andra porträttmålningar, särskilt av hans mor.

Wihlborg målade gårds- och byamotiv, arbetet på fälten och i hemmet, folkliv och traditioner. Han dokumenterade det sydösterlenska landskapet som landskap och målade stadsmotiv från Ystad. Här finns även stilleben.

Han var modernist men blandade stilar och ismer utan att ansluta sig till en särskild målarstil. I vissa målningar syns inslag av kubism, andra kan påminna om Cézanne. Ett porträtt av hans mor, försjunken i tankar mot landskapets rutmönster, känns sakral (eller naturskön).

Färgtonen är genomgående dov, nästan brun. Fast här finns också enstaka starkare färger – som röd, grön eller blå. Och nästan alltid strålar ett ljus in i eller ut ur målningarna.

Lätt att bli stående länge vid en målning och häpna över den suveräna hantverksskickligheten och detaljrikedomen i hans självporträtt från ateljén eller målningen av frälsningsarmén och de församlade byborna på Kåseberga. Ju mer man tittar, desto mer ser man också.

”Höst i Kåseberga”, olja på duk 1925 (privat ägo). Foto: Hans Permbo.

Som målningarna i
målningarna. Wihlborg samlade på allmogeföremål och ett allmogeskåp syns i bakgrunden på ett av självporträtten. ”Samma” skåp har fått en egen målning (men titta, skåpet – eller skåpen – är inte identiskt avmålade). På väggen bakom konstnären i ateljén syns också andra Wihlborg-målningar. I alla fall en av dem finns med på utställningen som en egen målning.

Gerhard Wihlborg målade föreställande men inte realistiskt. Nämnda frälsningsarmé och porträttet av mamman under lampan i köket på gården är tydliga exempel. Varje detalj visas ur den för detaljen bästa vinkeln. Wihlborg har målat med fasettögon: kökslampan ur ett perspektiv och mammans ansikte ur ett annat.

Men ibland verkar Wihlborg ha tröttnat på detaljer och noggrannhet, till exempel i målningarna av potatisplockarna och utsikten över Ystads hustak, för att istället måla mer skissartat. Slöade han till? Orkade inte jobba så hårt? Eller var tanken att öppna upp för åskådarnas fantasi?

”Majsångare i Skåne”, olja på duk, 1921 (Österlens Museum) Foto: Hans Permbo.

Det mer diffusa målarsättet kom att känneteckna honom efter cirka 1940. Vilket innebär att jag nu hunnit fram till min enda – men desto större – invändning mot utställningen på Ystads konstmuseum.

Den tidigaste målningen är daterad 1919 och den sista 1935. Gerhard Wihlborg ska också – enligt myten – ha haft sin storhetstid under 1920- och 30-talen. Tillåt mig att tvivla. Det är så fräckt mot konstnärens eftermäle – han fortsatte ju att måla i över 40 år! – att det måste bli fel.

Wihlborg var en flitig konstnär, som efterlämnade mängder med målningar av skiftande kvalitet. Det räcker med att googla på nätet för att upptäcka att han också senare kunde åstadkomma bra konst. Åtminstone en museisal av tre kunde – ja, borde – väl ha ägnats åt ett urval av Gerhard Wihlborgs konst från 1935 till -82?

På våningen ovanför får Michael Johanssons pusselkuber finna sig i att vara en kompletterande andrautställning. Det är gott så. Risken fanns att hans objekt – installationer eller skulpturer? – skulle krocka med och slås ut av målarmästaren Wihlborg.

Tvärtom uppstår ett samspråk i tid och rum.

Michael Johansson: ”Monochrome anachron”.

Det beror dels på att Michael Johansson – liksom Wihlborg samlade på allmogemöbler – bygger sina kuber med skåp, hyllor, böcker, glasföremål, väskor med mera från loppisar och vindsröjningar. Johansson – liksom Wihlborg – binder tiden och öppnar betraktarens sinnen för de människor som levt med dessa prylar.

Den här gången, när kuberna domineras av brunbeiga färger, finns också en liknande dov ton som i Wihlborgs måleri. Fast mest fantasieggande är ändå utställningens enda platsspecifika verk. Det skiljer ut sig.

Michael Johansson botaniserade bland prylar på Ystads konstmuseum och byggde en lagerhylla som täcker en av utställningsväggarna. Grejerna kunde komma från vilket kontor som helst. Man får titta noga för att märka att det här kontoret sysslar med att göra konstutställningar.

(Kvällsposten 2011)

Annonser

Ystads konstmuseum (8): Foto

Härom lördagen var jag på Ystads konstmuseum. Ett tag sen sist och naturligtvis borde jag ta mej dit oftare men inte minst här i Skåne finns det ju så många gallerier och museer att besöka för en konstintresserad.

Nu hade i alla fall den pågående fotoutställningen med motiv från Österlen lockat mej till konstmuseet. Precis lika bra som jag trodde!

Carl Fredrik Ohlsson

 Foto: Carl Fredrik Ohlsson

 Även om Carl Fredrik Ohlsson, fotograf i Borrby, blivit mer känd för sina Österlenbilder så var det Emma Nordahls foton, kopierade från nyligen upphittade glasplåtar, som fascinerade mest. Hennes bilder på bröllopspar, skolklasser och familjer från Österlen på 1920- och 30-talen är – de måste beskrivas med detta utslitna ord – magiska. Eller kanske magnetiska? Trots de ”enkla” motiven lockar de till tittning. Länge.

Efter att ha varit uppe på tredje våningen och sett Ohlssons och Nordahls foton gick jag ner till bottenplanet igen för att ta en sväng genom fotogalleriet. Personalen hade nämligen vänligheten att informera mej om att det i den permanenta fotoutställningen i galleriet fanns fler foton av Emma Nordahl.

Emma Nordahl 2

Foto: Emma Nordahl

Det blev en chock. Först en smärre förvåning, som sen övergick i chock, irritation och ilska. Nordahls foton hittade jag mycket riktigt på väggen längst in, men i den större, yttre delen av galleriet fanns inga foton, där fanns ingenting: endast ett bord med böcker. Först trodde jag att det var en temporär lösning (ska målas om). Men jag fick veta att det är permanent. Fotogalleriet är nedlagt.

Det måste ha hörts ända till stationen när jag utbrast: Skandal!

Hur många kommersiella svenska fotogallerier finns det? Hur många kommunala fotogallerier? Hur många svenska konstmuseer har ett fotogalleri? Hur många av dessa museer finns i städer av samma – lilla – format som Ystad? Allt färre fingrar krävs, när man räknar ner. Fotogalleriet i Ystads konstmuseum är – var! – unikt.

Just fotoutställningarna har lockat mej till museet. I minnet finns för alltid holländaren Bert Teunissens foton av olika människor med sina julgranar och Bengt H. Malmqvists skivomslag på 50-talet. Två utmärkta utställningar med fotografer som ur det lilla och banala porträtterat både människornas och tidens själ.

Vilken anledning kan Thomas Millroth, museichefen, ha haft att lägga ner fotogalleriet? Inte ekonomin. När jag ber att få se fotogalleriets budget från, säg, år 2000 och framåt så är siffrorna otroliga. Hur är det möjligt att göra utställningar med så lite pengar? Som mest har utställningarna med externa fotografer under ett år kostat 12 000 kronor!

dagnyEPBengt H. Malmqvist tog foton till många skivomslag. Här till en EP med Owe Thörnqvist.

Menar Millroth – tvärtemot mej – att utställningskvalitén varit dålig eller ojämn?

Han har ju inte själv ansvarat för fotogalleriet utan överlåtit det till museets fotograf, Hans Permbo. Men nedläggning är väl i så fall inte den rätta åtgärden utan då får chefen se till att höja kvalitén.

Thomas Millroth är tjänstledig. Per mobiltelefon får jag tag på honom i en bil någonstans. Först säger han att museet fått en stor donation av ”artists´ books” (böcker gjorda av konstnärer, oftast i ett exemplar). Den enda säkra platsen för dem är fotogalleriet, där de kan övervakas av personalen.

Jag försvarar gärna Millroths försök att placera Ystad på den nationella och även internationella konstscenen genom att modernisera museet och ge det en konstnärlig spets. Men ska en konstform slå ut en annan? Är konstnärliga böcker viktigare än fotografi? Att placera böckerna i fotogalleriet borde inte ens vara en tänkbar tanke. Ingen får mej att tro annat än att man med en gnutta fantasi kan komma på en bättre lösning.

Millroth säger att fotoutställningarna ju inte upphör men ska varvas med andra utställningar. Fotografier ska även finnas bland övrig konst i museets permanenta avdelning. Slutsats: det blir färre och sporadiska utställningar, när fotogalleriet inte finns.

Också en personalfråga, menar Millroth. Personen som haft hand om fotogalleriet behövs till andra uppgifter. Men de foton som finns i museets ägo ska väl inte kastas på sopen? Samlingen måste ändå skötas om. Hur stor del av arbetstiden har Hans Permbo använt för att ordna fotoutställningarna? Knappast ens kvartstid.

(Dåliga) förklaringar – och inget försvar. Något försvar finns inte, vare sej för Millroths tilltag eller för kulturnämnden i Ystad som tillåtit det. Att museet och dess chef gör sej ett namn på konstscenen är  bra men Ystads konstmuseum ska väl också vara ett museum för just Ystad med omnejd. Konstnärlig spets bör ett museum ha men utan bas ramlar pyramiden. Det ska väl också komma folk till museet?

Emma Nordahl 1Foto: Emma Nordahl

Tänk Emma Nordahl i fotogalleriet. Ystads konstmuseum har i två omgångar fått cirka 500 av hennes glasplåtar. Om man hängde upp de nytillkomna, som repats och liksom blivit dokumentära av tiden, tillsammans med de tidigare, som kopierats och retuscherats finare och bättre, och dessutom annonserade efter foton som hon själv kopierat – vilken utställning! Och, det kan jag slå vad om, vilken publikdragare!

En annan utställning i fotogalleriet kunde innehålla dagliga foton från sida 3 i Ystads / Trelleborgs Allehanda. Mycket ovanligt att en dagstidning upplåter ett sådant, mer konstnärligt utrymme åt sina pressfotografer.

Om inte Thomas Millroth begriper hur unikt Ystads kommunala fotogalleri är och inte fattar att det måste finnas kvar, så återstår bara en åtgärd: att kulturnämnden tar det ifrån honom. Låt fotogalleriet bli sitt eget museum med egen chef och egen budget. Det skulle också kunna innebära att galleriet kunde jaga – och få – sponsorer till utställningarna. Större budget och ännu bättre fotoutställningar…         

Bengt Eriksson är (populär)kulturjournalist och bor i Vollsjö. Han fascineras av hur olika fotografer kan plåta samma motiv med samma sorts kamera och objektiv, från samma vinkel, med samma bländare och slutartid – men med helt olika resultat. Själv låter han sej endast fotograferas av hustrun (den enda han skänkt sin själ).

(Krönika i Ystads/Trelleborgs Allehanda 2005)