Etikettarkiv: Mats Gustafsson

Soulgospel med Ida Sand

Ida Sand sjunger, spelar piano och andra klaviaturer. Ibland komponerar hon. Men på hennes nya och tredje album, ”The Gospel Truth” (Act), finns bara en egen komposition. Övriga låtar hämtades från artister och kompositörer som Stevie Wonder, Nina Simone, Beach Boys/Brian Wilson och Madonna.

Tolkningarna liknar inte alls originalen. Ida Sand har ett eget musikaliskt uttryck. Låtarna blir hennes.

Ida Sand. Foto: Sofia Sabel.

– Det är ju underbart, i så fall.

Hur vågade du göra om – ja, totalrenovera – så välkända låtar som ”God Only Knows” och ”Like A Prayer”?

– Det finns väl de som tycker att så här får man inte göra med husgudarna. Men jag bryr mig inte. Jag tycker om att stöta och blöta, försöka hitta mig själv i musiken.

– ”God Only Knows” kom helt naturligt. Jag skalade bort Beach Boys-arrangemanget och gick in i melodin. Det är ju en så innerlig melodi. Där handlade det om att less is more. Jag bara satte mig vid pianot och spelade.

– Madonna-låten ”Like A Prayer” hade jag inte lika stor respekt för. Där gällde det att prova olika harmonier.

Ska vi köra så här? Hur tycker du det låter? Där hade bandet också en större roll.

Både hennes eget band och världsberömda musiker som Joe Sample, piano, och Steve Gadd, trummor, medverkar. Trombonisten Nisse Landgren har producerat. Men Ida Sand är självklar centralgestalt. Hon bestämde, så låter det. Musikerna har lyssnat på Ida och anpassat sig.

– Så är det nog, säger hon.

– Jag tycker om att arrangera också. Att få musiker att spela som man vill kan vara svårare om man står framför dem och försöker visa. Jag sitter med och spelar. Det mesta på skivan spelades in med alla musikerna i studion samtidigt.

Ida Sand har kontrakt med ett jazzbolag. Hon och hennes musiker brukar spela på jazzklubbar. Men ska hon tituleras jazzsångerska?

– Nej, tvekar Ida. Jag har mer av soul och blues i mig.

Gospel då? Albumet heter ju ”The Gospel Truth”.

– Jag är uppvuxen i ett religiöst hem, har gudstron med mig från barndomen. Gospel betyder evangeliet men är också en musikform. Vi ville göra en själfull skiva, förmedla ett budskap som man blir glad av.

Namn: Ida Sandlund (förkortat till Ida Sand som artistnamn).
Född: 1977 i Stockholm.
Bor: I Stockholm.
Gör: Sångerska, pianist, kompositör, arrangör med mera.
Utbildad: På musikhögskolan i Göteborg.
Mest hörd: Som medlem i På spåret-orkestern på TV.
Familj: Maken Ola Gustafsson, gitarrist, och två döttrar, hennes pappa var operasångare och mamma är kantor, ”jag har ett gäng fagottkusiner men de flesta i släkten spelar stråkar”.
Aktuell: Med albumet ”The Gospel Truth” (Act) och Sverigeturné i vår.

(Ljuva Livet 2011)

Annonser

Med nyfikna öron och ögon

Thomas Millroth
Man får förlora sig
(Almlöfs)

I hyllan bakom ryggen där jag står och skriver på datorn finns en bok som jag ibland tar fram, bläddrar lite i och läser här och var. ”Maktens pyramider”, som boken heter, kom för så längesen som 1976. Där hade Thomas Millroth samlat ett urval av sina texter om musik och konst. Så långt, alltså.

Under de trettiofyra år som gått har det ju hänt en del. Millroth flyttade från Stockholm till Skåne och blev chef för Ystads konstmuseum, nu har han slutat igen och återgått till skrivandet. Samma skrivande nu som då, kunde man säga. Riktigt så är det förstås inte: levnadsår ristar alltid ringar i ens skrivande.

Thomas Millroths nya bok, ”Man får förlora sig”, tar vid ungefär där den förra slutade. Här finns texter och tankar från 1975 och framåt. Fast den nya boken är inte, som den förra var, en klippbok. Bara nästan: Millroth har letat reda på och samlat ihop texter som varit publicerade på papper och nät – i tidskrifter som Musikens Makt, Gränslöst, soundofmusic och Nya Upplagan.

Texterna har placerats i ett flöde med nyskrivna ”mellanrader” som binder ihop de äldre texterna med både sig själva och nuet, just nu och här idag. Varifrån texterna kommer anges i början av boken, ibland nämns ett sporadiskt årtal som daterar texten – men det tänker man aldrig på. ”Man får förlora sig” är som en nyskriven bok med riktningen framåt, aldrig eller sällan bakåt.

Att jag då och då plockar fram Millroths gamla bok från -76 beror på att den vederkvicker mig, såväl hans gamla som nya texter kännetecknas av en och samma egenskap: nyfikenhet. Thomas Millroth tittar inte på konst och lyssnar inte på musik som yrkesjournalist och yrkeskritiker. Han skriver inte för att få in pengar utan lyssnar och tittar av existentiellt nödtvång, för att konst och musik är en nödvändig del av hans liv.

Gå bakåt i texten och se vilka tidskrifter jag räknade upp! Oftast har Millroth skrivit åt tidningar som betalat uselt eller ingenting alls. Skrivandet blir ett slags kulturgärning – fast det är ändå en biprodukt. Millroth gör det han måste göra: Lyssna. Titta. Skriva.

I den nya boken finns texter om ett stort antal obskyra men livsnödvändiga konstnärer, musiker och grupper: Archimedes Badkar, FIG (Feminist Improvising Group), Nina Hagen, Lisa Strömbäck, Peter Brötzmann (förstås), Leif Holmstrand, Eugene Chadbourne, Mats Gustafsson (också förstås), Christine Sahnaoui Abdelnour och Lisa Fjellman, för att nämna några namn.

Mest musik, det är där det börjar för Millroth – med musiken, sen kommer mer musik och sen kommer bildkonsten. Och om dessa namn skulle vara okända för dig, så strunt i det! Här handlar det inte om att återlyssna och återtitta utan om att upptäcka.

Nog är det märkligt, säger jag, som tror eller hoppas att jag nog också bevarat den egenskapen, att Millroth år ut och år in förmår vara nästan lika barnsligt nyfiken på ny, otittad konst och ny, ohörd musik. Och att han med sitt skrivande lyckas inkludera läsaren i nyfikenheten. Det är därför jag så gärna läser Thomas Millroths konst- och musiktexter – för att vi upptäcker, tittar och lyssnar tillsammans.

Jaget – både hans och mitt – är med hela tiden. Han talar om var han finns när han lyssnar, noterar aktuella iakttagelser från samma platser nu som då. Den ovannämnda konstnären Lisa Fjellman svarar för bokens vinjetter och Karin Almlöfs formgivning har fått boken att bli än mer läslockande. Så gör nu det: lyssna, titta och förlora dig i konsten, musiken och livet, det får man.

(Ystads Allehanda 2010)

Berättelsen om Ystads konstmuseum (1): När Millroth kom till Ystad

Under cirka 15 år har Ystads konstmuseum varit den/det mest intressanta konsthallen/konstmuseet i Skåne. Nej, ingen överdrift. Där har visats fler spännande utställningar, ibland kompletterade med konserter, än på Malmö och Lunds konsthallar, Dunkers kulturhus i Helsingborg, Kristianstads konsthall osv.

Det började när Thomas Millroth, mångårig konst- och musikkritiker m m, blev chef för Ystads konstmuseum. Ett kännetecken för Millroths utställningsfilosofi och konstsyn är att han inte har ställt nutiden mot traditionen (och tvärtom),  säg installationer mot måleri. Och att han intresserat sig – minst – lika mycket för ljudkonst, alltså musik. Han har en specialitet också: artist´s books.

Nyligen sa Thomas Millroth upp sig som konstmuseichef i Ystad och Ýrr Jónasdóttir, som varit intendent under Millroths tid,  fortsätter nu verksamheten som – tills vidare – vikarierande konstmuseichef.

Under de här åren har jag då och då skrivit om Ystads konstmuseum, både positivt och ibland också negativt, i främst olika lokala tidningar: gjort intervjuer med både Millroth och Jónasdóttir, recenserat utställningar och konserter, någon gång råkat i polemik med Millroth.

Under cirka en vecka framöver tänkte jag lägga ut några av dessa artiklar, för att ge min bild av Ystads konstmuseum. Förmedla några glimtar av vad hänt där under Thomas Millroths tid och låta ana vad som kan komma att hända om, vilket jag ju hoppas, kommunens kulturpolitiker väljer att låta Ýrr Jónasdóttir fortsätta som chef för Ystads konstmuseum.  (Och om hon själv vill.)

*

På måndagar är Ystads konstmuseum stängt. Museichefen Thomas Millroth och jag sitter i den folktomma cafeterian. ”Extrem musik” med Staalplaat spelar från en CD.

Sista frågan först: Vad svarar du när Ilmar Reepalu ringer och erbjuder dig jobbet som ny chef för Malmö konsthall?

– Att bli konsthallschef i Malmö är det enda som kan locka mig. Jag är för gammal för att tänka på karriären.  Men konsthallen i Malmö är den vackraste som finns och jag vet definitivt vad jag skulle göra där.

Thomas Millroth flyttade till Skåne för att komma ifrån Stockholm, kunna bo större och billigare. Han tänkte fortsätta som frilans, skriva och göra radioprogram om konst och musik. Men vid årsskiftet 1995-96 blev arbetet på Ystads konstmuseum ledigt…

– Jag hade aldrig varit anställd. Men det var lockande att få en scen, ett hus att vara i. Man kunde göra utställningar och jag är ju minst lika intresserad av musik som av konst, så jag tänkte att man kunde gå över genregränserna, blanda in musik och poesi.

– Dessutom ligger Ystad bra till, nära till Tyskland och Danmark. Och för att vara ett landsbygdsmuseum är lokalerna jättestora! Vi har också en intressant egen konstsamling.  

Nyfiken, personlig och modig, god smak men ingen stil – i betydelsen att hans smak är bred: ingen konstform eller konststil favoriseras. Så kan man karaktärisera Thomas Millroth som konstmuseichef. Vilket bekräftas när man bläddrar i museets kataloger.

Äldre och yngre konstnärer, lokala, svenska och utländska. Måleri, grafik, skulptur, foto, musik, poesi, artist books och records. Gustaf Rudberg, Inger Kihlman, Ulf Trotzig, Bengt Orup, Rosemarie Trockel, Helmtrud Nyström, Nils Gehlin, Eva Klasson, Birgitta Trotzig, Pia Tafdrup, Mats Gustafsson, Sven-Åke Johansson, Sonic Youth…

Millroth 1

Foto: Birgitta Olsson

– Ett konstmuseum i en så här liten stad måste ha en motivering för att finnas. Ystad får inte bli en filial till Stockholm. Jag plockar aldrig utställningar från andra ställen. Ystads utställningar ska vara unika.

Men i en landsortsstad måste också chefen för konstmuseet vara en balanskonstnär, som kan tillfredsställa olika målgrupper: konstnärer, kritiker, den ditresta konstpubliken, stadens egen, äldre och konservativa kulturpublik, lokala politiker och de ”vanliga” invånarna. Det får inte bli för många anonyma insändare i lokalpressen!

Thomas Millroth talar märkbart hellre om konst, musik och poesi, men också den konstfulla balansgången hör hit.

Senaste året har han varit nära att trilla ett par gånger.

Först gällde det konstverket som skulle hylla Ernst-Hugo Järegård. Inget av de tävlande konstverken fann nåd inför YA:s kulturredaktör, Järegårds änka och ett antal insändarskribenter. Millroth satt i juryn.

Nu har någon räknat fel eller inte alls när det gällde musikarrangemangen i samband med Kulturbro 2000. Avantgarderockgruppen Sonic Youth från USA besökte Ystad under en vecka. Musikaliskt var det lika märkligt som fantastiskt och publikt blev det fullsatta succéer.

– All konstnärlig verksamhet måste rymma chansningar, säger Millroth. Budgeten överskreds med 30 procent. Men jag har utarbetat en plan. Det ska ordna sig.

– Till skillnad mot andra ställen har Ystad en förstående kulturnämnd som tycker att konstmuseets verksamhet är bra. Även som läget ser ut nu får jag stöd.

I stora salen på Ystads konstmuseum hänger en utställning som är typisk för Thomas Millroth. Konstnären är – eller var – fotograf. Hon heter Eva Klasson och har inte ställt ut sen 1979.

– Body art, fotografi, en artist’s book som inte är av denna världen och en kvinna på 70-talet i Stockholm. Länge hade jag tänkt att henne skulle jag vilja visa.

– Men hon har slutat fotografera, hade inga bilder kvar, visste inte var negativen fanns. Jag ringde Borås konstmuseum, där utställningen visades –79. Hade dom köpt några bilder som jag kunde få låna? Jorå, det gick bra. En timme senare ringde dom tillbaka och sa: ”Du, vi har hela utställningen kvar”.

På skärmarna bakom fotona har pappen börjat släppa under de dryga 20 åren. Det gör utställningen ännu starkare. Vilket ord förmår beskriva den stämning som smyger sig på när man stiger in rummet?

Sist en fotnot, som lika väl kunde ha varit förordet till mitt samtal med Thomas Millroth: 1995 hade Ystads konstmuseum 14 000 besökare. 1999 hade besökarantalet ökat till 17 000. Idag är det 23 000.

(Publicerat i Kvällsposten 2001)