Världsmusikalisk stråkkvartett i CD-spelaren

Kronos Quartet
Aheym
Music by Bryce Dressner
(Anti)

Det går inte att överskatta Kronos Quartets betydelse för att aktualisera, utveckla och förnya den klassiska stråkkvartettens repertoar och uttryck.

Amerikanska Kronoskvartetten är unik i allt: val av musik, beställningar från kompositörer och sina framföranden. Resultaten hamnar ofta någon annanstans – i genrer som experimentell konstmusik, rock, folk- och världsmusik – men är samtidigt kvar i klassisk västerländsk musiktradition.

Som på det här albumet med fyra – mycket olika – stycken av judisk-amerikanske kompositören Bryce Dressner.

I titelspåret ”Aheym” (jiddish för ”hemåt” eller kanske ”hemlängtan”?) berättar de bägge violinernas, violans och cellons toner och rytmer om kompositörens bakgrund, mor- och farföräldrarnas Polen, mötet med Amerika. Medan ”Little Blue” something anknyter till den musik som två tjeckiska musiker, Irena och Vojtech Havel, spelade på gatan i Köpenhamn.

I ”Tenebre” (en veckolång ljusceremoni inom kristendom) tillkommer rocksångaren Sufjan Stevens med åttastämmig sång på hebreiska. Fler röster och även instrument (Brooklyns ungdomskör, slagverk, gitarr, piano och trombon) kompletterar stråkkvartetten i avslutande ”Tour Eiffel”, där Dressner tonsatt en dikt av chilenaren Vicente Huidobro.

Det blir, som oftast när jag hör Kronos Quartet, resor i tid och rum, musikaliskt och geografiskt. Så enastående fascinerande, både läro- och upplevelserikt.

(Lira 2014)

Pingvinmusik

The Penguin Cafe Orchestra
A Brief History
(Virgin)

The Penguin Cafe Orchestra
A History
(Virgin,box med fyra CD)

1972 råkade engelsmannen Simon Jeffes (1949-1997)höra en musikkassett med det afrikanska instrumentet mbira (tumpiano). Jeffes, som förut hade spelat R&B och studerat klassisk gitarr, tyckte sig höra musikens ursprung, själva meningen med musicerandet.

Det förändrade hans musik och liv. Han beslöt sig för att förena den ”exotiska” folkmusikens mänsklighet med den västerländska konstmusiktraditionen.

Resultatet blev Penguin Cafe Orchestra, vars cirka 10 medlemmar (ibland färre, ibland fler) med gitarrer, ukulele, piano, spinett, harmonium, elbas, violin, cello, viola, oboe, munspel, dragspel, trombon, gummiband, slagverk och vad som helst spelade musik där genregränserna upphörde och klisterlapparna tog slut.

Musiken komponerade Jeffes genom att hålla öronen öppna för alla världsdelar och musikkulturer. De mest skiftande musikformer, toner och rytmer fångades och blandades i hans öron.

Zydecoblues på dragspel, kubanskt piano och bluegrass kompades av stråkkvartett och reggaebas. Även renässansmusik och en cover på den amerikanska ståltrådsgitarrlåten ”Walk Right In” fanns på repertoaren. Själv spelade Jeffes gärna ukulele, lika lekfullt som musikaliskt.

”Upphittad musik”, så kan månggenren kallas. Som i ”Music For A Found Harmonium” – ett stycke som för mig har blivit orkesterns signaturmelodi. På detta obetydliga lilla instrument, upphittat på en gata i Tokyo, komponerade Jeffes en melodi som låter så keltisk att den tagits upp av irländska folkmusikgrupper.

Både CD-samlingen ”A Brief History” och boxen ”A History” (fyra CD) innehåller inspelningar från 1976 till –95 samt extraspår från den piano-CD med Simon Jeffes som år 2000 utgavs postumt.

Till försiktiga lyssnare, som inte hört Penguin Cafe Orchestra tidigare, rekommenderas ”A Brief History”.

Det är så fiffigt uttänkt att man sen kan gå vidare till boxen utan att ett enda spår dubbleras. (Boxens studioinspelningar återfinns i live-versioner på enkelsamlingen och tvärtom.)

Kul extrapoäng: konstnären Emily Young, ansvarig för originalomslagens pingvinmålningar, är densamma som i låten ”See Emily Play” med Pink Floyd.

(Bl a publicerad i Stockholms Fria 2002)

PS. Bägge ovannämnda CD-utgåvor går faktiskt fortfarande att köpa, via Penguin Café Orchestras egen skivshop.

Plus att flera album (inklusive de ovannämnda) finns på Spotify.

Afrosamba med Miriam Aïda

Miriam Aïda och Afro Samba Orchestra
Ystads teater

Det börjar med att Finn Björnulfson tar fram sin berimbau. Ett instrument som liknar en pilbåge och kan frambringa både rytmer och toner.

Dansarna Grad Anúm Abada och Graduado Preá Do Mato kommer in och utför de kampdanser som den brasilianska nationaldansen capoeira var från början. Sen följer vad man kunde kalla en klingande föredragskväll om afrobrasiliansk musikhistoria.

Varken sångerskan Miriam Aïda eller gitarristen Mats Andersson säger något om detta utan sången och musiken får själva berätta.

Stråkkvartetten Vindla sätter sig till vänster om Aïda och Andersson, längst bak finns Ulf Holmström och Inge Petersson, bland annat flöjt och basklarinett, och till höger dubbelslagverkarna Ola Bothzén och nämnde Björnulfson, congas och andra handtrummor med mera.

Miriam Aïda med Afro Samba Orchestra (foto från http://miriamaida.wordpress.com).

Jo, något säger Miriam Aïda. Hon säger att brasiliansk musik innehåller både sött och salt.

Man kan tillägga att den är både svart och ljus, varm och sval, lugn och hetsig, melodisk och rytmisk. Det är kontrasternas musik: kontraster möts, blandas och samverkar – älskar – så de blir varandras komplement.

All musik – utom en sång – har komponerats av gitarristen Baden Powell (ofta med texter av Vinicius de Moraes) och arrangerats av likaså brasilianaren Jayme Vignoli. I musiken förenas samba från Rio de Janeiro med Bahias flertusenåriga afro-rytmer.

Låtarna – inledande ”Tristeza e Solidao”, ”Formosa”, ”Lapinha”, ”E de lei”, Deixa”, ”Canta de Xango” (nu med knivdans från capoeira-dansörerna)… – kan gå långsammare eller snabbare, handla om afro-brasilianska gudar eller ”bara” uttrycka glädje.

Oavsett, jag fascineras av att Miriam Aïda, en skånsk gräbba, har förmågan att sjunga så typiskt brasilianskt. Både melodiskt och rytmiskt.

Fast hon sjunger inte melodier med rytmer utan de är varandras förutsättningar; melodierna och rytmerna föder varann. Aldrig att hon förenklar den afrobrasilianska sången – som andra svenska sångerskor har gjort.

Den akustiska gitarren spelar klassiskt svåra ackord – och samtidigt rytmiskt. Stråkkvartetten poängterar det konstmusikaliska. Blåstonerna hamnar i jazz och annan populärmusik. Trumrytmerna bubblar afrikanskt men hur många och snabba rytmerna än blir så är de varma, mjuka som Copacabanas sammetssand.

I slutet tar Björnulfson fram sin berimbau igen och capoeira-dansarna virvlar, står på huvet och hoppar ännu högre och mer virtuost – ja, atletiskt – över scengolvet. Så att samtliga i salongen på Ystads teater häpnar!

(Ystads Allehanda 2013)

Skånska Dollies

Dollykollot
(Margit Music)

Låtarna sticker iväg åt så många håll att öronen knappt hänger med.

Som ett bra, omväxlande radioprogram. Kanske för att Helena Josefsson, Cecilia Nordlund, Nina Persson och Lotta Wenglén sjunger så personligt att genast en av dem öppnar munnen tar rösten över och gör låten till sin.

Musikern Gudrun Hauksdottir, också med i Dollykollot och på skivan, ordnade en hyllningskväll till Dolly Parton. Det blev fler konserter, filmen ”Jag är min egen Dolly Parton” och nya albumet. En hyllning men ingen lovsång till just Dolly Parton utan en hyllning av varje kvinnas egen kraft.

Stråkkvartett i kompet och Dolly-låtarna blandas med egna. Dollykollot tar ibland countryn ur Dolly och även Dolly ur Dolly.

”9 to 5” har ett minst sagt märkligt arr men Cecilia Nordlund sjunger enastående personligt! Och Nina Persson är en så bra countrysångerska, inte minst i det mest traditionella spåret, ”Daddy Was An Old Preacher Man”, en duett med Cecilia.

(Ystads Allehanda / Trelleborgs Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)

Olssons galleri: Kronos Quartet

      Kronos Quartet utanför Mellby atelier på Österlen, 80-talet.     Foto: Birgitta Olsson.

I CD-spelaren: Kronoskvartetten

Kronos Quartet, Kimmo Pohjonen, Samuli Kosminen
Uniko
(Ondine)

Lite vitsigt kunde man säga att amerikanska Kronos Quartet spelar konstig konstmusik. De nyskapar den konstmusikaliska stråkkvartetten, på varje ny skiva.

”Uniko” – ett stycke i sju satser – har komponerats av finnarna Kimmo Pohjonen och Samuli Kosminen, vilka också medverkar med dragspel och röst respektive programmering och sampling.

Resultatet låter både mer och mindre som en typisk stråkkvartett. Än det ena, än det andra; ett kärvänligt givande och tagande mellan tradition och nyskapande.

Violiner, viola och cello spelar mot tunga electro-rytmer. En röst sjunger djupt ner i strupen. Elektroniken kan också limma ihop stråkarna, ligga tyst som en långsam minimalisk puls.

Och tystna helt, så att stråkkvartetten för en kort stund blir – nästan – vad den var.

En violin kan också spela med en strävare stråke, hämta ljudet från folk- snarare än konstmusiken, och dragspelet blir solist med stråkarna som komp.

Vackert och rått, traditionellt och nytt, europeiskt och någonting icke-europeiskt. Inte så lättlyssnat, musiken kräver en intresserad åhörare.

Men en spännande resa längs nyhörda vägar och så innehållsrikt att olika musikaliska skikt träder fram och blottas vid varje lyssning.

(Lira 2011)

I CD-spelaren: Kammarjazz med Esperanza Spalding

Esperanza Spalding
Chamber Music Society
(Heads Up/Naxos)

Esperanza Spalding spelar inte gångar utan melodier på sin basfiol och sjunger lite försiktigt. Men varför det? Hon har ju en fin röst, mitt mellan jazz- och populärsång.

På sitt nya, andra album har Spalding låtit sin mer jazziga kvartett (sång/bas, piano, trummor och slagverk) möta konstmusik, i form av en stråkkvartett.

Hon svarar för de flesta melodierna, den ljust och lätt klingande pianisten Leonardo Genovese bidrog med en melodi och här finns också en brasiliansk låt, “Inútil paisagem” (av Antonio Carlos Jobim), där Spalding sjunger ordlöst med sig själv, både jazzscattar och nynnar likt en afrikansk pygmé.

Nynnar, alltså sjunger ordlöst, gör hon i flera spår, får rösten att bli ton- istället för textbärande. I sin egen “Apple Blossom” både nynnar och sjunger hon i duett med Milton Nascimento.

Resultat: kammarjazz i det stilla och sköna, ibland med en aning av Latinamerika.

(Ystads Allehanda 2010)

PS. Esperanza Spalding kammarjazzkonserterar i Stockhiolm 29-30/10.