Etikettarkiv: Hyllning

Teater på Marsvinsholms ålderdomshem

Evigt ung
På scenen: Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius, Inga Onn, Aksel Morisse, Conny Vakare, Åsa Forsblad och Claes Åström
Manus: Erik Gedeon
Övers: Klas Abrahamsson
Regi: Olle Törnqvist
MarsvinsholmsTeatern, spelas onsdag-söndag t o m 11/8

Det börjar med att Syster Elisabeth vevar upp och fram scenografin. Så fiffigt. Ur en stor låda längst bak på scenen öppnar sig ett kombinerat pensionärs- och vårdhem med väggar och möbler. Ja, till och med ett piano.

Hon har en urna i handen också. Den ställs på hederplatsen – på pianot. Snart ska vi få veta att urnan innehåller Bror Tommy Borgström, som under 17 år ansvarat för sommarteatern vid Marsvinsholms slott.

Åren har gått. Borgström är död. Det kan tyckas drastiskt och makabert. Men nu är inte ”Evigt ung” (som felaktigt anges i programmet) en musikkomedi utan en tragedi, om än komisk. Ofta mycket komisk och tragisk.

Marsvinsholm hela

Kettil Medelius, Åsa Forsblad, Inga Onn, Aksel Morisse, Claes Åström, Conny Vakare. Fotograf Dick Lindström.

 Alla spelar sig själva i framtiden, när de blivit gamla och skröpliga, hamnat i åldringsvården. Utom då Elisabeth Wernesjö, den vårdansvariga sjuksystern. De är nästan magiskt sminkade och föråldrade (av Per Åleskog/Maria Morgell) men en i sänder presenteras de med förnamn liksom i förbifarten så att publiken (och recensenten) ska veta vem som spelar vem.

Egentligen ett ganska enkelt uppbyggt teaterstycke: kända poplåtar från åldringarnas ungdom varvade med dialoger och sketcher. Men – som så ofta – handlar det inte om att utan hur det framförs. Och framförandet är… ja, genialt. Mästerligt med stort M.

Kettil (Medelius) sitter vid pianot, ackompanjerar och muttrar. Medan de övriga agerar, sjunger och dansar, rent ekvilibristiskt ibland (trots stela ben och kissblöjor).

Claes (Åström) utför ett trollerinummer. Aksel (Morisse) och Conny (Vakare) börjar bråka så Inga Onns benprotes far all världens väg. Åsa (Forsblad) tar fram en pistol och siktar på Syster Elisabeth…

Också välvalda låtar. Likt en hyllning till popmusikens betydelse. Det finns en låttext för varje stund, tanke och känsla. Som när Åsa sjunger ”The Name of the Game” (ABBA-låten). Game = hela livet. Eller när Inga (hon med benprotesen) utbrister: ”I´m A Barbie Girl”.

Mot slutet – i dubbel bemärkelse – sjunger alla ”I Will Survive” tillsammans.

Marsvinsholm 2

Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius. Fotograf Dick Lindström.

Varje pop- och rocklåt framförs på djupaste allvar – som stor dramatik. Då passar det ju bra att ”Evigt ung” också innehåller ett tragedimedley ur den klassiska teaterhistorien, inklusive Shakespeare.

Så tragiskt, svart och dystert. Och som Syster Elisabeth sjunger i den allra sista sången till var och en av åldringarna: ”Tack för idag, va roligt det var, hoppas du vaknar i morgon igen…”

Hon vänder sig mot oss i publiken, byter ut ”du” mot ”ni”. För som i pjäsen ska det gå för oss alla, om vi lever…

Trots premiärens kylslagna väder kunde inte Marsvinsholms teatertradition ha fått en bättre fortsättning. Det här kallar jag för en perfekt blandning av komik och tragik, teater och verklighet.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Midsommarnattens erotiska leenden

Sommarnattens leenden affischRättvik? Men det är väl på Ystads teater som advokaten Fredrik Egerman och hans unga hustru Anne sitter i en loge och ser skådespelerskan Desirée Armfeldt (och Desirée ser Fredrik)? Varför talas det om Rättvik i musikalen?

Affisch till ”Sommarnattens leende” på Malmö opera.

Så tänkte jag i lördags, när Malmö opera hade premiär på Stephen Sondheims musikal ”A Little Night Music” eller ”Sommarnattens leende”.

Inte bara den svenska titeln som hämtats från Ingmar Bergmans film utan som Bergman sa till Sondheim efter att 1974 ha sett ”A Little Night Music” på Broadway: ”Er pjäs har inget gemensamt med min film, den råkar bara ha samma handling.”

Mitt minne av musikalen (jag hade aldrig upplevt den på scen före uppsättningen i Malmö) är sången ”Send In The Clowns”. En av de bästa musikalmelodier jag hört och en favoritsång alla kategorier sen Judy Collins sjöng in den på skiva 1975.

Men låt mig ta det från början, vilket i det här fallet bör vara William Shakespeare. (Eller kanske inte?) Den smittande melodin och kommande musikalpremiären fick mig att starta ett privat litet kulturprojekt: Jag letade fram pjäsen ”En midsommarnattsdröm” och skickade efter en dvd med filmen ”Sommarnattens leende”.

Sommarnattens leende filmaffischTeaterkritikern Leif Zern menade att Bergman var inspirerad av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” (1594-96) när han skrev och regisserade ”Sommarnattens leende” (1955).

Affisch till Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Efter att ha samläst/samtittat så ställer jag mig tveksam, trots att Ingmar Bergman som ung (redan 1941 och -42) gjorde ett par uppsättningar av Shakespeares pjäs.

Kärlek och erotik. Ja, sex. Otrohet och partnerbyten. Visst, men vart tog Puck vägen? Inspireras av ”En midsommarnattsdröm” och missa Puck? Det är väl inte kammarjungfrun Petra som ska vara Puck?

Eller Puck kanske är Bergman själv? För jag tror att han, som oftast, hämtade mest inspiration ur sitt eget liv.

Filmen utspelar sig vid sekelskiftet 1900.

Herr och fru Egerman åker hästdroska till teatern i Ystad. Kul att se, eftersom Ystads teater ser likadan ut idag. Det promeneras i Ystad också.

Klipp från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Men inte så lätt att upptäcka på exakt vilka gator som filmen spelades in. Iakttagelser: kanonerna på Skansgatan och ankdammen vid Klostret. Godset, där de kärleksduellerande paren tillbringar en helg, är Jordberga slott mellan Anderslöv och Klagstorp.

Nästa del i mitt projekt: sången ”Send In The Clowns”.

På Malmö operas nätsida kan man höra och se Gunilla Backman framföra en tam version med svensk text. Även om hon inte kan mäta sig med Judy Collins och Frank Sinatra så hade hennes framförande förbättrats betydligt på premiären.

Trailer till Malmö operas uppsättning av ”Sommarnattens leende”.

När man strulat till livet och inte lyckas reda ut det, då hjälper det inte att gråta utan det enda man kan göra är att försöka skratta åt sin dumhet. Det är vad ”Send In The Clowns” handlar om, för mig. Många (vad sägs om Grace Jones och Zarah Leander?) har tolkat på sitt sätt.

Jag gick in på Spotify och letade upp alla inspelningar jag kunde hitta, från originaluppsättningen på scen till rytmiska och jazziga, melodiska och konstmusikaliska, till och med funkiga och experimentella.

midsummer_nights_sex_comedyNu återstår sista delen av kulturprojektet: Jag ska också köpa en dvd med Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy” (se här, redan i titeln återkommer anknytningen till både Shakespeare-pjäsen och Bergman-filmen).

Affisch till Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

På Malmö opera anade jag nämligen att Dennis Sandin, regissören, varit mer inspirerad av Woody Allen än Sondheim och Bergman när han regisserade scenen vid det stora matsalsbordet på Jordberga. Den replikväxlingen – syrligt ironisk – var ju allensk. Måste kolla om det stämmer…

1) Hyr eller köp och se på dvd: Ingmar Bergmans långfilm ”Sommarnattens leende”.
2) Åk och upplev: Stephen Sondheims musikal ”Sommarnattens leende” på Malmö opera. (Spelas t o m 23 mars 2013.)
3) Lyssna och jämför: Vem av Shirley Bassey, Judy Collins, Grace Jones, Zarah Leander, Frank Sinatra, Barbra Streisand, Sarah Vaughan med flera tolkar ”Send In The Clowns” allra bäst? Länk till Spotify-lista på YA:s nätsida.
4) Läs (eller se): Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”.
5) Se efterföljaren (finns på dvd): Woody Allens pastisch och hyllning, ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

Lindgrens hyllning till Dylan

A Tribute to Bob Dylan
Richard Lindgren Band, Maria Anderberg, Sylvia Carlsdotter, Lasse Persson, Bosse och Karl Saxell
Teaterbiografen Grand, Simrishamn

Richard Lindgrens hyllningar till Bob Dylan börjar likna en skånsk variant av ”Rolling Thunder Revue”.

När alla – Lindgren och bandet samt hela gänget av vänner – stod på scen och turades om att sjunga solo och köra blev det inte så lite av rockcirkus. Känslorna och spontaniteten fick framträdandet att sticka iväg hit och dit innan sången och musiken knöts ihop igen.

Sällan jag hört Dylan-låtar framföras med så stor glädje och mycket kärlek. Först måste jag nämna ett par överraskningar, som också blev höjdpunkter.

Sylvia Carlsdotter – aldrig hört henne förut! – tog i med hela kroppen när hon sjöng och ja, ropade ”You Gonna Serve Somebody”. Soul, R&B och gospel blandades i hennes mörka, djupa, kraftfulla röst.

Karl Saxell smög oannonserad in efter paus och sjöng ”I Want You” till akustisk gitarr. Mycket fint. Den melodi som Dylan lyckats dölja i sin elektriska version lyftes fram i all dess skönhet.

Richard Lindgren med band framför ”Maggie´s Farm” av Bob Dylan, men inte i Simrishamn utan på KB i Malmö.

En svår uppgift att sjunga Bob Dylan-låtar i Richard Lindgrens närhet. Han tolkar inte. Han är. Han sjunger sig själv genom Dylans texter och melodier.

Det började direkt med ”Maggie’s Farm”. Kanonversion!

Och det är inte lätt, att sjunga den här och andra Dylan-låtar som bara går och går på, inga refränger utan vers, vers efter vers och kanske ett omkväde. Det kräver den stora inlevelse som Lindgren har.

Bland vännerna fanns en annan ny bekantskap, Lasse Persson, som bland annat sjöng ”Sakta lägger båten ut från land” (Mikael Wiehes svenska text), och Bosse Saxell, som också han valde att hylla Dylan med ett par Wiehe-texter. Det sköt pilar när han sjöng ”För att jag älskar dig” med sin ljusa, skånska röst.

Maria Anderberg sjunger alltid starkt och bra. Också ikväll med främst den rockiga ”Clean Cut Kid”.

Vid samtliga låtar har jag antecknat i blocket att Jon Eriksson tassade omkring på scen och spelade ännu ett otroligt solo, oftast på elgitarr men också pedal steel. Mats Bengtsson växlade mellan piano- och orgelljud på klaviaturerna och Janne Adolfsson gjorde ett par snabba, freakade mandolinsolon.

(Ystads Allehanda 2012)

Tredje gången Casper

Casperfestivalen
Garaget, Hammenhög

Det kan bli för mycket sol också.

Efter hällregnet dagen innan lyste solen starkt och varmt från en klarblå himmel. Kanske därför som alltför få (vad gjorde de istället? bara slappade eller har vattnet blivit tillräckligt varmt för bad?) fanns på plats när Casperfestivalen skulle inledas klockan 16.

Publikantalet steg men inte så värst mycket trots att starten flyttades fram med cirka 45 minuter.

Casperfestivalen är en hyllning till kompisen Casper som dog för tre år sen. Samma år arrangerades den första Casperfestivalen. Årets festival var alltså den tredje och skiljde sig en del från fjolårets.

I år kom inte de flesta medverkande från Österlen utan från övriga Skåne och Sverige. Kanske därför också som festivalen lockade färre besökare? Banden hade ingen förankring bland lokala, lojala fans.

Bottlecap. Foto från bandets hemsida.

Musikutbudet var även bredare i fjol. Under årets eftermiddag och in på lördagkvällen dominerades scenerna av snarlika sorters hård rock. Det betyder inte att banden var dåliga. Absolut inte! Alla var hörvärda, de kändes handplockade.

Det började hårt och bra med trion Bottlecap, som vann tävlingen Battle of Bands i Ystad, inne i Garaget. Det borde inte fungera, för den här sortens funkig hårdrock har man hört tusen gånger. Men Bottlecap spelar med humor och energi, byter ibland hårdrock mot punk. Vilken energikick!

DeWrenched.

Efter detta kändes det tyvärr lite avslaget höra mer traditionell hårdrock med The Reason på gårdsscenen. Ljus sångröst och lika typiska gitarriff, inte dåligt men ofärdigt, fortfarande på väg.

Alltså jag måste påpeka – än en gång – hur mycket jag fascineras av Garaget i Hammenhög som musikställe. Utomhusscenen är ett Folkets park och själva Garaget blir en källarklubb. Och Garageföreståndarna Camilla (Backman) och Dag (Nemeth) står alltid och diggar, ser sååå förtjusta ut för att det spelas musik ”hemma hos oss”.

Dear Sasquatch bröt av med nånslags singersongwriterpop med eller utan indie-etikett. Tveksam början men så växer melodierna fram. Korta, snabba, effektiva poplåtar. Efter detta: mer rock. DeWrenched spelar speedad hård rockabilly utan så mycket billy, om någon förstår vad jag menar.

Zip of Fire. 

Dags att fråga sig: Kvinnorna då?

Det dröjer ända fram till det femte bandet – Zip of Fire – innan en tjej står på scen. Basisten Sofie Ward slår fast bastonerna med en slägga medan trummisen svänger åt alla håll. Riktigt märklig är Andreas Anderssons vrålropande falsettsång i en oktav över falsett.

Bästa bandet hittills – ja, nog bäst på hela festivalen….

El Poncho. Samtliga foton från Casperfestivalens hemsida (om inget annat anges).

När jag sent på kvällen återkommer efter en snabbmiddag är det som om jag inte varit därifrån. Nu står Paulina Nyström, sångerska i El Poncho, på scen. Hon kan ta i som en rocksångerska men jag anar många fler vokala nyanser som inte tränger igenom El Ponchos mullrande mur av hård rock.

Äntligen lite variation: The Waverleys ska sjunga och spela (gitarr, mandolin, fiol, bodhrán) skotska/irländska låtar. Men tyvärr blir det rätt trist – utom i några instrumentala jigs, förmodar jag, där allt fler i publiken bjuder upp till långdans.

Djurpark på Casperfestivalen. Vrid på huvet.

Det kunde ha slutat snöpligt.

Djurpark/Dennis Larsson går upp på scen efter midnatt. Laptop och mixer placeras på ett bord. Han börjar skapa sina annorlunda, smarta dansrytmer. Då lägger mixern av. Tystnad. Inte ett ljud.

In med en ny – okänd – mixer. Djurpark testar sig fram, söker ljud och rytmer. Ställer sig på bordet och slänger – som en dansmusikens Jimi Hendrix – den gamla mixern i golvet.

(Ystads Allehanda 2012)