Olssons galleri: På gatan i Jerusalem

Det här fotot, taget på en gata i Jerusalem för några år sen, kan  (eller kanske inte?) illustrera valresultatet i Israel.                            Foto: Birgitta Olsson.

Från Jerusalem till Vollsjö

I två veckor har jag varit borta från Sverige och hemkomsten blev en kulturkrock.

Längs Sankt Marksgatan till hotellet.

Efter att magen piggats upp av judisk/palestinsk (vad är skillnaden?) hummus och falafel, sötpotatissoppa, armenisk pizza, råris med nötter och russin, tabouleh och andra grönsakssallader och röror så klarade den inte av maten i Europa.

Det började redan med flygmackorna och första morgonen i Vollsjö protesterade magen t o m mot yoghurten.

Transport i Jerusalems gamla stad.

I Jerusalem kunde det vara 14 grader och blåst – som värst – och 17-18-19 grader och sol – som bäst. Hemma möttes jag av två grader, snålblåst och regn. Även om natten i Jerusalem föll snabbt som en rullgardin så var det vid halv 5-tiden.

När jag blickade mot Vollsjös mörkgråa himmel drog det stora vemodet genom kroppen: nattsvart trots att klockan bara var två.

Jerusalems gamla stad med Tempelberget by night.

Men snart har jag vant mej igen, bytt falafelbollarna vid Jaffaporten mot vörtbullar från Vollsjö konditori.

Taxin stannade vid Jaffaporten, sen drog vi väskorna längs Sankt Davids och Marks gator – rättare sagt cirka en meter breda trappstegsgränder – till Lutheran Guest House.

Jesu väg.

Större delen av Jerusalems gamla stad består av smala gränder = gågator av den enkla anledningen att biltrafik är omöjlig (med undantag för klättrande traktorer och små lastbilar av märket ”Mule”).

Jaffaporten leder in till Gamla stans kristna del, medan Damaskusporten leder till den muslismska delen. Sion-, Lejon- och Gödselporten heter några andra. Gamla stan består av judiska, muslimska, kristna och armeniska delar.

Inuti Den heliga gravens kyrka / Uppståndelsekyrkan, en kyrka för alla kristna oavsett tro.

Just nu och då, när vi var där, kunde den förhoppningsfulle ta Jerusalems gamla stad som ett exempel på att olika människor kan leva respekt- och fridfullt tillsammans.

Gamla stans olika delar ligger både brevid och går i varann. Ortodoxa judar i svart kostym och hatt promenerar genom Jaffaporten och klättrar över taken till sin judiska del. Andra judar ser ut som araber och hur skiljer man en kristen palestinier från en muslimsk?

Innanför Damaskusporten.

”Arab Catholic Scouts” stod det på en skylt när vi gick mot Via Dolorosa.

Det betyder Smärtans väg. Här ska Jesus ha burit korset till Golgata. Hit vallfärdar turistgrupper av alla kulörer och nationaliteter. De stannar vid Kristi olika ”stationer”, sjunger psalmer och ber.

I den judiska delen av Gamla stan.

En märklig upplevelse som blir skrämmande, när Via Dolorosa kantas av månglare som saluför krucifix, törnekronor, smycken, t-tröjor, pizza med mera.

Via Dolorosa fick mej att tänka på Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, de nya humanisterna. Om de stod här, skulle de då tycka att människorna är galna? Vilka är i så fall mest galna – de bedjande eller de månglande?

Också någonstans i den judiska delen.

Nej, jag föll inte på knä vid Jesus förmodade grav i Uppståndelsekyrkan. Det bör vara förbehållet de troende.

Fast stunden grep mej – mest av sorg. Efter alla tusentals år finns det ännu människor som söker tröst och glädje i ett annat liv, bortom sitt eget. Vad säger det om politik, statsskick och hela mänskligheten?

Handelsgata i Jerusalems gamla stad. Samtliga foton: Birgitta Olsson och Bengt Eriksson.

Bengt Eriksson har köpt en julgris av halm…

(Ystads Allehanda 2008)

Olssons galleri: skräddaren i Jerusalem

En skräddare i sitt skrädderi, Jerusalems gamla stad 2007. Foto: Birgitta Olsson.

Tabouleh och sprättägg från Söderåsen

I Keith Richards självbiografi ”Livet” läste jag att Keith fick stopp på mobbandet i skolan genom att slå den största mobbaren på truten. Tareq Taylor berättar ungefär likadant i sin bok om ”Mat och kärlek”.

Också han lärde sig att slå tillbaka. ”Men”, skriver han, ”det var ju inte så jag ville ha det. Dessutom hade mobbarna typiskt nog alltid en storebror.”

Hur får man – själv – slut på mobbandet när inte skolan lyckas eller ens vill? ”Jag tror det är lätt att man blir lite egen av att vara mobbad”, skriver Tareq också. Man blir stark och egen, kan jag tillägga. Om man överlever.

Kan mat vara konst? Då syftar jag inte på att maten är snygg och konstnärligt upplagd på tallriken utan frågan gäller om skapandet av en maträtt kan liknas vid en ny målning eller skulptur. Vad uttrycker kocken med sitt nya recept? Kan mat ha ett budskap? Kunde Tareq Taylors bok ha hetat ”Mat som konst” eller ”Maten och livet”?

Som liten sprang Tareq till fiskaffären och köpte sill för veckopengen, stekte till sig och katten Gonzo. Ett ännu tidigare minne är från 1972 i Jerusalem. Familjen Taylor skulle hälsa på släkten. Tareq var tre år. De missade en buss – minuten efter sprängdes bussen i luften.

Tareq Taylor är multi kulti, liksom hans mat. Palestinsk pappa, svensk-engelsk mamma, svensk mormor och engelsk morfar, som var brittisk konsul i Malmö. Efter föräldrarnas skilsmässa uppstod – om det får ni läsa mer i boken – ett klassamhälle mitt i släkten.

Några år på 2000-talet stod han hemma i sitt eget kök, ser jag i boken, och gjorde matinslag till Kanal Lokal. Genialt, enkelt och spontant. En gång glömde han bort en gulerot, minns jag. Eller var det en majrova? De tog väl om och klippte, så glömdes ingrediensen bort.

Självklart snappades han upp av SvT. I programmen från Mandelmanns trädgårdar och en kolonistuga i Malmö fick Tareq Taylor laga mat för hela Sverige.

Mest känd är han nog för gourmetrestaurangen trappaner i Malmö. Där var jag en enda gång, för att äta lunch. Den var slut, trots att inte lunchtiden var över. Nu driver han istället Slottsträdgårdens kafé i Malmö. Från gourmeträtter till en macka med pålägg, det säger nog också något om Tareq Taylor.

Recepten i boken är oftast enkla men smarta och lockande. Två sorter, om man generaliserar något: dels traditionella rätter från olika kulturer och dels ”crossover” = de olika matkulturerna skapar något nytt tillsammans.

Till de förra hör pappas ”arabiska frukost” med pitabröd, tabouleh och hommous samt den brittiska klassikern lammstek. Bland nya multi kulti-recept finns något jag ska prova så fort jag kan: sushi med tempurafriterad sill, dill, salladslök och wasabi.

Gör man inte gnocchin själv så lockas min mage även av den enkla rätten gnocchi med kycklinglever. Traditionella råvaror kan också användas i nyskapade rätter – som receptet på sprättägg från Söderåsen, uppvärmda till 63, 5 grader och serverade på ett krispigt kycklingskinn med sidfläsk och puré på ramslök.

Hur i hela Skåne smakar det? Vad säger den rätten om Tareq Taylor? Och vårt svenska matkulturarv?

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Gott nytt år!

Hur har året varit? Blev 2010 som vi önskade varandra för ett år sen? Och nu är det snart dags igen – samma sak varje nyårsafton – att önska ett gott nytt år. Stora och uppfordrande ord: det kommande året ska inte bara vara nytt och annorlunda utan också bli ett bra år.

Ännu mer krävande är man i engelsktalande länder, där ska det nya året bli lyckligt, alltså ”happy”. Det franska uttrycket är ”bonne année”, som kan betyda både ett gott och vackert nytt år. Tyskarna önskar ”ein gesundes neues Jahr”, ett sunt eller hälsosamt nytt år.

Inte riktigt men nästan samma ord, som överallt ger uttryck för människans oändliga optimism. Nästa år ska – ja, måste! – bli bättre än året som gick. Kanske alla nyårsönskningar jorden runt bör tolkas så: som just önskningar och förhoppningar; ett mantra. För nog finns det många skäl (från kriget i Afghanistan till borgerliga kommunpolitikers samarbete med Sjöbopartiet) att inte vara så förhoppningsfull inför år 2011.

Men önska och hoppas måste man. Hur ska man annars kunna leva och titulera sig människa? Livet består av lika delar rättighet och krav. Försöker man göra livet lätt för sig, så gör man livet svårare för andra. Det är kravet som ställs på varje människa: försöka leva så att livet blir en liten smula lättare för medmänniskorna.

Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Foto: Bengt Eriksson.

Några dagar före jul. Jag har varit i Malmö och sitter i bilen på väg hem till Vollsjö. Lätt snöfall och blåst, snön fyker över vägen. Ur bilradion hörs plötsligt några meningar som jag ska bära med mig in i nästa år, och nästa, och nästa…

Pascal Moulas, grek och utbildad i akutsjukvård, var och handlade julklappar. Han gick på Drottninggatan i Stockholm när han hörde smällen, såg en människa som låg skadad på gatan, vem visste han inte, och började ge första hjälpen, göra hjärt- och lungräddning.

I radion ställs frågan: Om han vetat att det var en självmordsbombare som låg där, vad hade han gjort då? Pascal Moulas svarar: ”Då skulle jag hjälpa igen. Han var ju först och främst människa. Han var far till sina barn. Alla har rätt till en andra chans.”

Dessa kärleksfulla ord, så långt ifrån hat och vi- och dom-tänkande, förtjänar att upprepas inför varje nyår: ”Alla har rätt till en andra chans.” Där skrevs ett nytt kapitel i den politiska solidaritetens manifest och ett nytt evangelium i Bibeln, Koranen, Toran och så vidare.

Den medmänskliga handling som Pascal Moulas utförde var något stort i det lilla. Jag tror på det stora i det lilla och det lilla i det stora. Att tänka på vad man gör, inte rycka på axlarna och strunta i att bry sig, utan varje dag och stund göra så gott man kan, så mycket man förmår. Varje människa är en liten men viktig bit i livets, världens och mänsklighetens stora pussel.

Det kan, för mig, handla om att välja rätt ämne till en krönika. Att countrysångpoeten Kris Kristofferson på scen vid Kronovalls slott framförde sånger som verkligen handlar om våra liv eller att den skånska sångerskan Anna Hertzman efter julkonserterna i Marsvinsholm åkte in med den överblivna julmaten till Stadsmissionen i Malmö. Och så vidare.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

I deckarhyllan: Deckare i Israel

– Journalistik inger känslan av att skildra verkligheten, men i själva verket kommer man närmare sanningen genom att skriva skönlitteratur.

Det säger Robert Rosenberg, född i USA och bosatt i Israel sedan 1973. Som journalist har Rosenberg bland annat varit krönikor i Jerusalem Post och korrespondent åt  amerikansk media. Han driver numera en egen sajt på nätet, Ariga (www.ariga.com), om ”Business, Pleasure and Peace in the Middle East”.

Dessutom har Robert Rosenberg skrivit fyra israeliska deckare – ”Crimes of the City”, ”House of Guilt”, ”The Cutting Room” och ”An Accidental Murder” (Poisened Pen Press) – med Avram Cohen som huvudperson.

I början av serien är Cohen, som suttit i tyskt koncentrationsläger och har ett kliande lägernummer på armen, kriminalpolis i Jerusalem. Men snart tar han avsked eller får sparken, beroende på hur man tolkar det, från Israels poliskår.

– Någon menade att den egentliga hjälten i ”Crimes of The City” var staden Jerusalem. Ingen av romanerna kunde ha utspelat sig någon annanstans än i Israel. De handlar ju om kidnappningen av Messias, Förintelsen, den galna mystiska nationalismen och ryska maffian i Israel.

Vilken bild av Israel förmedlas i svensk press, radio och TV? Man kan svara med ett ord: död. Massmedias bild visar arabiska självmordsbombare och israeliska soldater, mord och vedergällning. Ett evigt pågående krigstillstånd.

När jag läser Rosenbergs deckare så inträffar något märkligt. Genom att han visar att det även i Jerusalem och Israel finns helt vanliga brottslingar, från ficktjuvar till mördare, ser jag plötsligt det heliga landet med nya ögon. Israel blir ett land som alla andra.

– Det var ett av mina syften. Jag ville revidera bilden av Israel: visa att israeler lever – eller försöker leva – på samma sätt som människor i Europa och USA eller var som helst där levnadsstandarden är tillräckligt hög.

– Som Avram Cohen säger i en av böckerna: ”Halva Israels befolkning tror inte att det kan finnas nånting sånt som en kriminell jude, den andra hälften tror inte att det kan finnas judiska poliser.”

Robert Rosenbergs deckarromaner skrevs och publicerades på 90-talet. Med verkliga händelser – det historiska handslaget mellan Rabin och Arafat, massakern i Hebron, mordet på premiärminister Rabin och så vidare – som fond och grund skildrar Rosenberg vad man kan kalla överlevnadsklimatet, det politiska och mänskliga, i Israel.

Sällan har deckarserie burits fram så starkt av budskapet som romanerna om (före detta) kriminalpolisen Avram Cohen, enligt egen utsago både ”opolitisk” och ”icke-religiös”. Kan det finnas israeler som inte tror på Gud? Ännu en myt spricker i mina – och dina? – ögon.

Cohens/Rosenbergs budskap, allt starkare för varje ny roman, kan beskrivas som motsättningen mellan de  människor som är goda men inte religiösa och de som är religiösa men onda.

– Det är tragedin i Mellanöstern. Såväl det israeliska som det palestinska samhället domineras av en sekulariserad medelklass. Men på bägge sidor bestäms agendan av de religiösa.

Robert Rosenberg skriver sina deckare direkt på engelska. Det finns även israeliska deckarförfattare som skriver på hebreiska. Men de är få och färre ändå har fått sina böcker översatta till engelska eller andra språk.

Ovanstående har flera orsaker, menar Rosenberg. För att kriminalromaner ska få en funktion, bli skrivna och lästa, måste samhället ha nått en viss ekonomisk status, en samhällelig normalitet måste ha etablerats.

Att israeliska deckare sällan översätts till engelska beror faktiskt på, menar Rosenberg också, att de inte är så bra. Standarden är, kort sagt, låg.

Undantaget heter Batya Gur och är en, fortfarande enligt Rosenberg, ”personlighet”.

Hon är dessutom litteraturkritiker och redaktör för Ha´aretz, den mest prestigfyllda tidningen i Israel.

Flera av Gurs israeliska deckare finns på engelska: ”The Saturday Morning Murder: A Psychoanalytic Case”, ”Murder on a Kibbutz: A Communal Case”, ”Literary Murder: A Critical Case” (alla Perennial) med flera.

Även Gur har en udda polis, Mihael Ohayon, som huvudperson. Han är sefardisk jude.

Låt mig av avsluta med ännu en fråga till Robert Rosenberg. I ”An Accidental Murder” blir Avram Cohen skjuten. Inte ens på sista sidan vet man om han ska dö eller överleva. Betyder det att du förlorat hoppet om Israels framtid?

–  I det korta loppet är jag mycket pessimistisk. Men på längre sikt är jag ändå optimist. Att sluta fred är enda möjligheten för bägge sidor.

– Jag har inte bestämt mig för om jag ska skriva fler böcker om Cohen, låta honom överleva eller inte…

(Tryckt i Allt om Böcker 2002)

PS. Robert Rosenberg dog får några år sen och hans sajt om Israel är nedlagd.

Världsmusik från Israel

Israels 6 miljoner invånare omfattar 100 nationaliteter.

 

Uppgiften kommer från CD-häftet till ”The Rough Guide To The Music Of Israel”. Förvånande? Kan det stämma? Det beror lite på vad man menar och hur man räknar. Med ”100 nationaliteter” syftar Dan Rosenberg, som sammanställt albumet, på att befolkningen har sin bakgrund i så många olika länder och kulturer. Vilket innebär att Israel är – eller har blivit – ett högst mångkulturellt land.

 

Det bekräftas av musiken. Några hade jag hört förut, men på Rough Guide-samlingen finns också enstaka spår – ett spår per namn – med nya, för mig okända artister, musiker och grupper som lockar mig ut på nätet för att leta efter deras album. Sången och musiken, oftare tonerna och rytmerna än orden, fördjupar och förändrar dessutom bilden av Israel. 

 

Den statliga kulturpolitiken har haft som mål att skapa en enhetlig israelisk kultur. Språket skulle vara hebreiska (andra judiska språk, som jiddish och ladino, uppmuntrades inte). Det gjordes även försök att konstruera en ny israelisk folksång/musik. I längden, när allt fler människor från allt fler länder kommit till Israel, blev en sådan kulturpolitik förstås omöjlig.

 

Ett exempel är den avlidna sångerskan Ofra Haza som 1988 fick en världshit med låten Im nin alu. Föräldrarna kom från Yemen och på samlingen finns en annan av hennes yemenitiska sånger. Ännu ett exempel är Chava Alberstein, född i  Polen, som sjunger än på hebreiska och än på jiddish. Med sina sånger har hon också stött fredsprocessen i Mellanöstern och kritiserat odemokratiska tendenser i det israeliska samhället.

 

Fast mest intressanta och spännande är de musiker och grupper som blir samhällskritiska och politiska redan i valet av toner, rytmer och instrument, som samspelar över traditionerna och ibland över religionerna.

 

Som gruppen med det välvalda namnet Bustan Abraham. Det första ordet betyder ”trädgård” på såväl  hebreiska som arabiska och Abraham är släktfader inom både islam och judendom. Bustan Abraham spelar arabisk, persisk och spansk musik, västerländsk konstmusik och jazz. Musikerna är judar och araber.     

Yair Dalal och den judisk-palestinska blandgruppen Alol Ensemble medverkade på Nobelkonserten i Oslo när Rabin, Peres och Arafat delade på fredspriset. Yair Dalal, själv jude, spelar violin och oud (arabisk luta). Han har inspirerats av Israels beduinmusik, sökt sina föräldrars  rötter i Irak och – allra mest – utforskat likheterna mellan arabisk och judisk musik.

 

Sefardisk sång och musik blir allt mer vanlig i Israel. Den sefardiska musiktraditionen grundlades gemensamt av muslimer och judar i det medeltida Spanien. Efter att judarna på 1400-talet tvingades fly från Spanien har traditionen förändrats beroende på var judarna hamnade, på Balkan eller i Nordafrika.

 

Kol Oud Tof Trio, Orchestre Andalou d´Israel och Yasmin Levy representerar den sefardiska sång- och musikvågen. De förvaltar en musiktradition som nästan hade dött ut. Och de gör det på var sitt sätt.

 

Kol Oud Tof Trio (namnet betyder trion med röst, luta och trumma) består av en klassisk sångerska från Italien, en oud-spelare från Marocko och en ramtrumslagare från Jerusalem. De kan t ex framföra klassiska sånger från spanska Andalusien på hebreiska.

 

Orchestre Andalou d´Israel med bl a en arabisk stråksektion tilldelades nyligen ett stort kulturpris i Israel. Orkestern tar lyssnaren med på en resa genom tiden och geografin: från medeltid till idag, från Andalusien genom Marocko, Algeriet och Tunisien till Israel.

 

Yasmin Levy är en ung sångerska med traditionen efter pappa, född i Turkiet och musiketnolog med sefardiska sånger som specialitet. Eller snarare ladino-sånger. Ladino var den form av spanska som judar fortsatte att använda i t ex Grekland. På Rough Guide-samlingen presenterar Yasmin sig med en  grekiskklingande sång om en kvinna som gör männen galna när hon dansar på gatan. 

 

Skivurval:

”The Rough Guide To The Music Of Israel” (World Music Network/BAM)

Ofra Haza: ”Yemenite Songs” (Globestyle/BAM)

Chava Alberstein: ”Yiddish Songs” (Emi)

Kol Oud Tof Trio: ”Gazelle” (Magda)

 

Skivaffär i Jerusalem. Foto: Bengt Eriksson

Bustan Abraham: ”Bustan Abraham” (Nada)

Yair Dalal: ”Asmar” (Magda) 

Orchestre Andalou d´Israel: ”Andalucian Magic” (Magda)

Yasmin Levy: ”Romance & Yasmin” (Connecting Cultures)

 Nätet:

www.israel-music.com (nätaffär för skivor från Israel med möjlighet att provlyssna)

www.electricearl.com/ofrahaza.html (minnessajt med länkar till andra nätsidor om Ofra Haza)

www.aviv2.com/chava (information om Chava Alberstein)

http://yairdalal.calabashmusic.com

www.koloudtof.com

www.magda.co.il (information om bl a Orchestre Andalou d´Israel och Bustan Abraham)

www.yasminlevy.net

 

(Först publicerat i LO-Tidningen 2006)