Etikettarkiv: Krucifix

Från Jerusalem till Vollsjö

I två veckor har jag varit borta från Sverige och hemkomsten blev en kulturkrock.

Längs Sankt Marksgatan till hotellet.

Efter att magen piggats upp av judisk/palestinsk (vad är skillnaden?) hummus och falafel, sötpotatissoppa, armenisk pizza, råris med nötter och russin, tabouleh och andra grönsakssallader och röror så klarade den inte av maten i Europa.

Det började redan med flygmackorna och första morgonen i Vollsjö protesterade magen t o m mot yoghurten.

Transport i Jerusalems gamla stad.

I Jerusalem kunde det vara 14 grader och blåst – som värst – och 17-18-19 grader och sol – som bäst. Hemma möttes jag av två grader, snålblåst och regn. Även om natten i Jerusalem föll snabbt som en rullgardin så var det vid halv 5-tiden.

När jag blickade mot Vollsjös mörkgråa himmel drog det stora vemodet genom kroppen: nattsvart trots att klockan bara var två.

Jerusalems gamla stad med Tempelberget by night.

Men snart har jag vant mej igen, bytt falafelbollarna vid Jaffaporten mot vörtbullar från Vollsjö konditori.

Taxin stannade vid Jaffaporten, sen drog vi väskorna längs Sankt Davids och Marks gator – rättare sagt cirka en meter breda trappstegsgränder – till Lutheran Guest House.

Jesu väg.

Större delen av Jerusalems gamla stad består av smala gränder = gågator av den enkla anledningen att biltrafik är omöjlig (med undantag för klättrande traktorer och små lastbilar av märket ”Mule”).

Jaffaporten leder in till Gamla stans kristna del, medan Damaskusporten leder till den muslismska delen. Sion-, Lejon- och Gödselporten heter några andra. Gamla stan består av judiska, muslimska, kristna och armeniska delar.

Inuti Den heliga gravens kyrka / Uppståndelsekyrkan, en kyrka för alla kristna oavsett tro.

Just nu och då, när vi var där, kunde den förhoppningsfulle ta Jerusalems gamla stad som ett exempel på att olika människor kan leva respekt- och fridfullt tillsammans.

Gamla stans olika delar ligger både brevid och går i varann. Ortodoxa judar i svart kostym och hatt promenerar genom Jaffaporten och klättrar över taken till sin judiska del. Andra judar ser ut som araber och hur skiljer man en kristen palestinier från en muslimsk?

Innanför Damaskusporten.

”Arab Catholic Scouts” stod det på en skylt när vi gick mot Via Dolorosa.

Det betyder Smärtans väg. Här ska Jesus ha burit korset till Golgata. Hit vallfärdar turistgrupper av alla kulörer och nationaliteter. De stannar vid Kristi olika ”stationer”, sjunger psalmer och ber.

I den judiska delen av Gamla stan.

En märklig upplevelse som blir skrämmande, när Via Dolorosa kantas av månglare som saluför krucifix, törnekronor, smycken, t-tröjor, pizza med mera.

Via Dolorosa fick mej att tänka på Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, de nya humanisterna. Om de stod här, skulle de då tycka att människorna är galna? Vilka är i så fall mest galna – de bedjande eller de månglande?

Också någonstans i den judiska delen.

Nej, jag föll inte på knä vid Jesus förmodade grav i Uppståndelsekyrkan. Det bör vara förbehållet de troende.

Fast stunden grep mej – mest av sorg. Efter alla tusentals år finns det ännu människor som söker tröst och glädje i ett annat liv, bortom sitt eget. Vad säger det om politik, statsskick och hela mänskligheten?

Handelsgata i Jerusalems gamla stad. Samtliga foton: Birgitta Olsson och Bengt Eriksson.

Bengt Eriksson har köpt en julgris av halm…

(Ystads Allehanda 2008)

Annonser

Skånsk konsthistoria á la Hemmel

Min skånska konsthistoria –
en hemmelsk odyssé
Trelleborgs museum / Axel Ebbes konsthall
T o m den 11/9

Det är inte Skånes konsthistoria som i sommar visas i Trelleborg utan en annan och mer personlig, nämligen filmaren, journalisten och författaren Jan Hemmels egen skånska konsthistoria. Att låta Hemmel göra en skånsk konstodyssé, välja och visa sina favoriter, var en klipsk idé (dessutom hans egen).

Och resultatet sen – det överträffar idén!

 ”Noaks ark” (vid den skånska kusten och gården på slätten), målning av Emil Johansson-Thor, 1931. Malmö Konstmuseum.

Utställningen har fyra små rum till förfogande. Där trängs och blandas olika delar av Skånes konsthistoria: tider, konstriktningar och uttryckssätt, måleri och teckning, skulptur, broderi, foton och så vidare. Så måste det väl bli också, när Hemmel ville få med så många skånska favoriter som möjligt.

Men vem – utom Hemmel – hade kommit på tanken att placera följande konst/konstnärer i ett och samma rum: Sture Johannessons ganska så Öyvind Fahlström-inspirerade färgtuschteckning, Johan Röings träskulptur av en gravid kvinna, en nyromanticistisk målning av Nils Jakob Blommér, målningen ”Sjömän” av Gösta Adrian- Nilsson, Greta Sandbergs svartvita broderi, Gerhard Nordströms målning av framtidens röda varningslampa och Anders Österlins legoskulpturer.

Krucifix från Farstorp, Göinge härad, 1400-tal. Historiska museet i Lund.

Man kunde ju tro att konstverken, från 1800-talet och framåt, skulle krocka. Men nej, de konstnärliga mötena är så oväntade att verken börjar samtala. Det uppstår en tredje konsthistoria vid sidan om både Hemmels och den officiella: betraktarens. Ja, där stod jag i utställningsrummet och tjuvlyssnade på konstens samtal genom tiden.
                                                                                                         På ett par små väggar presenteras gruppen ”De tolv”, verksam under 1900-talets första hälft. Här syns målningar av Tora Vega Holmström, Johan Johansson, Emil Olsson, Emil Johansson-Thor med flera. Målningarna hänger inte som på ett galleri utan som hemma hos någon konstintresserad privatperson. Alltså tätt-tätt-tätt, för att alla tavlor ska få plats.

”Kommer inte kaffet snart”, broderi av Elvira Danielsson. Foto: Pernilla Sjöström, Kulturen.

I ett tredje rum finns ett 1400-talskrucifix från Farstorp, Göinge härad. Rummet blir en kyrka med församling runt den träsnidade Jesusskulpturen: teckningar av Carl Fredrik Hill och brodyrer av Maria Rydbeck och Elvira Danielsson, bägge patienter på S:t Lars i Lund. Se också hur 1400-talets Jesus utbyter blickar med ovannämnde Röings träskulpturer från 2000-talet.

”Agent Knallrup med rätt att knuffas”, färgtuschteckning av Sture Johannesson, 1966. Malmö konstmuseum.

Det fjärde rummet ägnas familjen Billgren, främst Hans men också sonen Ola. Här visas något unikt, som aldrig kom i tryck: en bilderbok för barn, ”Målaren Manér” från 1947, där pappa Hans i bild och ord skildrar familj och barn samt driver med konstnärens manér.

”Sjömän”, målning av Gösta Adrian-Nilsson. Foto: Ylwa Moritz, Trelleborgs museum.

Förresten, glöm inte att ta ett par hörlurar när ni löser biljett till museet. Vid olika stationer – utmärkta med röda lampor – kan man höra Jan Hemmel berätta om konsten; fundersamt och medryckande, intresserat och engagerat. Som vid ”De tolv”-väggen, där han berättar om konstnären Anders Jönssons norska hustru Sara Fabricius (med författarnamnet Cora Sandel).

Den som kommer resande till Trelleborg bör också se till att besöket sker en dag då Axel Ebbes konsthall är öppen. Bara att promenera rätt igenom Stadsparken, så fortsätter Hemmels skånska konstodyssé med Bianca Maria Barmens tysta små skulpturer, en mer högljudd video av Magnus Wallin och ännu en skulptur av Johan Röing.

”Sputnik”, träskulptur av Johan Röing, 2011. Foto: Ylwa Moritz, Trelleborgs museum.

Som en grön Döderhultare, formad med bandsåg. Röing har döpt honom till ”Sputnik” men kolla hållning och blick! Skulpturen kunde ha hetat ”Betraktaren”. Med lika delar förundran och beundran står Röing-skulpturen och betraktar föregångaren Axel Ebbes stora, tunga urbergsskulpturer.

(Kristianstadsbladet / Trelleborgs Allehanda / Ystads Allehanda 2011)