Etikettarkiv: Jean Bolinder

Krimibiblioteket: Martin Luffa och Jean Bolinder

Jean Bolinder
Martin Luffas hemlighet
eller Mannen som älskade Crofts
(Carlssons)

Jean Bolinders nya roman jäser som en deg. Han har trängt och klämt in så mycket mellan pärmarna att de bågnar.

”Martin Luffas hemlighet eller Mannen som älskade Crofts” kallas kriminalroman av förlaget och ”kriminalmoralitet” av författaren själv. Varför inte använda det lilla behändiga ordet deckare? Här begås flera mord och förekommer en (amatör)detektiv. Ja, här finns till och med ett deckarpussel (vid sidan om huvudspåret).

Det sistnämnda, berättelsens genomgående tema, är ett för Bolinder återkommande ämne: sexualitet. Hur hanterar vi vår sexualdrift? Vad kan vi tillåta oss? Var går moralens och mänsklighetens gräns?

I mina ögon lägger Bolinder två psykologiska porträtt över varann, för att se var de överstämmer och var de skiljer sig åt. Det ena föreställer en mördare – en otäck människa – med pedofila böjelser. Det andra är ett porträtt av en pensionerad lektor – och en trevlig människa – som också har böjelser på, eller över, gränsen.

Romanen rymmer dessutom mycket annat:

I ett par ömma och bekymrade miniporträtt skildras dels en ung invandrarpojke, hans släkt och familj, dels en ung flicka och hennes itufallna familj. Fastän flickan fyllt hela tio år håller hon hårt i sin teddybjörn. Det är han som heter Martin Luffa och bär en hemlighet inom sig.

Bolinder ledsagar oss genom Malmö. Vi dricker öl med lärarmusketörerna på Pickwick Club vid Malmborgsgatan och tjuvlyssnar på en kvinna som står i Hamrelius bokhandel och väger en deckarroman i handen. ”En Bolinder”, fnyser kvinnan. ”Inte hört talas om. Har ni Mankells senaste?”

Glimten i ögat eller småsurt?

Bolinder hinner också föra en diskussion om genrens utveckling: den moderna deckarens och thrillerns vara och icke vara. Den ovannämnde lektorn har en komplett samling av engelsmannen Freeman Wills Crofts polisromaner från 20- och 30-talen. Crofts kommissarie Joseph French var en klok karl och humanist, medan dagens kollektiva polisromaner är ”våldspornografiska spekulationer i dålig smak”.

En trogen Bolinderläsare som jag roas lite extra när han låter paret Jöran och Marianne plocka upp den unga liftarflickan som rymt från mördaren. (Makarna Bundin förekom redan i debutdeckaren 1967.)

Som sagt, mycket blir det mellan pärmarna.

Av intervjun på KvP-kulturen (den 26/8) förstod jag att Bolinder menar att ingen roman varit svårare att skriva än ”Martin Luffas hemlighet”. Porträttet av flickmördaren är det svartaste han skrivit i sitt liv.

Så brukar det vara. Bolinder lägger ner sin själ i varje roman, gör allt han förmår. Om sen inte recensenten håller med kan Bolinder bli så arg att man undrar om man måste skaffa hemligt telefonnummer och byta e-postadress.

Faktum är att författaren inte äger sin bok när den överlämnats till läsaren. Då föds romanen på nytt. Varje enskild läsare, även en recensent, äger rätten att läsa och tolka hur hon/han vill. Och tycka – vad som helst!

Författaren har varit på bästa skrivhumör. Bolinder är lekfull, spirituell och underhållande. Men spiritualiteten förtar djupet och bleker svärtan. Det underhållande skrivsättet dämpar även smärtan i mitt bröst. Allt övrigt i romanen minns jag lika mycket som – eller mer än – det jag borde minnas: pedofilen och mördaren.

”Martin Luffas hemlighet” blir därför inte den tyngsta boken i Jean Bolinders stora produktion men som alla eller de flesta av hans romaner är den både läs- och tänkvärd.

(Kvällsposten 2002)

Annonser

Akvarell på Nordkoster

Jean Bolinder
Akvareller från Nordkoster
Galleri Olefjord, Simrishamn

Det är något strindbergskt över målningarna. Och just därför något typiskt bolinderskt.

Inte olja utan akvarell; inte exakt detsamma men släktskapet syns och känns. Själen speglas i naturen och den avmålade naturen speglar själen. Färgerna, ljuset och mörkret kommer inifrån konstnären snarare än beror på väderleken.

Främst motiv från Nordkoster men också målningar av och kring Flädie kyrka.

En av de Nordkosterakvareller som visades på Galleri Olefjord.

När jag går runt och tittar så känns det som om målandet börjat i det figurativa och fingerfärdiga för att sen överväldigas av ett mer yvigt och expressivt uttryck.

Några målningar är nästan porträttlikt realistiska men i de flesta är realismen granne med surrealism. Ibland kan ett stycke realism, som en pytteliten båt, återfinnas mitt i den surrealistiska naturen.

Grovt papper, svart tusch och, som sagt, akvarellfärger. En annorlunda, lite egen kombination som ger ett smått märkligt intryck: målningarna fråntas akvarellkänslan.

Fascinerande med de svarta tuschstrecken – det är som om Bolinder försöker hålla akvarellfärgerna, naturen och sig själv, sina ena känslor, på plats.

Tavlorna har titlar som ”Sol”, ”Blåst”, ”Sommarljus”, ”Storm”, ”Högsommar”, ”Regn” med följdtiteln ”Nordkoster”.

En annan bolindersk akvarell från Nordkoster, den här har varit utställd på Waldemarsudde (från www.jeanbolinder.se).

Ibland avspeglas vädret och temperaturen i färgerna, men för det mesta och oavsett årstid är målningarna temperamentsfulla, uppblossande och hetsiga. Kan det vara Makterna som gripit in och styrt målarhanden?

Tavlan med titeln ”Midsommarafton Korsholmen” till exempel. Man = jag undrar ju hur den midsommaren kan ha varit? Inte ren glädje och fröjd, väl?

Ofta domineras en målning av en distinkt färg eller olika nyanser av samma färg: grönt, brungrått eller gult, blått-blåare-blåast eller rött-rödare-rödast. Också detta inger ju en särskild känsla, både beroende på själva färgen och på betraktarens förutbestämda, intuitiva känslouppfattning av just den färgen.

Jean Bolinders akvareller förmedlar glädjefylld oro och skräckfylld glädje (vilket för den delen hans böcker också kan göra). Känslorna är många och motstridiga, står långt ifrån varann och skiftar snabbt från ena sidan till den andra och tillbaka igen.

(Kvällsposten 2005)

Hultvik, del 2

Jean Bolinder
Poliser i Hultvik
(Soleka förlag)

hultvik”Skälmroman” är Jean Bolinders egen karaktärisering av boken ”Poliser i Hultvik”. Men ordet måste vara felvalt. Skälm betyder ju skojare och kanalje. Ändå en ganska hygglig person men Bolinders poliser är mer onda än så.

Han fortsätter att skildra den lilla skånska staden vid Hanöbukten som presenterades i novellsamlingen ”Hultvik, Kristianstads län”. Det är småroligt skrivet, lite skälmaktigt, men ännu mer otäckt.

Småstaden Hultviks befolkning = hela mänskligheten, förmodar jag, delas in i onda och dumma. De som är snälla men dumma som unga blir behandlade så illa av de onda att också de snälla riskerar att bli onda som vuxna.

Crazy noir, så kan genren karaktäriseras.

Bolinder gräver sig allt djupare ner i de grumliga villkoren för mänskligt liv. Det är mörkt därnere, där han sitter och skriver, nästan svart. Då måste han ju skämta till det, för att orka skriva (och leva).

”Poliser i Hultvik” ska inte vara en deckare. Men huvudpersonerna är poliser. Här mördas, våldtas och begås diverse andra brott. Så ”skälmromanen” blir lika mycket en deckare som vissa av Bolinders kriminalromaner.

”De tre musketörerna var egentligen fyra” är undertiteln. Det syftar på poliserna: Andersson, Pettersson och Dumström – och den fjärde musketören, det outsagda ”jag”. Som nog innefattar alla jag; berättelsens grävande lokaljournalist, författaren Bolinder själv och läsarna.

Det är oss det beror på. Vi, som väl kan kallas dumma, måste protestera mot att onda människor bestämmer livets dagordning. Vi måste våga göra det, trots konsekvenserna.

I den skånska småstaden Hultvik finns en småfifflare från uppåt landet och ett kriminellt motorcykelgäng men de grövsta brotten, inklusive de ovannämnda, begås av poliser. Hultviks poliskår är mer kompis med buset än med stadens laglydiga invånare.

Nej, ingen vidare positiv syn på polismakten som Bolinder förmedlar. Redan i inledningen blir ”en djävla neger” som kommer körande i en Saab på Linderödsåsen förföljd och trakasserad av två poliser, en manlig och en kvinnlig. Bara början!

Det är – som alltid i Bolinders berättelser – synd om människorna eller snarare mänskligheten.

(Kvällsposten 2009)

Den skånska staden Hultvik

Jean Bolinder
Hultvik, Kristianstads län
(Olaisen)

Bolinderomslag 1Med inspiration från novellsamlingen ”Winesburg, Ohio” av amerikanen Sherwood Anderson har Jean Bolinder skrivit noveller om människor och händelser i den likaså fiktiva skånska småstaden Hultvik, någonstans i Kristianstads län.

I Bolinders lilla stad finns samma sorts människor som i andra städer, större som mindre: skolläraren, eleven, kantorn, uteliggaren, invandraren, söndagsskolläraren, författaren och konstnären förstås, egenföretagaren, journalisten med flera Hultviksbor, äldre och yngre, större och mindre, kvinnor och män, hetero och homo.

Ingen – eller få – är som de låtsas vara. Inte varje människa – men de flesta – gömmer en annan, hemlig och privat identitet.

Roligt, fyndigt, drastiskt, grovt och plumpt, ibland också mörkt och ganska cyniskt. Bolinder har en hatkärlek – än det ena och än det andra, sällan bäggedera samtidigt – till människan. Hatet gränsar till ett evigt, outslitligt hopp om mänskligheten. Ja, varför skulle han annars återkomma till detta och dessa, till dessa människor i bok efter bok?

Han skriver alltså som han brukar. Vissa läsare retar och förfasar sig nog när han blir som grövst, framför allt när Bolinder serverar människans otämjda sexualitet på en boksida. Han provocerar för att han vill att människan ska se sig själv som hon faktiskt är.

Novellerna verkar skrivna i stunden, genast när idén kom. Vissa meningar hade mått bra av att putsas något. Å andra sidan rycks i alla fall jag med av Bolinders lika delar berättarglädje och ilska.

Jean Bolinders novellsamling om den mer eller mindre påhittade lilla staden Hultvik med dess mer eller mindre påhittade människor är – hela tiden – underhållande och – emellanåt – tänkvärd. I min favoritnovell, ”Dödens bleka minut”, förlikar sig Adolf Svensson med dödsrädslan, i sista minuten på Hultviks gula sandstrand med en matsäck bestående av stekta ägg, köttbullar, ett par smörgåsar, en öl och ett grönt äpple.

(Kvällsposten 2008)