Kategoriarkiv: Olssons galleri

Med en svag nyans av grönt

Så längesen som 1972 flyttade vi till Vollsjö, då sin egen landskommun men bara ett par år senare skulle Vollsjö uppgå i Sjöbo kommun. På den tiden sas det att som vollsjöbo (och färsing = invånare i Färs härad) kan ingen räkna sig vars släkt inte funnits här i tre generationer.

Fast nu undrar jag om inte det börjat förändras. Kan mitt blod ha fått en svag nyans av grönt? Ska kolla när jag nästa gång tar blodprov på vårdcentralen…

För drygt tre veckor sen ringde det på mobilen (jag var på hemväg från en utlandsresa och missade samtalet). Strax efter kom ett sms från Camilla Jönsson på Sjöbo kommun. Kunde hon ringa morgonen därpå för att ”berätta en trevlig sak”. Visst, messade jag tillbaka.

När det ringde blev jag, i tur och ordning, förvånad och förvirrad, mycket glad och lite generad. Jag tycker ju att belöningen för en journalist är att bli läst och att läsarna reagerar på det man skrivit, för och emot.

Varje gång någon kommer fram till en på Storgatan i Vollsjö eller varsom på Österlen och tackar för en krönika eller recension är det som att få ett litet kulturpris. (Vissa gillar förstås inte det jag skriver men de framför inte sina åsikter ögon mot ögon utan mejlar och skriver på facebook.)

”Det var väl roligt”, sa någon när jag var på väg för att hämta posten uppe på Ica efter att det blivit offentligt att jag skulle få Sjöbo kommuns kulturpris för 2018. ”Dessutom”, tillade denna någon, ”efter alla dessa år.”

BE 70tal

Foto: Birgitta Olsson nångång på 70-talet.

En guldklocka. Ungefär så betraktar jag nog utmärkelsen: som belöning för lång, plikttrogen tjänst. Livet kommer nämligen med skyldigheter – ja, plikter. Bor och jobbar man som frilansjournalist på landsbygden, till exempel i Vollsjö och Sjöbo med omnejd, så är det ens skyldighet att bevaka det lokala journalistiskt.

Och har man jobbat som kulturjournalist sen 1968 – och då rimligen lärt sig att skriva och vad kultur kan vara – så måste kulturfrilansen bidra med detta till den lokala tidningen, alltså YA.

När ekonomin var bättre och YA:s kultursidor hade fler texter utifrån kunde vissa frilansar beklaga sig över att de skrev i en landsortstidning. De ville ju skriva i Dagens Nyheter! Vad är då viktigast: göra ett bra jobb eller bli ett rikskänt namn som skribent och kritiker?

Jag brukar hävda att jag medverkat i Sveriges alla tidningar, för det var nödvändigt om man under 50 år skulle försörja sig som frilans. Aftonbladets, DN:s och Expressens kultursidor var de första jag skrev på. Inte begrep jag att det var extra fint.

Nej, jag har aldrig fattat varför en karriär måste gå så kallat uppåt. Också så kallat nedåt kan vara uppåt. Toppen på min kulturjournalistiska karriär var när jag skrev som mest i Ystads Allehanda. Det enda som kan mäta sig med detta är tiden på Radio Malmöhus (det som Sven-Olle Olsson liknade vid att vända skivor).

Jag har valt att skriva i YA, liksom jag valde att skriva i Kvällsposten och arbeta åt Radio Malmöhus. Det var Robert Dahlström, YA:s förre kulturredaktör, som tog hit mig. Han frågade (efter att jag skrivit något kritiskt om lokal kulturjournalistik) ifall jag inte kunde krönikera i YA. Gärna, svarade jag.

I gamla klipp ser jag att jag började skriva om lokala ämnen så fort vi kommit till Skåne och Vollsjö. Exakt vad en frilansjournalist kan skriva beror sällan på frilansen utan oftare på de möjligheter som finns – om tidningar, radio med mera vill ha något lokalt.

Först blev det lokalt i en lite större geografisk mening, som artiklar om den gamla byn/nya flygplatsen Sturup och förra gången det var aktuellt med gruvdrift på Österlen samt en radioserie om Skånes rockhistoria. I Kvällsposten kunde jag också skriva om konstutställningar i Sjöbo och Ystad.

Även Sjöbopolitikens ”starke man”, Sven-Olle alltså, förekommer i texterna både före folkomröstningen om/mot flyktingar och rivningen av Vollsjö station.

Att det blivit allt mer och mer nära lokalt beror väl på att jag bott här så länge och snabbare får reda på vad som händer, vad gäller kulturyttringar och kulturpolitik. Men också för att Sjöbo är en misskänd kommun, som utifrån – ännu år 2018 – betraktas med ögon från 1988.

Ser man på statistiken över de skånska kommuner som satsar mest på kultur blir man ju ledsen. Sjöbo placerar sig inte i topp. Här finns flera kulturinstitutioner – Hallsbergs stenar, Elfstrands krukmakeri, Lilla Rödde textilmuseum – som förtjänar mer kommunalt stöd.

Samtidigt som Sjöbo har en fin kommunal konsthall och en kommunalägd biografteater. Och inte minst – utan särskilt – samarbetar de politiska partierna i Sjöbo (utom SD och SjP) om att förändra Sjöbobornas syn på flyktingar och ha bästa möjliga flyktingmottagning.

När jag skrev en krönika om detta – att dagens Sjöbo är en välkomnande kommun där SD inte har något inflytande – blev vissa norröver som bindgalna. Så kan det inte vara, det stämmer inte, det visste väl dom, att Sjöbo var och förblir en rasistisk bonnhåla.

Men så är det. Och det är också kulturpolitik, kanske den viktigaste formen av kultur: livsmiljön för kommunens samtliga invånare.

Krönika i Ystads Allehanda 2018

Annonser

Från Råbygatan till Löderup

En kväll i somras på Solhällan. Kenneth Ovesson stannade vid vårt bord för att prata lite. Min hustru utbrast: ”Du ser så lugn ut.” Kenneth replikerade: ”Utvärtes, ja. Det har man fått lära sig. Inombords kan vara en annan sak.

Just Solhällan – den gamla dansrotundan i Löderup, som Kenneth Ovesson öppnade på nytt och nu har drivit i två somrar – är lämplig utgångspunkt för dagens krönika. När verksamheten skulle invigas i fjol bjöds alla som ville på långbord med mat.

Öppen fråga: Hur många som startat nya nöjes- och kulturställen på Österlen har gjort något liknande efter att jag och min hustru (det var 1972) bosatte oss i trakten? Kenneth svarar, smått förvånad: ”Klart man vill visa stället för traktens invånare och eventuella besökare…”

Ägaren med ”fjälla”, som är bagare och sköter köket, är på plats vid varje arrangemang. Fattas det någon stol runt ett bord så är det Kenneth Ovesson som personligen går och letar upp en ledig stol. Kommentar: ”Jo, så är det ju…” (Ordet ”fjälla” är förresten lånat från Kenneth.)

Folk å Rock 1Kenneth Ovesson med flera på Folk å Rock i Lund, när skivaffären på 80-talet flyttade till Stortorget. Foto: Birgitta Olsson.

Folk a Rock 2Samma skivaffär, samma tid och samma Stortorg. Också foto: Birgitta Olsson.

Däremot grundlades krönikan för längesen. Möjliga rubriker: Från Råbygatan till Löderup, Från Folk å Rock till Solhällan, Från Hörby via Lund och Malmö till Löderup…

Första gången jag mötte Kenneth var på Råbygatan i Lund, där han stod och sålde skivor i en liten affär i väggen med namnet Folk å Rock. Året var 1977. Faktiskt minns jag fortfarande vilken skiva jag köpte: ”Rock´n´Roll With The Modern Lovers” (en LP med Jonathan Richman). ”Kölnkonserten med Keith Jarrett var första skivan som Folk å Rock sålde”, infogar Kenneth.

”Jag jobbade på dagis”, berättar han, ”samtidigt som jag importerade och sålde skivor från Caroline, ett litet engelskt märke. Bra sätt att få gratisskivor. Att det sen blev en skivaffär var naturligt.”

Då Folk å Rock startade hade de blivit fler: Kenneth, Per, Hjalle, Pelle Måns och Thomas. Skivaffären Folk å Rock växte och blev större, flyttade till Stortorget, Klostergatan och Stortorget igen. Snart blev Kenneth ensam om affären – fast de övriga fortsatte med liknande verksamheter. Per och Hjalle startade skivdistributören Border i Göteborg, Pelle Måns tog över Café Ariman i Lund och Thomas öppnade Folk å Rock-affärer i Blekinge.

Och när Kenneth hade en skivaffär var det lika logiskt att börja arrangera konserter, bland annat på Pub Sparta. Musikföreningen Folk å Rock bildades och blev pådrivande vad gällde att förmå Lunds kommun att göra om Mejeriet till ett musikhus.

Precis som idag: Kenneth Ovesson fortsätter att sälja skivor och ordna konserter. Nu sitter vi och pratar på Folk å Rock i Malmö, den skivaffär som återstår efter att de övriga affärerna lagts ner. Först har jag gått en vända genom ovanvåningen – så mycket skivor! Finns väl ingen chans att alla kommer att sälja?

”Nej”, säger Kenneth, ”men ta en skiva som den med tidigare outgivna John Coltrane-inspelningar. Den säljer vi nog 50 ex av i olika format. Ungefär samma antal vi skulle ha sålt tidigare.” Fast jag får ändå känslan av att du fortfarande tar in skivor för att du själv vill höra dem? ”Jo, lite så är det ju.” Och att du också ordnar konserter med artister som du själv vill se på scen? ”Lite så är det också.”

Kenneth tillägger: ”Jag har ju allt mer börjat lyssna på det som kallas americana. Nånslags countrymusik från USA. Amerikanskt! utbrister vissa. Du var ju proggare på 70-talet? Men det är ungefär samma sorts musik som jag gillade då, artisterna är samma sorts människor och de har ofta samma åsikter också.”

Entreprenör är ett begrepp som älskas och hatas. Den politiska högern hyllar entreprenörer som skapar företag och arbetsmöjligheter. Vänstern dissar för att entreprenörerna sätter pengarna först. Var ska man då placera Kenneth Ovesson, en entreprenör som ger följande karaktäristik av sig själv: ”Jag tror ju att jag bara har ett liv. Vad ska göra med mitt liv? Jag försöker göra mitt bästa, vara noggrann och ha skoj.”

Krönikören får erkänna att när Folk å Rock i Lund hade lagts ner på grund av minskad skivförsäljning och det gällde att rädda affären i Malmö, då trodde jag att Kenneth var ute och cyklade när han öppnade ännu ett café – bland Malmös, säg 10 000 tidigare – i skivaffärens bottenvåning. Jag tog fel. Han hade rätt.

”Där var jag snabbt ute. Det gällde att hitta ett tredje ben att stå på.” Agerar du intuitivt? ”Jag får en känsla i magen men sen tänker jag, noga, innan jag kör igång. Fast jag räknar inte på det. Räknar gör jag efteråt. Solhällans första sommar räknade jag inte ens på efteråt. I år ska jag göra det.”

Krönika i YA/KB 2018

Punktera myten om Sjöbo!

Det talas nittiofyra – alltså 94! – olika språk i Sjöbo kommun! Så glad jag blev när jag hörde det. Ja, nu vet ni redan från start vad jag tycker. Till denna, nog så häpnadsväckande uppgift ska jag återkomma. Men dagens krönika börjar i en annan ände, den motsatta…

Sjöbo kommun, som jag bor i, ska anta en ny så kallad vision för kommunens utveckling fram till år 2034. Under hösten 2017 har det ordnats flera möten där invånare i olika delar av Sjöbo kommun kunnat framföra synpunkter till politikerna. Vad tycker kommuninvånarna om att leva här idag? Hur borde det vara i framtiden?

För ett par veckor sen var jag på ett sådant visionsmöte i matsalen på Vollsjö skola. Vi delades in i grupper för att diskutera vad som fungerar bra respektive sämre i kommunen och ge förslag på förbättringar inför framtiden. Någon vid bordet där jag satt, tydligen en företagare, nämnde Sjöboandan. Den måste bort, sa han.

När den här företagaren ringde till en ny affärskontakt utanför kommunen, då blev det tyst i telefon. Sjöbo… hördes det sen. Det är väl kommunen som hade folkomröstning om flyktingmottagning? Som inte vill ta emot flyktingar? Plötsligt, sa företagaren, kom samtalet att handla om något helt annat än affärer.

9) Storgatan ner

Nerför Storgatan, Vollsjö i Sjöbo kommun. Foto: Birgitta Olsson

Sjöboandan, invände jag. Den är ju död. Här i Sjöbo kommun, vill säga. Sjöbomyten, som det borde heta, lever däremot kvar utanför Sjöbo. Och så antecknade jag på en post it-lapp något av det jag uppskattar mest i dagens Sjöbo kommun: flyktingpolitiken. Sjöbo år 2017 är nämligen inte alls som Sjöbo var år 1988, när flyktingomröstningen hölls.

Sjöbo har blivit en annan kommun. Det är som om kommunen velat visa att den inte var sig själv den där gången 30 år tillbaka i tiden. Men myten om Sjöbo lever. Den är seglivad. Hur ska Sjöbomyten kunna punkteras? En av Sjöbos politiker, som satt med vid vårt bord på visionsmötet, nämnde siffran 90. Så många nationaliteter finns i dagens Sjöbo. Politikern tillade att här, på Vollsjö skola, kommer eleverna från 16 nationer.

Senare fick jag också den nämnda uppgiften om 94 språk. Exakt siffra spelar mindre roll. Viktigast är att det i dagens Sjöbo, som dementi av myten, bor människor från så många hörn på jorden. Efter att tidigare ha tagit emot 25 flyktingar per år, enligt avtal med Migrationsverket, placerades 65 flyktingar i Sjöbo under 2017. Det har, enligt kommunen, hittats bostäder åt samtliga.

Men protesteras det inte mot flyktingmottagandet? Nej, svaras det bland politiker och anställda på Sjöbo kommun. Några få arga telefonsamtal till kommunen, det är allt. Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska kyrkan hjälper till med mottagandet, enskilda kommuninvånare hör av sig och undrar hur de kan hjälpa till. Det ordnas språkcafé på biblioteket och föreningen Yalla Sjöbo, där flyktingkvinnor lagar arabiska bufféer och driver catering, har blivit en succé.

Jag är emot att seriösa politiska partier samarbetar med partier som har flyktingfientlighet, främlingsrädsla och ja, rasism på programmen. Men jag får ändå erkänna att det tekniska valsamarbete som Alliansen i Sjöbo (M, C, L, KD) inlett med Sjöbopartiet (SJP) – det lokala parti som bildades efter flyktingomröstningen och så sent som 2014 motionerade om att avtalet med Migrationsverket skulle sägas upp – har fått knäpptyst på SJP.

Men Sverigedemokraterna då? Om SD i Sjöbo råkade jag i en diskussion med någon på Facebook. Personen i fråga slog mig i huvudet med siffran 20,75 procent. Så många av de som 2014 röstade i valet till kommunfullmäktige i Sjöbo valde SD:s röstsedel. (I riksdagsvalet var det ännu fler i Sjöbo som röstade på SD.) Det stämmer, svarade jag. Och ändå har SD faktiskt ingenting att säga till om i Sjöbo kommun.

Personen jag diskuterade med trodde jag skämtade, skönmålade eller ljög. Nej, fortsatte jag. Inte alls. Trots att Sjöbo är en av de kommuner där SD har flest anhängare så tror jag att Sjöbo också måste vara en av de kommuner där SD märks minst. Den person jag diskuterade med blev nu arg och skällde mig för oseriös.

Också detta hör till Sjöbomyten: De som vet mest och kan bäst bor ofta långt härifrån. ”Kunskapen ökar i direkt proportion till avståndet”, som någon uttryckte det. I verklighetens Sjöbo. där jag bor, är den styrande borgerliga Alliansen rätt så överens med oppositionen till vänster (S, MP, V) om den lokala flyktingpolitiken. SJP och SD hålls på behörigt avstånd.

”Det är historia nu”, säger en på kommunen om flyktingmotståndet. Och tillägger: ”Många flyktingar vill stanna kvar i kommunen, för i Sjöbo känner de inte av någon rasism.”

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

po-tidholm-laget-omslag-634x1024Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Olssons galleri: Linnea Hall, jazzsångerska

Linnea Hall

Stilstudie från årets jazzfestival i Ystad: Linnea Hall, ännu en jazzsångerska från Malmö, lever sig in i sin piano-, bas- och trumtrios solospel. Foto Birgitta Olsson.

Skåntrypoeten Hasse Andersson

Hasse ”Kvinnaböske” Andersson / Michael Nystås
Jag har skrivit mina sånger
En bok om Hasse ”Kvinnaböske” Andersson
(Kira förlag)

Hasse ADet finns en underton – ett budskap – ja, ett statement – i den på grund av formatet inte så lätthanterliga boken om Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Budskapet sipprar fram mellan raderna, ungefär som i hans sånger.

Hasse Andersson, född i Malmö och uppvuxen i Östra Ljungby, har levt – skrivit, sjungit och spelat – ett parallellt liv till dem som av rock- och nöjesjournalister utnämnts till Artister och Sångpoeter (med största Versaler).

Via dansbandsskribenten Michael Nystås berättar Hasse att han sjöng och spelade rock på 60-talet, bland annat under namnet Hol Terry, när malmöbandet Namelosers gick in på Tio i topp.

Sen halkade han efter några år, men liksom Mikael Wiehe, Nisse Hellberg och Peps förvandlade pop, blues och reggae till svenska/skånska musikformer så började Hasse Andersson i slutet av 70-talet att förena skånska diftonger med countrymelodier.

Resultat: så kallad skåntry.

”Jag har alltid velat berätta nånting med mina texter”, säger Hasse i boken. ”Jag tror aldrig jag skrivit en blajtext som bara är uppradade ord.”

Hasse A foto fixad liten

Hasse Andersson hemma (som då var Båstad) i huset nångång på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Exempel på ämnen och människor, ofta rätt ur verkligheten: försupen a-lagare (”Torghandel”), förståndshandikappad elev (”Var e natten”), alkoholisthustru (”Ann-Christine”), utanför-människor ”(Nicke”), fotbollshuliganer (”En helt vanlig söndag)…

Samhällsporträtt – ja, progg utan pekfingrar. Ändå nämns inte Hasse Andersson på samma gång som till exempel Wiehe. Möjligen jämförs han med Alf Robertson men oftast med dansband. Det är orättvist, påpekar Nystås och Andersson själv, lite försynt men nog märks det.

Här står även några rader om Tord Thorderup, journalisten som kom på benämningen skåntry. Däremot undviker man att ange Owe Thörnqvist som skåntryns grundsten. Hör ”Hjalmar Bergström”, där Thörnqvist sjunger litta på skånska.

Nog var – och är – det skåntry (fast ordet inte fanns) redan 1960.

(KvP 2013)

Olssons galleri: Christer Persson, gitarrist

Christer Persson lien

Hyllning till Christer Persson, en av de bästa gitarrister och kompositörer jag hört och känt. Han blev 62 år. Foto: Birgitta Olsson.

Länk till minnesord.