Etikettarkiv: Natur

Foton av levande natur

Första gången jag mötte Gabriella Dahlmans fotografi var 2012 i en samlingsutställning på Ystads konstmuseum. Hon visade foton i färg och svartvitt, bland annat tagna då hon gick till dagis med sin son. Året efter svängde jag in till Hammenhög när hon under påskkonstrundan i ett rum hemma i huset ställde ut små svartvita foton av den egna trädgården.

Så gott som varje bild kunde beskrivas med ett och samma ord: Levande. Gabriella Dahlmans foton av – ofta – natur och trädgård är motsatsen till stilleben. På hennes bilder lever naturen. Ja, sen satt jag i juryn också när hon 2013 nominerades till YA:s kulturpris.

Förra sommaren deltog hon i en samlingsutställning på Christinehofs slott och för någon månad sen råkade jag, av alla ställen, på Drottninggatan i Stockholm få syn på en av hennes böcker i ett antikvariat. ”Om grönska” (ICA förlag) är ingen fotobok utan en bok om trädgård. Fast när jag slog upp och tittade så var det likadant. Med fotona öppnade sig trädgården. Jag kunde gå in i den.

Gabriella Dahlman YA (2)

Foto: Gabriella Dahlman, ur boken ”Nu” (Kalejdoskop).

Senast, under bokmässan i Göteborg, stötte jag på Gabriella där hon stod med sin nya bok, ”Nu” (utgiven på Kalejdoskop). Hon räckte över den och jag bläddrade, flera gånger, stannade upp och tittade på de svartvita fotona (till exempel något så vardagligt och enkelt som en dörr, en helt vanlig dörr, med utsipprande ljus). Helst ville jag aldrig ge boken tillbaks till henne.

Därför sitter jag nu vid ett bord i trädgården (var annars?) hos Gabriella Dahlman i Hammenhög för att prata fotografi. Du fotograferar digitalt, säger jag, men resultatet är analogt. Nästan så det luktar – fixdoften! – av gammalt fotolabb från din bok. Hur bär du dig åt för att få fram en, låt säga, analog gråskala? Plåtar du direkt i svartvitt?

”Nej, från början är bilderna i färg”, svarar hon. ”Jag har inget speciellt trick. Det kan bero på att jag under lång tid fotograferade analogt. Och jag gör inte så mycket, bearbetar sällan i Photoshop och skärper aldrig bilderna. Däremot är jag noga med att exponera rätt. När jag fotograferar, det är då bilden blir till. Det handlar om att veta vad man vill komma åt.”

”Jag tog bilder jag kände för, utan tanke på att de skulle ingå i en serie. Den nya boken innehåller inte heller några arrangerade bilder – ja, förutom fotona på Frans.”

Hennes son, alltså. Här finns en intressant koppling, från den eftertext som Gabriella Dahlman skrivit i boken, genom fotona och in i framtiden. Hon skriver om sin far, hobbyfotografen, som fotograferade blommor och blanka sjöar. Nu fotograferar dottern Gabriella ”blommor och blanka sjöar”. (Vilket inte är riktigt sant men sant ändå.)

”Min son och min far, de människor som är mig närmast. Men Frans fick inte träffa sin morfar. Det känns konstigt. Jag vill förmedla något av det som jag fick vidare till min son.”

I boken ”Nu” finns flera kärleksfulla, nära foton på en lite trulig pojke. Men de foton jag tycker mest om är de övergivna bilderna, ibland från naturen men inte alltid. Stillbilder som är så levande att de blir rörliga. Det kan vara ett foto på en säng med tillknycklade lakan eller två trädgårdsstolar som står övergivna. Allt som hänt före själva fotoögonblicket – människorna som satt där, som placerade ut stolarna – har synligt men osynligt stannat kvar på bilderna.

”Man kan säga att fotona innehåller spår av någonting. Jag fotograferar ju vardagliga saker, det man ser varje dag men inte lägger märke till. Ett fotografi kan fokusera på något man annars inte ser. Natur och trädgård är jag ju väldigt intresserad av. När vi bodde i Ingelstorp kunde jag gå ut i trädgården på morgon och inte komma in förrän på kvällen. Jag var som besatt!”

När övergår fotografi till att vara konst?

”Det finns ju många skickliga pressfotografer”, funderar Gabriella Dahlman. ”Men det är väl att man säger att det är konst, bestämmer sig för det. Eller att man måste göra det här, måste uttrycka sig på det här sättet. Annars mår man inte bra.”

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Allfolkjazz utan bestämd geografi

Hannah Tolf
The Park
(Havtorn)

Hannah TolfHannah Tolf är ännu en (jazz)sångerska och kompositör som skapat ett eget musikaliskt utrymme och därmed sin egen musik och genre.

Jazz eller inte jazz? Som ofta numera en personlig definitionsfråga. Soloalbumsdebuten ”The Park” kan lika gärna placeras i facket för nutida folk- och världsmusik.

Atmosfäriska ljud, som enligt beskrivningen på det medföljande bladet kommer från en fors i Pyrenéerna och en morgon i Mexiko City, skapar en park- eller snarare större naturkänsla tillsammans med Hannah Tolfs sång och ett antal körsångerskor.

Sång, förresten. Jo, hon sjunger melodier, där det folkmelodiska blandas med influenser från gospel, blues och jazz, men ännu mer använder hon också sin röst för att skapa ljud som i sin tur bidrar till att skapa stämning.

Oftast – men inte alltid, det handlar ju om naturen – stilla och vackert, meditativt på ett sätt som inspirerar och aktiverar snarare än motsatsen.

Fascinerande också att de musiker som hon samarbetar med på skivan – stommen består av Per Walfridsson, piano, Donovan von Martens, bas, och Anna Lund, trummor – förstås bidrar till stämningsskapandet (tillsammans med gästande trumpeter, trombon och rytminstrument) men i de instrumentala partierna också blir en egen jazztrio.

Liksom för sig: en konsert i konserten, sin egen skiva i skivan. Genre: allfolkjazz, typ Jan Johansson utan bestämd geografisk hemvist.

Nog är det häpnadsväckande att det kommer så många personliga – ja, säregna – svenska album med nya, unga jazzartister. ”The Park” är ännu ett.

Hannah Tolf har redan nu börjat skapa ny, spännande och bra (jazz)musik och hon lovar ännu mer. Också jazztrion Walfridsson, von Martens och Lund skulle jag vilja höra mer av, både ihop med Hannah och på egna händer.

(Lira 2014)

Hans låtar är som hans målningar

Ted Ström och söner
GyllenGården, Smedstorp

”Vintersagor & Sommarskrönor” är titeln både för Ted Ströms utställning – landskapsmotiv med hus – på GyllenGården och hans konsert i ett hörn av galleriet på söndagkvällen.

Målningarna är som hans låtar och låtarna är som hans målningar. Han skildrar verkligheten genom ett dis, tillsätter några gnuttor magi till realismen. Och i allt han skapar – målningar som låtar – drar det stora och ibland det något mindre vemodet fram.

Naturligtvis sjunger han just den låten, alltså ”Vintersaga”, om vårt stora svenska vemod. Monica Törnell och Jerry Williams må ha gjort de mest kända tolkningarna men det här är hans låt. Ted Ström skrev den och det uppstår en annan närhet mellan melodi, text och sång när Ted sjunger.

Ted Ström fixad lite 2 liten

      Ted, Johan och Albin Ström på GyllenGården, Smedstorp.              Foto: Bengt Eriksson

Visst sjunger han också ”Hon kom över mon”, den stora succén från Contact-tiden. Pastisch eller allvar? Det har jag aldrig förstått. Inte min favoritlåt. Men vad gör det, när Ted Ström skrivit så många andra låtar i genren visor på väg att bli rock.

Akustisk gitarr och lite elpiano spelar han själv. Sönerna Johan, stämningsklaviatur och elektroniska rytmer, samt – inte minst – Albin Ström, elgitarr, hjälper till med det musikaliska. Den senare har sitt eget, speciella sound: mjukt elektrisk folkcountryrockgitarr där svenska folktoner möter amerikana.

Vilket passar bra – ja, exakt – till stämningen i farsans låtar. Albins elgitarr lyfter låtarna!

Ted Ström sjunger bra också, faktiskt bättre än jag kunde minnas. Han förmedlar känslan av att det här är hans låtar och att låtarna är hans liv. Mycket natur och alla årstider i texterna: Skagerrak, vägen från Löderup och Norrland. Ibland en dos av, som han själv sa, ”norrländsk blues”.

Kul att återhöra ”Jag och du” – en vardagssolidaritetssång från hans tid med gruppen Norrbottens Järn. Det instrumentala ledmotivet till tv-serien ”Tre kärlekar” är mycket vackert. Och i ”Vinterresa” skojar Ted Ström med de slitna ackordföljderna och sig själv genom att låta sin låt bli Dylans ”All Along The Watchtower”.

(Ystads Allehanda 2014)

Fotograferat österut

Öster om Ystad
Fotografi och film
Stefan Berg, Gabriella Dahlman, Lars Grönwall och John S. Webb
Ystads konstmuseum t o m 6/1 2013

Tänk att det bor människor här också! I varje hus finns människor – gifta eller skilda, tillsammans eller ensamma, med eller utan barn – som lever sina, just sina liv.

Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör bil och passerar igenom ännu ett litet samhälle. Då tittar min hustru på mig. Hon tycker mest att jag är fånig. Som om det inte skulle bo människor överallt. Men jag blir fascinerad: så många människor och så många liv som man inte har en aning om.

En snarlik känsla får jag av utställningen Öster om Ystad. Tre fotografer och en filmare ser – ja, synar – Österlen med sina ögon. De har dokumenterat – fångat in – Österlen till vardags, bortom turistbroschyrerna. Både människor och natur men inga sommarösterlenare med hus i det så kallat svenska Provence.

John S Webb ur serien Orchard Ek

John S.Webb:  Foto ur serien ”Orchard”.

John S. Webb är väl den som kommer närmast myten om Österlen. Samtidigt som han av avmytifierar. Något trettiotal foton av ett svartvitt äppelträd – ”Orchard” heter bildserien – hänger i en lång, lång rad.

Nog ser det ut som ett och samma träd, men Webb har vid skilda tillfällen och i varierande ljus fotograferat många (o)lika träd i en äppelodling. Fast titta noga: sådär mycket växtlighet – gräs och ogräs – kring träden duger inte för rationell yrkesodling. Webbs foton blir en meditation över tiden, naturen och samhället med den osynliga människan som ansvarig.

Gabriella Dahlman har fångat en större del av naturen. Men kan det här vara Österlen? Jodå, om man åker runt i sydöstra Skåne så gör man snart en upptäckt: naturen skiftar karaktär. Österlens natur är plural.

Gabriella Dahlman Ur serien September Ek

Gabriella Dahlman: Foto ur serien ”September”. 

 Gabriella Dahlman visar två fotoserier (svartvitt och färg): ”Var dag” med motiv som hon dagligen passerat på väg till dagis med sin son och ”September” med snabbtagna bilder – en dag, någon timma – när dimman kom in från havet.

I den första serien har hon naglat fast naturen, likt ett stilleben. Medan fotona i den andra blir som rörliga bilder. Naturen rusar vidare från foto till foto, vägrar att definiera sig och förbli på ett enda sätt, både lockar och skräms.

Lars Grönwall har porträtterat människor han fått syn på och fattat tycke för. Han använder en stor amerikansk Deardorff-kamera från 30-talet nån gång. Duk över huvet och vit skärm bakom de porträtterade, lång slutartid, storformat och svartvitt med hela negativet på det kopierade fotot.

I alla fall jag kan se Grönwalls foton på två sätt: antingen som att människorna ryckts ur sitt sammanhang eller att de lyfts fram som människor och individer.

Lars Grönwall John-E Franzén, konstnär EkLars Grönwall: Deardorff-foto av John E-Franzén, konstnär. 

Glöm inte att ta ett papper, läsa namn och yrken: Tore & Torsten Jeppsson, traktor- och bilmontör (samma tvillingbröder som i Gott gottigott-reklamen), Knut Sahlé, trädgårdsmästare, Hans & Ulla Hansson, lantbrukare, Patrik Hägglund, tatuerare, med flera. Livshistorier börjar berättas i ens fantasi, nu visar fotona mer än de visar.

Några porträtt är polaroidbilder. Varför? Plötsligt ser bilderna – och människorna – ålderdomliga ut. Var det meningen?

Som komplement kan man slå sig ner i ett av de mindre rummen för att titta på dokumentärfilmen Svenstorp blues (2003) om Tore, 75 år, Birger, 54, och Bernt, 46, i byn Svenstorp på Österlen. Det är som om männen stigit ur Lars Grönwalls foton och in i filmen.

Bild och ljud kunde – som ofta i dokumentärer – ha varit bättre men filmaren Stefan Bergh förmedlar sällsynt närgångna men ändå ömsinta porträtt av tre ensamstående (= ensamma?) män som lever vardagsliv öster om Ystad.

(Kvällsposten 2012)

Kivik Art 2012 – kontemplationen fortsätter

Kivik Art ´12
Lilla Stenshuvud t o m 7/10

I fjol använde Sune Nordgren, projektledare för Kivik Art Centre, ordet ”kontemplation”. Kivik Art ´11 skulle vara en sommar och ett år för eftertanke. Men vad ska man då säga om Kivik Art ´12?

Eftertanken blev lång, kontemplationen fortsätter. Förra sommaren fanns i alla fall några nyheter. Kim Hedås hade ljus- och musiksatt Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium”. Svenska, danska och norska arkitekturstuderande svarade för tre installationer i naturen.

I Kostallet vid Kivik Art Centre visas också i år projektet ”Land Arc” med ritningar och modeller på ateljéer och ett galleri, gjorda av arkitekturstuderande från Lunds Tekniska Högskola. 

Det var åkej, som mellanår. Men inte en sommar och ett år till, särskilt som upplevelse för en återkommande besökare nu börjat hamna på minus.

Kivik Art ´12 känns ännu mer uppgivet – ja, övergivet. Reträtten är så stor att den andas modlöshet. Det som skulle ha blivit en nystart och fått Kivik Art att bokstavligen ta stort ett kliv fram- och uppåt – arkitekten Gert Wingårdhs arton meter höga himlatrappa i stål – har flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis, bör tilläggas. Det fattas pengar, cirka en halv miljon, för att färdigställa Wingårdhs himlatrappa på toppen av Stenshuvud.

Efter att rättsväsendet ställt sig bakom Ulf Lundells krav på bygglov för David Chipperfields och Antony Gormleys så kallade torn har det blivit svårare att locka sponsorer. Ska Kivik Art Centre få bygglov eller tvingas riva?

Modell av Lars Danielsen Holens ”vildmarkshus”, som poängterar naturen.

Nu verkar det också som om tornet måste hägnas in – för att hindra besökare att klättra upp i det – medan ansökan om bygglov behandlas.

Det räckte väl med att Kivik Art tvingades sälja ett annat av sina främsta verk, ”Moderskeppet”, för att få in pengar. Om man som besökare blickar mot platsen där man vet att ”Moderskeppet” stod, så går tanken till ett arkitektoniskt/konstnärligt kalhygge. Hur skulle det bli, om också Gormleys betongtorn försvann?

Nyheten på Kivik Art ´12 – också i år finns i alla fall en nyhet – är 2012 års upplaga av projektet ”Land Arc”.

För tredje året har arkitekturstuderande, den här gången enbart från Lunds Tekniska Högskola, gjort ritningar och modeller inför ett framtida Kivik Art Centre. I Kostallet, innan naturvandringen genom Lilla Stenshuvud och Kivik Art börjar, visas förslagen till ateljéer och ett galleri.

Martin Hallén sticker ut – och upp – med förslaget ”KAT”, som står för ”Kivik Art Tower”. 

Första året hade de blivande arkitekterna ritat så häftigt och fantastiskt att det var orealistiskt. Nu det tredje året är de flesta förslag istället så realistiska och genomförbara att de blivit en smula tråkiga.

Kan den nedåtgående stämningen inom Kivik Art-styrelsen ha smittat av sig? Det går inte längre att ha storstilade och högtflygande planer, ska Kivik Art Centre kunna leva vidare och utvecklas så får man ta det försiktigt.

Vilket till exempel Alexander Carlén och Rebecka Engvall gör med förslagen ”Serpent gallery” och ”Running up the hill”. Deras byggnader finns både på och under marken respektive följer kullen uppåt.

Gudmund Bladhs konsthallsrestaurang (bör det väl vara?) ”Äppelfält” består av smala träribbor och glas. Den genomskinliga byggnaden försvinner bland träden.

Johan Ahlströms ”Noder” är så vanlig att den både syns och inte syns: en avlång retromodernistisk byggnad som kunde ha ritats till någon kyrkogård på 1930- och 40-talen.

Modell av ett framtida (?) ”Kivik Art Tower” på Lilla Stenshuvud. 

Diskreta men också fyndiga och personliga är Lars Danielsen Holens ”Toeine” och Robert Jansons, såvitt jag kan se, namnlösa förslag. Danielsen Holen har ritat små vildmarkshus, som poängterar känslan av natur. Jansons ateljébyggnader är helt vanliga men ändå ovanliga småhus som placerats i speciella vinklar.

Martin Hallén är modigast. Han vågar ta i med en byggnad som sticker ut – och upp. Jag gillar Halléns förslag, just därför. ”KAT”, som det heter, står för ”Kivik Art Tower”. Precis vad det är: en hög, smal byggnad, just ett torn, där man genom glaset ser människor gå upp- och nedför trappan till de olika våningarna.

Jag, som inte alls tycker att varken Gormleys betongtorn eller Gipps betong- och trähus våldför sig på naturen utan – faktiskt – passar in känsligt och bra, skulle uppskatta om ”Kivik Art Tower” uppfördes på Lilla Stenshuvud. Men då hade väl det löst sammansatta sällskapet Kivik Arts ovänner med den inofficiella ordföranden Lundell i spetsen gått fullständigt kokko.

Den som besöker Kivik Art ´12 får inte heller missa en annan upplevelse. Inte nytt men ändå nytt.

Veteåkern – granngårds med Ulf Lundell – förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av under vandringen bort till Snøhettas betongram. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Det var så att när Kivik Art Centre invigdes för sex år sen bidrog arkitektbyrån Snøhetta med bland annat ett par betongramar. En ram placerades på den åker som ligger nästgårds med Ulf Lundell. Genast klagade han över utsikten! Då tog Sune Nordgren bort ramen. Men när Lundell började kriga mot Gormleys torn så flyttades betongramen tillbaka.

Genom vetet på åkern har det i sommar slagits en gång som leder ända längst bort till betongramen. Åkern förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av. En infernalisk hämnd mot Lundell (hur många människor ser han inte genom fönstret under en hel sommar?!) och en mäktig upplevelse.

(Ystads Allehanda/Kirstianstadsbladet 2012)

Akvarell på Nordkoster

Jean Bolinder
Akvareller från Nordkoster
Galleri Olefjord, Simrishamn

Det är något strindbergskt över målningarna. Och just därför något typiskt bolinderskt.

Inte olja utan akvarell; inte exakt detsamma men släktskapet syns och känns. Själen speglas i naturen och den avmålade naturen speglar själen. Färgerna, ljuset och mörkret kommer inifrån konstnären snarare än beror på väderleken.

Främst motiv från Nordkoster men också målningar av och kring Flädie kyrka.

En av de Nordkosterakvareller som visades på Galleri Olefjord.

När jag går runt och tittar så känns det som om målandet börjat i det figurativa och fingerfärdiga för att sen överväldigas av ett mer yvigt och expressivt uttryck.

Några målningar är nästan porträttlikt realistiska men i de flesta är realismen granne med surrealism. Ibland kan ett stycke realism, som en pytteliten båt, återfinnas mitt i den surrealistiska naturen.

Grovt papper, svart tusch och, som sagt, akvarellfärger. En annorlunda, lite egen kombination som ger ett smått märkligt intryck: målningarna fråntas akvarellkänslan.

Fascinerande med de svarta tuschstrecken – det är som om Bolinder försöker hålla akvarellfärgerna, naturen och sig själv, sina ena känslor, på plats.

Tavlorna har titlar som ”Sol”, ”Blåst”, ”Sommarljus”, ”Storm”, ”Högsommar”, ”Regn” med följdtiteln ”Nordkoster”.

En annan bolindersk akvarell från Nordkoster, den här har varit utställd på Waldemarsudde (från www.jeanbolinder.se).

Ibland avspeglas vädret och temperaturen i färgerna, men för det mesta och oavsett årstid är målningarna temperamentsfulla, uppblossande och hetsiga. Kan det vara Makterna som gripit in och styrt målarhanden?

Tavlan med titeln ”Midsommarafton Korsholmen” till exempel. Man = jag undrar ju hur den midsommaren kan ha varit? Inte ren glädje och fröjd, väl?

Ofta domineras en målning av en distinkt färg eller olika nyanser av samma färg: grönt, brungrått eller gult, blått-blåare-blåast eller rött-rödare-rödast. Också detta inger ju en särskild känsla, både beroende på själva färgen och på betraktarens förutbestämda, intuitiva känslouppfattning av just den färgen.

Jean Bolinders akvareller förmedlar glädjefylld oro och skräckfylld glädje (vilket för den delen hans böcker också kan göra). Känslorna är många och motstridiga, står långt ifrån varann och skiftar snabbt från ena sidan till den andra och tillbaka igen.

(Kvällsposten 2005)

Stefan Castas gröna tråd

Intervjun ska strax börja men först går vi ut till Blommehönsen och Suffolkfåren. Stefan Casta står i fårahagen och säger:

– Men hur kunde ni komma på den här idén, att fotografera mig utomhus?

Han skämtar, förstås. Var skulle Stefan Casta annars bli fotograferad? Naturen är en självklar del i allt han skrivit, för barn, ungdomar och ett par gånger för vuxna, skönlitterärt och fakta. Några exempel av 40 möjliga:

Bilderböckerna ”Simma lugnt mörten Maud” och ”Stora musboken” kom i fjol respektive året innan. ”Blåbärspatrullen och fårmysteriet” heter en titel i serien om de fem (?!) detektiverna (fyra barn och en hund). Den 12 oktober ska det bli vernissage på Kulturen i Lund för utställningen Stefan Castas gröna tråd. I den nya ungdomsromanen, ”Den gröna cirkeln”, har Casta till och med gjort naturen till huvudperson. Och så vidare.

– Jo, så är det nog. Det har jag börjat förstå. Jag går inte omkring med ett plakat som det står “Natur” på men jag har ett starkt förhållande till naturen. Det fick jag redan när jag var liten, en grabb på fem år.

Stefan Casta med ett par av sina Suffolkfår. Foto: Birgitta Olsson.

Stefan Casta talar så tyst, lugnt och långsamt att jag måste fråga om det stämmer att han tidigare varit något så jäktat som nyhetsjournalist på teve. Det har han, i tolv år. Men nu är det 30 år sen han slutade för att han hellre ville skriva och bli författare.

Han är en långsam författare också. Det tar tid. Han låter det ta tid.

– Jag tycker om att hålla på länge. ”Den gröna cirkeln” började jag skriva en trettondag. Jag höll på i tre år och tre månader. För ett och ett halvt år sen började förlaget att fråga – skulle min bok komma i år?

– Processen pågår hela tiden, även när jag inte skriver. Tiden mellan skrivandet är väldigt kreativ. Jag skriver i tvåveckorsperioder. Först en luftig och lång version, som jag sen redigerar, pillar med språket och stryker ner. När jag skrev Spelar död så tog jag bort 50 sidor.

– Språk är viktigt. Spåk är roligt. Jag kan hålla på i månader att flytta kommatecken. Finlira lite. Att skriva är som att måla i olja, en författare ändrar, målar över, tar bort.

Hur föds en bokidé? Planerar du noga?

– Nej, knappt alls. Det kan börja med en känsla bara, något ännu vagare än en tanke. Jag vet inte hur det ska gå. Jag vill inte veta hur det ska gå. På sidan 100 kan jag tänka: Jaså, berättelsen ville gå ditåt?

– Nyfikenheten är en drivkraft som måste vara med under hela skrivandet. Det enda jag visste när jag började på Den gröna cirkeln var att jag ville skriva en äventyrsbok. Och någonting ganska ruggigt.

”Den gröna cirkeln” handlar – utan att avslöja för mycket – om naturens (och människans) eventuella undergång. Också tidigare har Stefan Casta skrivit ruggigt. ”Spelar död” (nominerad till Augustpriset 1999), ”Med Marias ögon” (2003) och ”Näktergalens sång” (2005) skildrar ungdomar som drabbas av livets både onda och goda sidor.

Första meningen i ”Med Marias ögon” är lika vacker som hemsk: ”Flickan ligger utspilld i blåbärsriset.” Kan en ungdomsroman handla om vad som helst?

– Ja, det tror jag. Det är en av fördelarna med genren – högt till taket. När jag skickade in ”Spelar död” sa förläggaren: “Den här boken kan inte alla läsa.” Nej, men det räcker om två, tre kan läsa den. Lyckas jag nå djupt in i en enda läsare, så är jag nöjd.

Författaren Stefan Casta i – vad annars? – naturen. Foto: Birgitta Olsson.

– Jag har valt att skriva för barn och ungdomar. Förresten var det inget val, det är självklart för mig. Barn- och ungdomen är livets storhetstid. Som barn står man närmare livets gåta än någonsin senare i livet.

Stefan Casta har också – tillsammans med olika illustratörer – gjort många bilderböcker för barn. Det är den delen av hans författarskap som ska speglas i utställningen Stefan Castas gröna tråd på Kulturen.

– Jag har varit på ett möte och ska vara med på ett workshop men annars, säger han, vet jag inte så mycket.

Det är inte min utställning utan illustratörernas. Skolklasserna som kommer dit får chansen att se hur en bok växer fram.

Stefan Casta arbetar med många illustratörer. I Lund ska sju stycken – Anna Bengtsson, Maj Fagerberg, Staffan Gnosspelius, Sara Lundberg, Bo Mossberg, Mimmi Tollerup och Staffan Ullström – visa natur-, djur- och andra bilder från böckerna.

(Kolla gärna lite extra på Mimmi Tollerups illustrationer till Blåbärspatrullen. Mycket fina! Gillar dem verkligen! Ursäkta, den förtjuste intervjuaren kunde inte låta bli att komma in och bryta av.)

Är det så att säga “dina” illustratörer? Brukar du själv välja vilka du ska samarbeta med? Arbetar ni tillsammans?

– Oftast är det jag som kontaktat en illustratör. Jag brukar skriva klar historien innan illustratörern börjar arbeta. Ibland jobbar vi parallellt, då kan det blir roliga samtal på telefon. Jag vill gärna att hela boken ska vara klar också, innan vi visar den för förlaget.

Namn: Stefan Casta
Född: 1949
Bor: I Humlamaden utanför Veberöd, Skåne
Yrke: Författare (främst för barn och ungdomar), skrivit 40 böcker
Aktuell med: Äventyrsromanen ”Den gröna cirkeln”, barnbilderdeckaren ”Blåbärspatrullen och Snömannen” (efter att texten skrevs har tyvärr utgivningen av den här boken flyttas framåt till nästa år) samt utställningen ”Stefan Castas gröna tråd” på Kulturen i Lund (vernissage 12/10)

(Kvällsposten 2010)