Tre gånger blandade känslor på Tjörnedala konsthall

Ralf Borselius, skulptur och teckning
Kristina Eriksson, teckning och skulptur
Magdolna Szabó, måleri
Tjörnedala konsthall, t o m den 12 juli

Ralf Borselius, Kristina Eriksson och Magdolna Szabó, tre konstnärer som varken kompletterar eller krockar, trots att kontrasten blir stor när jag går mellan rummen. Deras respektive verk har fått varsitt utställningsrum på Tjörnedala konsthall och de skapar också varsitt enskilda rum med egen stämning.

Konsthallens ingång leder till det största rummet, där finns Kristina Eriksson. Men jag tror man ska göra som jag: börja med det inre, mindre rummet, som Rolf Borselius fyllt med små skulpturer och teckningar. Hans rum är gladare, till att börja med i alla fall.

Men strax infinner sig något som jag noterar med orden ”glädjefull hopplöshet”. Eller med Borselius ord: ”blandade känslor”. De samspelande teckningarna och skulpturerna är baserade på plastleksaker och gamla bokmärken. Redan i detta finns väl en fråga, eventuellt ett budskap: När uppstod konsten? Ska plastfigurerna också kallas konstverk eller har Borselius skapat konst utifrån massproducerat skräp?

Svartvita teckningar, mer som skisser till målningar eller tecknade serierutor. Ofta cowboys, ibland ihop med en mer utförligt målad liten pojke, i färg och så att säga verklig. När cowboyen strider mot Nalle Puh-björnar kommer kavalleriet åkande i polisbil. Några skulpturer: en glädjerusig fotbollspojke, en liten flicka med en blomma, en kanin som möter en hund…

 

I varje motiv kolliderar barndomen med det vuxna livet, som barnet trodde att livet skulle bli och som det blev. För att vända på min inledning: hopplös glädje. Nej, Rolf Borselius utställningsrum är nog inte så glatt ändå men långt ifrån så mörkt som Kristina Erikssons.

Hur kan ett rum med vita väggar bli så dystert? Också Eriksson har tecknat eller snarare noterat i bild och vid vissa bilder också med ord. Ett par skulpturer är väl ett slags oformliga vaser eller skålar eller ska de vara formlösa klumpar, bildade av liv och erfarenhet? Skulpturerna stiger upp och klättrar in i varsin bild.

En enda målning/bild har titel: ”Gånglåt från Mockfjärd”. Låten går i moll och bilden, ännu en livsklump, i mörker, nästan svart. Även den lilla del av tavlan som inte är mörk är inte ljus den heller utan bara nästan vit. Bortsett från en (på)målad ram utanför själva motivet, verkligheten och livet – den är vit!

Ordet galghumor har använts om Erikssons tidigare utställningar. Ordagrant läst så stämmer det exakt: humor i sorgen, vid galgen och döden. Som återigen en liten klump med åtföljande kort text: ”Jag saknar dig”. Eller den längre texten: ”Hur mår du fråga läkaren / du var tyst en stund / ´jag är döende´ sa du”.

Inte ens när bilderna visar något positivt, till och med glädjefullt, infinner sig glädjen: en fågel eller blommor i mossen. Det förblir dystert, som om glädje och skönhet må finnas men är onåbara. Lika deprimerande som gripande: bilderna tar sig djupt in i mitt hjärta för att plantera ännu en klump av sorg, smärta, vrede, längtan.

Magdolna Szabó visar få akvarellmålningar i ett rum som blir ett stort kosmos. Verkligen spatiöst, vilket fokuserar blicken. Men hur ska jag känna inför Szabós titellösa målningar? Vad föreställer de? Eller: föreställer de? Som de färgrika vågorna, om det är vågor? Det kan ju vara himlen eller en åker.

Svalt färgsprakande. Starka men dämpade färger, som både skriker och viskar. Kan hon porträttera ett slags livslust eller livsluft? För det är väl bubblor på vissa målningar, likt luftbubblor som stiger upp ur vattnet. Eller hoppfyllda ballonger. Där syns ett öga också, väl? En pupill som stirrar på mig.

Bilderna återger mig känslan av 60-talets psykedeliska affischer och konst. Jag känner något, fast svagt-svagt, lika svagt som färgerna, men jag förstår inte alls vad Magdolna Szabó vill med sitt måleri. Det är intressant. Det gör nog hennes rum till det mest spännande på Tjörnedala konsthall.

(Ystads Allehanda 2015)

PS. Ursäkta de usla fotona, de var från början bara menade för minnet, inte för publicering.

Mellan myt och verklighet: rundresa i Glasriket

Rundresan i det så kallade Glasriket hade kunnat börja i Kosta, Orrefors eller vilket som helst av Smålands glasbrukssamhällen, men nu råkade det bli så att vi ringde och bokade rum på vandrarhemmet i Boda.

Sen eftermiddag kör vi in i samhället. Det är tomt, helt öde. Nej, nedlagt är ordet. En deprimerande syn. Vi letar reda på vandrarhemmet, lastar in väskorna och frågar efter en affär där vi kan handla kvällsmat. Finns ingen mataffär i Boda, säger vandrarhemmets föreståndare. För att handla får man åka till Örsjö, dit det (enligt fågelvägen på bilkartan) verkar vara en dryg mil.

Så vi tar bilen till Trivselknuten. Så heter affären, som även har en festlokal till uthyrning. Det här är inte sant, tänker jag. Det är inte verkligt utan en dröm eller film: om det skulle göras en småländsk version av ”Jägarna” med förslagsvis finnen Aki Kaurismäki som regissör, då är det i de mörka skogarna mellan Boda och Örsjö som filmen ska spelas in.

Exempel på Kjell Engmans glaskonst: ”Guitar Hero – the Orrefors Kosta Boda Style”.

Trivselknuten är en lada som ser ut att ha stått öde i ett tiotal år. Vi letar efter ingången och hittar den på baksidan: en ensam dörr, inget fönster. Det behövs en jourbutik, måste någon ha tyckt och ställt in diskar och montrar här och där och var som helst i ladan. Jag sticker även in huvet in den så kallade festlokalen….

Efter en god natts sömn på vandrarhemmet är det dags att besöka Boda glasbruk, fabriksboden och galleriet. Vi passerar flera tomma hus med trädgårdar. (En soptunna utan soppåse måste vara något av det mest övergivna som finns: hämtat och tömt för sista gången, husets invånare kommer aldrig tillbaka.) Också på själva Storgatan, som den stora bygatan heter, finns flera tomma och övergivna (så ser de ut) ”brukshus”.

Fabriksboden, där det säljs glas från Boda och närbesläktade glashyttor, är en lagerlokal där man placerat pallar och montrar med glas. Inte inbjudande: det luktar fuktigt och kallt efter vintern.

Exempel på en glaskonstbil av Olle Brozén. Foto: Hans Bonnevier

Tvärs över gatan, i ett hus som också sett sina bästa dar, återfinns Galleri Boda. Att komma in i rummet med Kjell Engmans upplysta glaskonst är nästan andäktigt. Som att stiga in i en kristallkyrka.

Kontrasten mellan nedläggningen av glasbruket (i ett TV-inslag någon dag efter vårt besök sa glasbrukets VD att personalen inte skulle förvänta sej att arbetet finns kvar efter semestern) och glaskonsten som vackert upplyst lockbete blir mer än stor. Den är himlavid – som mellan myt och verklighet.

Varför hålla skenet uppe? Går inte glaset att sälja längre – då måste man dra och lägga ner. Trist och synd, men att också i sommar locka turister till Boda gör ju bara saken värre. Att åka och titta på vackert glas i ett samhälle som fullt synbart faller sönder runt omkring både glasbruket och turisterna är sämsta möjliga reklam – för Boda glasbruk, de övriga bruken i Glasriket och svenskt glas överhuvudtaget.

Samhället heter Boda men kunde ha hetat Tragik. Landet det ligger i kallas Glasriket men ett mer passande namn är Depression.

En annan glaskonstbil av Olle Brozén. Foto: Hans Bonnevier

Vi bestämmer färdrutt till de övriga småländska glasbruken: Johansfors, Skruf, Strömbergshyttan, Hovmantorp, Åfors, Sea, Bergdala och Kosta. Det blir en maffig första dag! Övernattning i Orrefors och fortsättning i morgon med just Orrefors, Målerås, Nybro och Pukeberg. Hur gör vi med Älghult och Lindshammar?

Den ödesmättade – ödesdigra – stämningen från Boda ligger som en molltonig bordun under vår fortsatta resa genom Glasriket. Hade jag fått en annan inställning till glasbruken och deras framtid om inte resan börjat i Boda? Nej, jag tror inte det. Den kvardröjande chocken från Boda förstärker känslan och inställningen, men samma undergångsstämning känns och finns, starkare och svagare, långsammare och snabbare, i de flesta av Glasrikets brukssamhällen.

Det här var, kan jag erkänna, mitt första besök i Glasriket. Och det var mycket som jag inte begrep mej på. Och mycket som jag trodde skulle vara annorlunda.

Det (reklam)budskap som svenska glasbruk lanserat så framgångsrikt ända sen första halvan av 1900-talet lyder: Handgjort glas är fint. Svenskt glas ska vi vara stolta över. Vilket är – eller var – sant. Men det småländska Glasriket rymmer också ett – inte alls lika fint – inslag av geschäft.

Glaskonst av Ardy Strüwer.

Till vilket jag strax ska återkomma – men först några funderingar över ordet glaskonst. Så kallas glasbrukens spetsdesign: de, ofta unika, alltså enbart gjorda i ett exemplar, glasföremål som under samlingstiteln ”Glaskonst 2003” ställs ut i glasbrukens gallerier.

Färgrika och vackra, ofta också roliga och roande. Men sällan oroande. Kan i betydelsen får glaskonst oroa betraktaren/köparen? Annan konst (som måleri och andra sorters skulpturer än glas) definieras ju som konst för att den har ett underliggande – djupare – budskap. Inte enbart är dekorativ. Att ta samhällelig ställning, är det tillåtet för en glaskonstnär?

Olle Brozéns glasbilar (ibland med husvagn efter) i större leksaksbilsformat tycker jag är jättekul. När jag ser dem i ”Fina stugan” i Åfors, vill säga. Skulle jag tycka detsamma om de ställdes ut i – säg, Malmö konsthall?

Bättre ändå tycker jag om Ardy Strüwers små glasdjävlar i Johansfors. För de är väl smådjävlar? Det ser ut som de stigit ut ur Strüwers målningar, som hänger bakom på väggen, eller varför inte ur Smålands urskogar? Små, otäcka figurer, faktiskt de enda oroande glasskulpturerna jag ser på rundresan i Glasriket.

Antar att det är – eller varit – meningen att glaskonsten ska skänka anseende åt glasbruken och locka köpare till deras övriga glasproduktion. Men, för att återkomma till geschäftet, det är lång väg mellan Bertil Valliens stora glasbåtsskulpturer och de små kristallblockens ingraverade älgar.

Något glasdjävelliknande av Ardy Strüwer.

Och lika långt är det till den andrasortering av vaser, skålar och dricksglas som saluförs i fabriksbodarna.

Återförsäljarna accepterar förstås inte att tillverkarna säljer förstasortering direkt och billigare i glasbruken, men mycket av det som säljs är ju inte ens andrasortering. Det borde ha kasserats. Nio vaser eller vinglas av tio skulle jag aldrig köpa. Många ”skönhetsfel” är oförskämt stora.

I Orrefors finns ett glasmuseum med brukets produktion under hela 1900-talet. Intressant och spännande. Samtidigt som jag här tycker mej ana förklaringen till de problem som uppstått för de svenska glasbruken.

Form- och färgmässigt är det mesta redan gjort. För längesen! Och bättre! Dagens glas(konst) blir blott variationer på gamla teman. Till viss del beror säkert glasbrukens kris på att folk har inte så mycket pengar och inte tycker sej ha råd att köpa handgjort kvalitetsglas. Men, undrar jag, hur mycket av krisen är självförvållad?

Att resa i Glasriket är att färdas bakåt till en tid som var. Glasriket präglas av handlingsförlamning. Tiden har gått, men det verkar man inte vilja och kunna acceptera utan inväntar att tiden ska komma tillbaka. Det gör den inte. Dags att ställa ställa frågan: Hur ska framtidens glasproduktion se ut? Om svenskt glas ska ha någon framtid så krävs tusen – nya – idéer!

Vilka? Ingen aning och det behöver jag inte ha. Problemet är att inte heller glasbruken verkar ha nån aning. Hur många fler svenska glasbruk läggs ner de närmaste åren? Hur många glashyttor flyttas till Baltländerna och Polen? Tänker Glasrikesbrukens ägare och ledningar göra någonting åt det? Vadå?

(Ystads Allehanda 2003)