Etikettarkiv: Ljus

Genre: Spy noir

Alan Furst, född i USA men länge bosatt i Paris, skriver dels engelska spionthrillers á la Eric Ambler, Graham Greene och John le Carré, dels hårdkokta amerikanska detektivromaner á la Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald.

Furst The World at nightMen inte var för sig, genre för genre, utan samtidigt. Resultatet blir romaner – ”The World At Night” och ”Red Gold” – i en nyblandad undergenre som kan kallas hårdkokta spionthrillers eller ”spy noir”.

Alan Furst: ”The World At Night” (1996).

Till att börja med skrev Furst mer regelrätta spionthrillers i Amblers och Carrés anda: ”Night Soldiers”, ”Dark Star” och ”The Polish Officer” (samtliga titlar publicerade i pocket av Harper Collins).

Spionmiljön är Öst- och Västeuropa – från Ryssland över Polen och Bulgarien till Tyskland, Frankrike och Spanien – under andra världskriget. Sorgsna och poetiska romaner om människors liv i krigets skugga och centrum: om kärlek, patriotism och överlevnad.

”The World At Night” och ”Red Gold” utspelar sig i Paris, också under andra världskriget. Men här kommer den hårdkokta detektivromanen på besök. Författarfirman Ambler & Chandler skriver tvåhänt ”spy noir”.

Furst Red goldDen hårdkokta deckaren bidrar främst med sin känsla för stämningar, stadens och människornas olika nyanser av svärta: noir.

Alan Furst: ”Red Gold” (1999).

Men också huvudpersonen i Fursts bägge ”spy noir”-romaner, Jean Casson, är en typisk noir-hjälte: hård på ytan och mjukare inuti. I en annan tid och roman kunde Casson ha varit privat- eller amatördektiv – nu blir han, eller snarare förmås att bli, amatörspion.

Morgon i Paris den 10 maj 1940. Filmproducenten Jean Casson har druckit champagne och älskat med sin assistent. Radion står på: en röst meddelar att tyska soldater närmar sig Paris.

Så inleds “The World At Night”. I uppföljaren, ”Red Gold”, är året 1941. På ett enda har år har livet i det tyskockuperade Paris förbytts från vardagsglädje till vardagssorg.

Dag blev natt. Ljus blev noir. Ordet leva fick betydelsen överleva.

Alan Fursts skildring av 40-talets Paris – så nära men ändå så avlägset och ofattbart, nästan overkligt – är stämningsfull som en film av Casson, den franske filmregissören som blev motståndsman och agent. ”The World At Night” och ”Red Gold” rekommenderas till såväl Parisbesökare som deckarläsare.

(KvP 2000)

Se och hör den amerikanske författaren Alan Furst tala om varför han började skriva deckare för att sen övergå till spionromaner/”spy noir”.

Alan Fursts serie med historiska spionromaner/thrillers omfattar många fler titlar än de två som jag nämner i texten. Alla hänger ihop sådär – mindre snarare en mer – men endast ”The World At Night” och ”Red Gold” berättar en sammanhängande historia.

Samtliga titlar i den så kallade ”Night Soldiers”-serien:

Night Soldiers (1988)
Dark Star (1991)
The Polish Officer (1995)
The World at Night (1996)
Red Gold (1999)
Kingdom of Shadows (2000)
Blood of Victory (2003)
Dark Voyage (2004)
The Foreign Correspondent (2006)
The Spies of Warsaw (2008)
Spies of the Balkans (2010)
Mission to Paris (2012)

Annonser

Afrosamba med Miriam Aïda

Miriam Aïda och Afro Samba Orchestra
Ystads teater

Det börjar med att Finn Björnulfson tar fram sin berimbau. Ett instrument som liknar en pilbåge och kan frambringa både rytmer och toner.

Dansarna Grad Anúm Abada och Graduado Preá Do Mato kommer in och utför de kampdanser som den brasilianska nationaldansen capoeira var från början. Sen följer vad man kunde kalla en klingande föredragskväll om afrobrasiliansk musikhistoria.

Varken sångerskan Miriam Aïda eller gitarristen Mats Andersson säger något om detta utan sången och musiken får själva berätta.

Stråkkvartetten Vindla sätter sig till vänster om Aïda och Andersson, längst bak finns Ulf Holmström och Inge Petersson, bland annat flöjt och basklarinett, och till höger dubbelslagverkarna Ola Bothzén och nämnde Björnulfson, congas och andra handtrummor med mera.

??????????

Miriam Aïda med Afro Samba Orchestra (foto från http://miriamaida.wordpress.com).

Jo, något säger Miriam Aïda. Hon säger att brasiliansk musik innehåller både sött och salt.

Man kan tillägga att den är både svart och ljus, varm och sval, lugn och hetsig, melodisk och rytmisk. Det är kontrasternas musik: kontraster möts, blandas och samverkar – älskar – så de blir varandras komplement.

All musik – utom en sång – har komponerats av gitarristen Baden Powell (ofta med texter av Vinicius de Moraes) och arrangerats av likaså brasilianaren Jayme Vignoli. I musiken förenas samba från Rio de Janeiro med Bahias flertusenåriga afro-rytmer.

Låtarna – inledande ”Tristeza e Solidao”, ”Formosa”, ”Lapinha”, ”E de lei”, Deixa”, ”Canta de Xango” (nu med knivdans från capoeira-dansörerna)… – kan gå långsammare eller snabbare, handla om afro-brasilianska gudar eller ”bara” uttrycka glädje.

Oavsett, jag fascineras av att Miriam Aïda, en skånsk gräbba, har förmågan att sjunga så typiskt brasilianskt. Både melodiskt och rytmiskt.

Fast hon sjunger inte melodier med rytmer utan de är varandras förutsättningar; melodierna och rytmerna föder varann. Aldrig att hon förenklar den afrobrasilianska sången – som andra svenska sångerskor har gjort.

Den akustiska gitarren spelar klassiskt svåra ackord – och samtidigt rytmiskt. Stråkkvartetten poängterar det konstmusikaliska. Blåstonerna hamnar i jazz och annan populärmusik. Trumrytmerna bubblar afrikanskt men hur många och snabba rytmerna än blir så är de varma, mjuka som Copacabanas sammetssand.

I slutet tar Björnulfson fram sin berimbau igen och capoeira-dansarna virvlar, står på huvet och hoppar ännu högre och mer virtuost – ja, atletiskt – över scengolvet. Så att samtliga i salongen på Ystads teater häpnar!

(Ystads Allehanda 2013)

Så följer ännu ett nytt år

Det gjorde inte ont. Det kändes knappt alls. Men det var ihållande: ett svagt tryck under halsen och som muskelvärk i armarna.

Min hustru ringde vårdcentralen och uppmanades att ringa 112. Jag tog över luren, beskrev symptomen och fick beskedet: ”Vi skickar en ambulans. Den kör nu men utan ljus och sirener. Ring igen om värken ökar, då slår ambulansen på sirenen.”

Dagens ambulanser och inte minst personalen är imponerande: steg in och tog blodtrycket direkt, EKG strax efter. Förstnämnda var lite högt, det andra nästan normalt. Där fanns en smärre avvikelse, som inte behövde betyda något. För säkerhets skull mejlades mitt EKG till jourläkaren på Lunds lasarett och även läkaren tyckte det var säkrast att jag kom in.

Jag hade tur, det förstod jag redan i ambulansen, som träffade på både en ambulanssköterska och en läkare som tog det säkra före det osäkra. Dessutom råkade det finnas ett ledigt rum på HIA (Hjärtintensivvårdavdelningen) i Lund, så jag slapp passera genom akuten.

  Det här fotot har ingenting med den här texten att göra utom att jag  gillar fotot på  bandet Model Citizens som Birgitta Olsson tog 1979 på Max´s Kansas City i New York.

Jag kopplades till EKG-maskinen och måste vara sängliggande. Men allt värk var borta, det kändes som vanligt, jag var lite trött bara. När kranskärlen röntgades insåg jag att turen varit ännu större: helstopp i ett kärl (ballongsprängning) och halvstopp i två andra (rensning).

Det här var ju en tidsfråga, sa jag. Ja, svarade läkaren, det kunde ha slutat värre. Så nu har också jag blivit en så kallad ballonggubbe som måste äta blodförtunnande medicin livet ut. Men jag lever ju och kunde redan på Lunds lasarett börja iaktta Region Skånes sjukvårdspolitik.

Också Lunds hjärtintesivavdelning fungerade imponerande effektivt. Ändå ingen stress utan vårdpersonalen hann dessutom vara trevlig mot patienterna. Men när anställda börjar kritisera sin arbetsplats inför ”obehöriga” – i det här fallet patienterna – brukar det vara illa ställt. Högste chefen hade meddelat att han skulle sluta och både läkare och sköterskor gladdes åt beskedet. Kanske ska gå och köpa lite champagne att skola i?

Eller att ambulanspersonalen från Falck måste – ”trots att alla känner oss, vi är ju här varje dag” – invänta att någon på Lunds lasarett öppnar dörrarna för deras sjuktransporter. Region Skåne är inte nämligen överens om vilken del av regionen som ska betala Falcks passerkort.

Eller apotekets förklaring till att lasarettet i Ystad skrev ett recept på vilket jag bara kunde få ut min medicin en enda gång, trots att jag måste ta den livet igenom. Det beror på att man, för att spara i just Ystad, flyttar kostnaden till Sjöbo, där jag ju bor.

För eftervården hamnade jag på Ystads lasarett. Dit ville jag inte. Jag har dåliga erfarenheter. Det handlade om en annan sjukdom, då man i Ystad under ett helt år tog alla prover man kunde ta – utan resultat. Till sist remitterades jag till Lunds lasarett, där läkaren behövde en kvart för konstatera vad som var fel.

Antingen får jag stanna i Lund, hotade jag, eller så gör jag en Leif GW Persson och skriver ut mig själv!

Sköterskan förklarade vikten av att vara kopplad till EKG-apparaten så att det under flera dar kunde hålla koll på hjärtat (men jag mår ju bra!) och sa, det var nog det som avgjorde, att ”såna läkare (som i Ystad alltså) kan också finnas i Lund. Det bör påpekas att jag sen blev mycket väl omhändertagen även på HIA i Ystad.

Sjukhusmaten, såväl på Lunds som Ystads lasarett, ska jag skriven om en annan gång. Den kan förtjäna en egen krönika. Men det ska jag bara tala om att var detta en försmak på vad jag ska få = tvingas äta om/när jag hamnar på äldrevården så kommer jag strax att bli en av de undernärda gamlingarna.

Dags att säga godnatt. I morgon ska jag upp tidigt för att köra till sjukgymnastiken i Ystad genom ett morgongrått skåntry noir med First Aid Kits kommande album i bilstereon. Och nu syns vi väl när South Gospel Singers femårsjubilerar på fredag i Vallösa kyrka?

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2012)

PS. Vissa saker förstår man faktiskt inte förrän man själv har upplevt dem. Som att många människor går omkring med döden i hjärtat. Efter att ha fått en hjärtinfarkt så har jag stött på många människor i min närhet som haft en hjärtinfarkt – eller flera – utan att jag hade en aning om det.

Både kvinnor och män, och det finns också många andra sjukdomar som får människor att bära döden med sig i hjärtat, varje dag.

Kan man skriva så här? Är det för privat? ”Nej”, svarade min hustru, ”det tycker jag inte. Men jag trodde inte att du ville att andra skulle känna till det.”

Ja, så tänkte jag, först. Det här är min sak, jag håller det hemligt, ingen annan har med det här att göra. Men jag ändrade mig. Är det inte bättre att vi känner till hur människor kan ha det? Då blir vi kanske – inte minst jag – något mer försiktiga med hur vi behandlar våra medmänniskor.

Akvarell på Nordkoster

Jean Bolinder
Akvareller från Nordkoster
Galleri Olefjord, Simrishamn

Det är något strindbergskt över målningarna. Och just därför något typiskt bolinderskt.

Inte olja utan akvarell; inte exakt detsamma men släktskapet syns och känns. Själen speglas i naturen och den avmålade naturen speglar själen. Färgerna, ljuset och mörkret kommer inifrån konstnären snarare än beror på väderleken.

Främst motiv från Nordkoster men också målningar av och kring Flädie kyrka.

En av de Nordkosterakvareller som visades på Galleri Olefjord.

När jag går runt och tittar så känns det som om målandet börjat i det figurativa och fingerfärdiga för att sen överväldigas av ett mer yvigt och expressivt uttryck.

Några målningar är nästan porträttlikt realistiska men i de flesta är realismen granne med surrealism. Ibland kan ett stycke realism, som en pytteliten båt, återfinnas mitt i den surrealistiska naturen.

Grovt papper, svart tusch och, som sagt, akvarellfärger. En annorlunda, lite egen kombination som ger ett smått märkligt intryck: målningarna fråntas akvarellkänslan.

Fascinerande med de svarta tuschstrecken – det är som om Bolinder försöker hålla akvarellfärgerna, naturen och sig själv, sina ena känslor, på plats.

Tavlorna har titlar som ”Sol”, ”Blåst”, ”Sommarljus”, ”Storm”, ”Högsommar”, ”Regn” med följdtiteln ”Nordkoster”.

En annan bolindersk akvarell från Nordkoster, den här har varit utställd på Waldemarsudde (från www.jeanbolinder.se).

Ibland avspeglas vädret och temperaturen i färgerna, men för det mesta och oavsett årstid är målningarna temperamentsfulla, uppblossande och hetsiga. Kan det vara Makterna som gripit in och styrt målarhanden?

Tavlan med titeln ”Midsommarafton Korsholmen” till exempel. Man = jag undrar ju hur den midsommaren kan ha varit? Inte ren glädje och fröjd, väl?

Ofta domineras en målning av en distinkt färg eller olika nyanser av samma färg: grönt, brungrått eller gult, blått-blåare-blåast eller rött-rödare-rödast. Också detta inger ju en särskild känsla, både beroende på själva färgen och på betraktarens förutbestämda, intuitiva känslouppfattning av just den färgen.

Jean Bolinders akvareller förmedlar glädjefylld oro och skräckfylld glädje (vilket för den delen hans böcker också kan göra). Känslorna är många och motstridiga, står långt ifrån varann och skiftar snabbt från ena sidan till den andra och tillbaka igen.

(Kvällsposten 2005)

Video och foto; svart och lugnt

Jessica Faiss och Anna Ekman
Galleri Wallner, Simris
T o m 24 juli

Det har visats alldeles för många videoinstallationer och konstnärliga foton med triviala motiv och bristfällig teknik. Så jag var skeptisk, mycket skeptisk.

Utställningen på Galleri Wallner blev därför extra intressant. Här visas nämligen – just – rörliga och stilla bilder. Jo, recensenten förstår budskapet: jag ska försöka låta bli att ha fördomar.

Jessica Faiss, som jag råkar titta på först, har gjort ett par videoinstallationer. Den ena, ”Solace”, visas på två små skärmar: på ena skärmen syns utsikten genom fönstret från en tågresa upp till Norrland, på den andra utsikten från samma resa tillbaka. Betraktaren kan blicka från skärm till skärm, resa tur och retur på samma gång.

Fascinerande! En pytteliten och ganska fånig idé, men konstnären tror på idén och håller fast vid den. Resultatet ger en enastående upplevelse.

Jessica Faiss: Stillbild ur videon ”Rewind”.

Hennes andra videoinstallation, ”Rewind”, har desto större format. Den upptar en av väggarma – alltså hela väggen – i galleriets inre rum. Också den här videon består av två filmer eller snarare en film som visas parallellt med sig själv: på övre bildhalvan syns filmen som vanligt, på den undre syns samma film men upp och ner.

Jessica Faiss satt i en buss i Tokyo och filmade genom framrutan, tror jag. Person- och lastbilar kör om och förbi. Det borde kännas stressigt och jäktigt men det är raka motsatsen. Videon fångar den stillhet som finns (ja, jag vet, så kände jag också när jag var där) mitt inuti den rusande, brusande mångmiljonstaden Tokyo. Den zen-meditativa känslan betonas av att videon är ljudlös; helt tyst.

Faiss visar även några stillbilder (foto på akvarellpapper och blandteknik på ritfilm) som förhåller sig till hennes rörliga bilder som foton utanför en biografi. De har inte alls samma engagerande styrka.

Anna Ekman: Dubbelfotomålningen ”Late On Earth”.

Anna Ekman fotograferar analogt. Det kan man varken se eller tro. Man tror knappt att hennes bilder är fotografier. Hon målar med kameran. Trots att fotona tryckts på platt fotopapper så syns nästan de fiktiva penseldragen.

Svärta möter ljus i Ekmans bilder. Vad är viktigast? Vad kommer först? All denna svärta eller ljuset, ibland så litet men ibland också större och mer riktat, som lyser upp och fokuserar motivet.

Bildsviten ”The Black Pond” (fem bilder) är mäktigast. Framför allt här – men även i andra foton – återknyter Anna Ekman till barockkonstnären Caravaggio i motiv, mörker och ljus. Narcissus speglar sig i en tjärn tills han förenas med vattnet, blir sin spegelbild.

Ungefär likadant med ”A Silent Companion”, som visar en självspeglande kvinna: en kvinna + samma kvinna. Men hur togs fotot? Vinkeln är märklig. Kan det vara två kvinnor som ser likadana ut eller är det samma kvinna i en spegel? ”Time Without Light” är en helsvart bild, där ett motiv – en man – långsamt blir något mer synligt.

Vid dubbelbilderna ”Late On Earth” (två snarlika foton bredvid varann) med en naken gravid kvinna i en slags djungel blir jag stående längst.

Anna Ekman: En bild ur sviten  ”The Black Pond”.

Nu har Ekman gjort tvärtom: betonat ljuset genom att belysa trädens enskilda blad. Så oerhört exakt, finkänsligt och hantverksskickligt. Hon använder ju inte heller dator, monterar och dubbelkopierar inte, det lovar galleristen Thomas Wallner. Han betonar att fotona är helt analoga.

Så noga hon måste belysa! Och ta många, många foton innan allt blir rätt. Eller? Hon måste samarbeta med en skicklig kopist också. Men varför har Anna Ekman valt titeln ”Late On Earth”? Det funderar jag på….

(Ystads Allehanda 2011)