Etikettarkiv: Pizza

Anders F Rönnblom, den politiska rockpoeten

Anders F Rönnblom
The Caviar Pizza Man Is Back
(F-Records)

rönnblomNy platta eller poesialbum?

Anders F Rönnblom placerar sig någonstans mellan Lou Reed och Bruno K Öijer. På albumet ”The Caviar Pizza Man Is Back” – första delen i en trilogi om ”Landet, Folket, Jaget” – har han blivit en muntlig poet som pratar mer än han sjunger till rock och andra ljud.

Samtidigt som hans texter – år för år, album efter album – blir allt mer spetsigt politiska.

Anders F är idag en symbolisk agitator som fyller på lyssnarens besvikelse, sorg och vrede med poetiska ord. Hör bara det upprepade mantrat som avslutar OMG Takes A Picture!

Även om jag saknar melodierna – och det gör jag, till exempel de fantastiska låtarna på LP:n ”Rapport från ett kallt fosterland” från 1980 – så tror jag aldrig att han skrivit så starka texter som på nya albumet: ”Fyra dansande hundar”, ”Vilse i Reinfeldtland” och ”Vem styr landet” med flera.

Särskilt ”hundlåten” blir man = jag dessutom glatt överraskad av. För det är ju en låt! Plötsligt sjunger Anders F Rönnblom igen och melodin är riktigt bra också (med viss återkoppling, för F-nördarna, till tidigare låtar).

Nu är frågan: får vi mer av kombon starka texter och bra melodier i trilogins följande delar…

(Hifi & Musik 2013)

Annonser

Från Jerusalem till Vollsjö

I två veckor har jag varit borta från Sverige och hemkomsten blev en kulturkrock.

Längs Sankt Marksgatan till hotellet.

Efter att magen piggats upp av judisk/palestinsk (vad är skillnaden?) hummus och falafel, sötpotatissoppa, armenisk pizza, råris med nötter och russin, tabouleh och andra grönsakssallader och röror så klarade den inte av maten i Europa.

Det började redan med flygmackorna och första morgonen i Vollsjö protesterade magen t o m mot yoghurten.

Transport i Jerusalems gamla stad.

I Jerusalem kunde det vara 14 grader och blåst – som värst – och 17-18-19 grader och sol – som bäst. Hemma möttes jag av två grader, snålblåst och regn. Även om natten i Jerusalem föll snabbt som en rullgardin så var det vid halv 5-tiden.

När jag blickade mot Vollsjös mörkgråa himmel drog det stora vemodet genom kroppen: nattsvart trots att klockan bara var två.

Jerusalems gamla stad med Tempelberget by night.

Men snart har jag vant mej igen, bytt falafelbollarna vid Jaffaporten mot vörtbullar från Vollsjö konditori.

Taxin stannade vid Jaffaporten, sen drog vi väskorna längs Sankt Davids och Marks gator – rättare sagt cirka en meter breda trappstegsgränder – till Lutheran Guest House.

Jesu väg.

Större delen av Jerusalems gamla stad består av smala gränder = gågator av den enkla anledningen att biltrafik är omöjlig (med undantag för klättrande traktorer och små lastbilar av märket ”Mule”).

Jaffaporten leder in till Gamla stans kristna del, medan Damaskusporten leder till den muslismska delen. Sion-, Lejon- och Gödselporten heter några andra. Gamla stan består av judiska, muslimska, kristna och armeniska delar.

Inuti Den heliga gravens kyrka / Uppståndelsekyrkan, en kyrka för alla kristna oavsett tro.

Just nu och då, när vi var där, kunde den förhoppningsfulle ta Jerusalems gamla stad som ett exempel på att olika människor kan leva respekt- och fridfullt tillsammans.

Gamla stans olika delar ligger både brevid och går i varann. Ortodoxa judar i svart kostym och hatt promenerar genom Jaffaporten och klättrar över taken till sin judiska del. Andra judar ser ut som araber och hur skiljer man en kristen palestinier från en muslimsk?

Innanför Damaskusporten.

”Arab Catholic Scouts” stod det på en skylt när vi gick mot Via Dolorosa.

Det betyder Smärtans väg. Här ska Jesus ha burit korset till Golgata. Hit vallfärdar turistgrupper av alla kulörer och nationaliteter. De stannar vid Kristi olika ”stationer”, sjunger psalmer och ber.

I den judiska delen av Gamla stan.

En märklig upplevelse som blir skrämmande, när Via Dolorosa kantas av månglare som saluför krucifix, törnekronor, smycken, t-tröjor, pizza med mera.

Via Dolorosa fick mej att tänka på Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, de nya humanisterna. Om de stod här, skulle de då tycka att människorna är galna? Vilka är i så fall mest galna – de bedjande eller de månglande?

Också någonstans i den judiska delen.

Nej, jag föll inte på knä vid Jesus förmodade grav i Uppståndelsekyrkan. Det bör vara förbehållet de troende.

Fast stunden grep mej – mest av sorg. Efter alla tusentals år finns det ännu människor som söker tröst och glädje i ett annat liv, bortom sitt eget. Vad säger det om politik, statsskick och hela mänskligheten?

Handelsgata i Jerusalems gamla stad. Samtliga foton: Birgitta Olsson och Bengt Eriksson.

Bengt Eriksson har köpt en julgris av halm…

(Ystads Allehanda 2008)

På popmenyn: spagetti Dalla och pizza Battiato

Jag satt på Hotell Svea uppe på torget i Vollsjö och åt lunch. Plötsligt hörde jag italiensk musik.

Det var Claudia som spelade italienska schlagers. Så vackra, så precis lagom sentimentala som bara italienska schlagers kan vara.

Javisst ja, tänkte jag. Vi har ju en italiensk krögarinna hemma i Vollsjö.

Claudia, viskade jag. Har du lust att följa med mej hem och lyssna på mina italienska plattor…

Så kom det sej att Claudia Rebeggiana och Pop & sånt-redaktören träffades en dag för att äta/lyssna på/prata om spagetti Dalla och pizza Battiato m m…

– Italienska schlager tycker jag om, säger Claudia. Så ser hon mej i ögonen och fortsätter:

– Men schlager i Sverige… Nähä!

– Men det är väl språket. Italienska är mycket rikare än svenskan. Det finns många fler nyanser. På italienska kan man sjunga om kärlek utan att det blir banalt.

Bengt Eriksson och Claudia Rebeggiana äter musikalisk italiensk lunch: spagetti Dalla och pizza Battiato. Foto: Birgitta Olsson.

Är det så enkelt? säger jag.

Är det inte så att italienska schlagerkompositörer, musiker och sångare verkligen tycker om schlager? Italiensk schlager är välgjord. Och italienska schlagersångare sjunger med sådan inlevelse. De tar schlagern och kärleken på allvar. Men svenska schlagersångare…

Claudia: – Det kan nog stämma. Du lyssnar på musik på ett annat sätt än jag.

Jag lägger på några av mina italienska schlagerplattor. Först Umberto Tozzi och Riccardo Fogli.

Claudia rynkar på näsan. Italiensk dussinschlager. Jag håller med. Det finns sån också.

Riccardo Cocciante.

Bättre, det är vi också överens om. Bra och personlig italiensk schlager.

Loretta Goggi.

– Skönt att lyssna på. Typisk italiensk schlager.

Alice.

– Hon är ingen typisk italiensk sångerska. Ibland låter hon inte ens italiensk.

– Det finns en annan sorts italiensk musik också. Som jag sitter och verkligen lyssnar på. Och gärna följer med i texterna.

– Lite grann så är Alice. Men ännu mer Franco Battiato och Lucio Dalla och också Lucio Battista.

– Och Claudio Baglioni. Han kan sjunga om kärlek, men det är inte schlager. Baglioni är mitt emellan Battiato och schlager, kan man säga.

Claudia, säger jag. Vill du höra min italienska favorit: Adriano Cellentano

– Min favorit också! ropar Claudia.

Sen ropar vi i kör:

– Cellentano är BÄST! Han kan allt – från rock till schlager.

Förresten Claudia, har du hört Bennato? Eduardo Bennato har jag gillat sen jag hörde honom första gången –74, tror jag. Lägger på singeln ”Canta appress à nuie”…

– Han sjunger ju på neapolititanska! Jag förstår inte ett ord. Men han är bra, säger Claudia.

(Pop & sånt i Kvällsposten 1985)