Kategoriarkiv: Djur och natur

In i och ut ur landskapet

Land(e)scape
Gunnar Berg, Eddie Tjeno Ericsson, Elin Kristine Johansson, Jonas Larsen, Carsten Nilsson, Lena Pettersson, Pekka Sarnus, My Svennberg och Anna Örtemo
Tjörnedala konsthall, t o m den 30 augusti
Utställningen visas utomhus och är öppen dygnet runt

Även i sommar hålls en extra utställning i naturen kring Tjörnedala konsthall. Årets utomhusutställning har fått det lite fyndiga alternativt putslustiga namnet ”Land(e)scape”. Nio medlemmar i ÖSKG (Östra Skånes Konstnärsgille) svarar för lika många konstnärliga kontrollpunkter med skulpturer, installationer och/eller iscensättningar som verkar med eller mot naturen. Med karta i hand går jag runt och tittar…

2 SD-svampar liten

Eddie Tjeno Ericsson: ”Som svampar ur jorden”.

Först på det som inte finns, det vill säga som jag inte trodde fanns. Vid kontrollpunkt nummer 1 (med titeln ”Förstoring”) tittar jag och ser några träd och en uttorkad liten å. Jag går närmare och bokstammarna förstoras i mina ögon, som när man förstorar och blåser upp ett fotografi.

Ett konstverk som verkligen skapas av betraktaren. Lite smart, tyckte jag. Men när jag frågar inne på konsthallen så får jag reda på att det är fel. Istället ska jag böja huvet bakåt och blicka en bit upp i ena boken. Jo, men där, till häften dolt i grönskan, syns ett armband modell uppförstorat av Gunnar Berg.

Eddie Tjeno Ericssons flugsvampar (nr 2), fast inte röda och vita utan blåa med gula prickar, växer enligt titeln just ”Som svampar ur jorden”. Det går väl knappast att missförstå. Elin Kristine Johanssons dukade bord, ”Create, away” (3), får jag däremot fundera mer och längre över.

3 Pilbåge liten

Carsten Nilsson: ”275 m”.

Ett bord med både en stor och en liten duk, kniv och sked, en skål och en vedtrave bredvid bordet. Det är en vacker installation som förmedlar känslan av värme. Men mer? Sen då? Allt material till konst hämtas ur naturen – utan natur skulle ingen konst finnas. Ska jag tänka så?

Pekka Sarnus (4) har placerat ett par mindre skulpturer av järn respektive betong (en kan vara en liten triumfbåge) och – som jag skrev i min i recension i Ystads Allehanda – små vita plåtgubbar i en rabatt. Han kallar dem ”Migration” och ”Integration”. Men hur mycket jag än tittar och hur mycket jag än vill förstå… Nej, tyvärr, det gör jag inte.

(Rättelse från Sarnus, när han läste tidningen: Har vill inte kännas vid de ”små vita plågubbarna”. Några sådana ingår inte i hans utställda verk. Hmmm. Men vem har då placerat dem där? För det var ju inte så att jag hittade på – de stod/står i rabatten. Och ingen besökare kan/kunde tro annat än att de ingår i utställningen. Har de flyttats bort nu?)

1 fyrkantigt liten

Anna Örtemo: ”Fyrkant”.

Carsten Nilssons stora pilbåge (5) är magnifik med en pil som riktats sydösterut. Fast hur ska titeln, ”275 m”, tydas? Att en skjuten pil når så långt eller en positionsangivelse, där landar pilen? Jag tror hela ”Land(e)scape”-utställningen hade kunnat växa en bit till om papperet med utställningskartan innehållit några citerade meningar från varje konstnär. Nej, inga förklaringar av verken men ändå några ledtrådar.

Lena Petterssons ”Blått en dag” (6) är ett annat exempel. En stor blå matta med en rund, vit ring. På mattan finns som en stiliserad båt eller fisk av armeringsjärn. (Fast min första, snabba tanke gick till bangolf.) Vid mattan står en skylt med ett målat, otydligt budskap. Dekorativt och vackert.

Anna Örtemo har gjort en ”Fyrkant” (7) gånger tre. Dockhusaktiga små villaträdgårdar med planteringar och staket runt om, (åter)skapad och inhägnad natur. Eller inne- och utestängda människor, en samhällsdesignad befolkning i gated communities.

4 daggfångare liten

My Svennberg: ”Daggfångare”. Samtliga foton: Bengt Eriksson

På en gräsmatta har My Svennberg satt ut en rad med ”Daggfångare”: rosa ställningar med vågräta band där daggen ska fångas och fastna. Vid behov, om inte luften är tillräckligt fuktig, går det att låna en likaså rosa plastflaska och spreja vatten på daggfångarna. Som en hyllning till naturens minsta lilla viktiga under och väldigt häftigt: spreja rikligt och stå nära, ja, närmare ändå, tätt-tätt intill, och betrakta de STORA dropparna.

Sist (nr 9) tar Jonas Larsen med besökarna på en smal och halkig stig, in i och långt ner i skogen. Ingen titel, en hemlighet. Fast nu har ju YA:s kulturreporter, Ulf Mårtensson, redan beskrivit det som göms längst där inne och nere som en ”gyllene kratta”. Men nej, inte är det väl en kratta? Så ser det inte ut i mina ögon. Jag tror att jag låter det förbli en hemlighet…

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2015)

Annonser

De konstnärliga illustratörerna

Illustratörerna
De som gav oss sagornas och äventyrens hjältar
Sammanställt av Jan Hemmel
Axel Ebbes konsthall, Trelleborg t o m 1/9

Med samma pedagogiska skicklighet och nästan barnsliga entusiasm som präglade den tidigare utställningen med skånsk konst på Trelleborgs museum har Jan Hemmel nu också sammanställt utställningen ”Illustratörer” i – vilket ska läsas ordagrant – Axel Ebbes konsthall.

Skärmar och montrar med presentationer av olika illustratörer – utländska och svenska, flest män förstås men ändå några kvinnor – från slutet av 1800- och början av 1900-talet placerades bland Ebbes ofta groteska skulpturer och bilder i den permanenta utställningen.

John Bauer urt Bland tomtar och troll

Illustration av John Bauer ur ”Bland tomtar och troll”.

Ett sammanhang uppmärksammas och en dialog uppstår. Det syns ju att konstnären Axel Ebbe (1868-1941) från Hököpinge hör hemma i samma tid. Hans grova figurer – troll eller människor? – har tydligt släktskap med John Bauers, Gustaf Tenggrens och Einar Norelius illustrationer från ”Bland tomtar och troll”.

Fast Hemmels sammanställning av illustratörer är också en utställning i egen rätt. Först tvekade jag. Går det att göra så här? Duger det? En enda illustratör – nämligen Georg Lagerstedt, som med Lennart Hellsing gjorde en bild- och textföljetong om Huckleberry Finn (1949-50), visas i original. De övriga redovisas med reproduktioner.

Gusave Dorré Rödluvan och vargen

Gustave Dorés illustration till ”Rödluvan” (och vargen).

Sen kom eftertanken. Kanske har det snarare blivit en utställning om än med de utvalda illustratörerna. Och varför inte? Illustrationer brukar ju aldrig visas i original utan ska fungera i tryck. Och utställningens ofta rejält uppförstorade reproduktioner fungerar alldeles utmärkt.

Betraktaren kan studera Gustave Dorés nära nog etsningsfinkänsliga illustrationer (gjorda kring mitten av 1800-talet) till ”Rödluvan”, ”Don Quixote”, Bibeln med mera och jämföra Gerda Tiréns, Walter Pagets och N.C. Wyeths mycket olika uppfattningar av ”Robinson Crusoe” (1889, 1894 och 1920).

Gerda Tiren ur Robinson Crusoe 1889

Gerda Tiréns teckning av ”Robinson Crusoe”.

Särskilt svenskan Tirén är en ögonöppnare.

Hennes Robinson-illustrationer verkar med sin reducerade enkel- och lätthet – få tuschstreck och mycket luft – vara samtida med (jovisst, pappa till Jan) Sven Hemmels teckningar av privatdetektiven Ture Sventon (1948). Strax bredvid finns den yngre Paget-brodern Sidneys mer skugg- och streckrika Sherlock Holmes-illustrationer (1891).

Elsa Beskow, som 1897-1947 skrev, tecknade och målade 40 böcker för barn, blir också en ögonöppnare. I katalogtexten beskrivs Beskow som ”en konstnär med personlig färgskala och konkret detaljfantasi”. Jag är helt ense med Jan Hemmel! Vem kan undgå att imponeras av hennes skicklighet, både i sitt konstnärliga hantverk och som stämningskapare.

Elsa Beskopw Tomtebobarnen

Elsa Beskows – ja! – målning av ”Tomtebobarnen”.

Så fungerar hela utställningen. Hemmel lyfter fram och upp illustratörer ur historien och visar att de faktiskt var och är konstnärer, ger dem en välförtjänt dignitet som illustratörerna sällan eller aldrig haft i den finare konstvärlden.

(KvP 2013)

Sven Hemmel Ture SventonSist men inte minst: privatdetektiven Ture Sventon, tecknad av Sven Hemmel.

Ett andligt Backåkra

Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.

Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.

Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.

Dag_Hammarskjold UN DPI (United Nations Department of Public Information)

Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).

Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.

”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.

Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.

Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”

Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?

Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.

Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.

Backåkra CreaTIVE cOMMONS wikipedia Jochr

Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.

Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.

Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.

Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.

Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.

Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.

Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.

(Ystads Allehanda 2012)

Fotograferat österut

Öster om Ystad
Fotografi och film
Stefan Berg, Gabriella Dahlman, Lars Grönwall och John S. Webb
Ystads konstmuseum t o m 6/1 2013

Tänk att det bor människor här också! I varje hus finns människor – gifta eller skilda, tillsammans eller ensamma, med eller utan barn – som lever sina, just sina liv.

Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör bil och passerar igenom ännu ett litet samhälle. Då tittar min hustru på mig. Hon tycker mest att jag är fånig. Som om det inte skulle bo människor överallt. Men jag blir fascinerad: så många människor och så många liv som man inte har en aning om.

En snarlik känsla får jag av utställningen Öster om Ystad. Tre fotografer och en filmare ser – ja, synar – Österlen med sina ögon. De har dokumenterat – fångat in – Österlen till vardags, bortom turistbroschyrerna. Både människor och natur men inga sommarösterlenare med hus i det så kallat svenska Provence.

John S Webb ur serien Orchard Ek

John S.Webb:  Foto ur serien ”Orchard”.

John S. Webb är väl den som kommer närmast myten om Österlen. Samtidigt som han av avmytifierar. Något trettiotal foton av ett svartvitt äppelträd – ”Orchard” heter bildserien – hänger i en lång, lång rad.

Nog ser det ut som ett och samma träd, men Webb har vid skilda tillfällen och i varierande ljus fotograferat många (o)lika träd i en äppelodling. Fast titta noga: sådär mycket växtlighet – gräs och ogräs – kring träden duger inte för rationell yrkesodling. Webbs foton blir en meditation över tiden, naturen och samhället med den osynliga människan som ansvarig.

Gabriella Dahlman har fångat en större del av naturen. Men kan det här vara Österlen? Jodå, om man åker runt i sydöstra Skåne så gör man snart en upptäckt: naturen skiftar karaktär. Österlens natur är plural.

Gabriella Dahlman Ur serien September Ek

Gabriella Dahlman: Foto ur serien ”September”. 

 Gabriella Dahlman visar två fotoserier (svartvitt och färg): ”Var dag” med motiv som hon dagligen passerat på väg till dagis med sin son och ”September” med snabbtagna bilder – en dag, någon timma – när dimman kom in från havet.

I den första serien har hon naglat fast naturen, likt ett stilleben. Medan fotona i den andra blir som rörliga bilder. Naturen rusar vidare från foto till foto, vägrar att definiera sig och förbli på ett enda sätt, både lockar och skräms.

Lars Grönwall har porträtterat människor han fått syn på och fattat tycke för. Han använder en stor amerikansk Deardorff-kamera från 30-talet nån gång. Duk över huvet och vit skärm bakom de porträtterade, lång slutartid, storformat och svartvitt med hela negativet på det kopierade fotot.

I alla fall jag kan se Grönwalls foton på två sätt: antingen som att människorna ryckts ur sitt sammanhang eller att de lyfts fram som människor och individer.

Lars Grönwall John-E Franzén, konstnär EkLars Grönwall: Deardorff-foto av John E-Franzén, konstnär. 

Glöm inte att ta ett papper, läsa namn och yrken: Tore & Torsten Jeppsson, traktor- och bilmontör (samma tvillingbröder som i Gott gottigott-reklamen), Knut Sahlé, trädgårdsmästare, Hans & Ulla Hansson, lantbrukare, Patrik Hägglund, tatuerare, med flera. Livshistorier börjar berättas i ens fantasi, nu visar fotona mer än de visar.

Några porträtt är polaroidbilder. Varför? Plötsligt ser bilderna – och människorna – ålderdomliga ut. Var det meningen?

Som komplement kan man slå sig ner i ett av de mindre rummen för att titta på dokumentärfilmen Svenstorp blues (2003) om Tore, 75 år, Birger, 54, och Bernt, 46, i byn Svenstorp på Österlen. Det är som om männen stigit ur Lars Grönwalls foton och in i filmen.

Bild och ljud kunde – som ofta i dokumentärer – ha varit bättre men filmaren Stefan Bergh förmedlar sällsynt närgångna men ändå ömsinta porträtt av tre ensamstående (= ensamma?) män som lever vardagsliv öster om Ystad.

(Kvällsposten 2012)

Kivik Art 2012 – kontemplationen fortsätter

Kivik Art ´12
Lilla Stenshuvud t o m 7/10

I fjol använde Sune Nordgren, projektledare för Kivik Art Centre, ordet ”kontemplation”. Kivik Art ´11 skulle vara en sommar och ett år för eftertanke. Men vad ska man då säga om Kivik Art ´12?

Eftertanken blev lång, kontemplationen fortsätter. Förra sommaren fanns i alla fall några nyheter. Kim Hedås hade ljus- och musiksatt Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium”. Svenska, danska och norska arkitekturstuderande svarade för tre installationer i naturen.

I Kostallet vid Kivik Art Centre visas också i år projektet ”Land Arc” med ritningar och modeller på ateljéer och ett galleri, gjorda av arkitekturstuderande från Lunds Tekniska Högskola. 

Det var åkej, som mellanår. Men inte en sommar och ett år till, särskilt som upplevelse för en återkommande besökare nu börjat hamna på minus.

Kivik Art ´12 känns ännu mer uppgivet – ja, övergivet. Reträtten är så stor att den andas modlöshet. Det som skulle ha blivit en nystart och fått Kivik Art att bokstavligen ta stort ett kliv fram- och uppåt – arkitekten Gert Wingårdhs arton meter höga himlatrappa i stål – har flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis, bör tilläggas. Det fattas pengar, cirka en halv miljon, för att färdigställa Wingårdhs himlatrappa på toppen av Stenshuvud.

Efter att rättsväsendet ställt sig bakom Ulf Lundells krav på bygglov för David Chipperfields och Antony Gormleys så kallade torn har det blivit svårare att locka sponsorer. Ska Kivik Art Centre få bygglov eller tvingas riva?

Modell av Lars Danielsen Holens ”vildmarkshus”, som poängterar naturen.

Nu verkar det också som om tornet måste hägnas in – för att hindra besökare att klättra upp i det – medan ansökan om bygglov behandlas.

Det räckte väl med att Kivik Art tvingades sälja ett annat av sina främsta verk, ”Moderskeppet”, för att få in pengar. Om man som besökare blickar mot platsen där man vet att ”Moderskeppet” stod, så går tanken till ett arkitektoniskt/konstnärligt kalhygge. Hur skulle det bli, om också Gormleys betongtorn försvann?

Nyheten på Kivik Art ´12 – också i år finns i alla fall en nyhet – är 2012 års upplaga av projektet ”Land Arc”.

För tredje året har arkitekturstuderande, den här gången enbart från Lunds Tekniska Högskola, gjort ritningar och modeller inför ett framtida Kivik Art Centre. I Kostallet, innan naturvandringen genom Lilla Stenshuvud och Kivik Art börjar, visas förslagen till ateljéer och ett galleri.

Martin Hallén sticker ut – och upp – med förslaget ”KAT”, som står för ”Kivik Art Tower”. 

Första året hade de blivande arkitekterna ritat så häftigt och fantastiskt att det var orealistiskt. Nu det tredje året är de flesta förslag istället så realistiska och genomförbara att de blivit en smula tråkiga.

Kan den nedåtgående stämningen inom Kivik Art-styrelsen ha smittat av sig? Det går inte längre att ha storstilade och högtflygande planer, ska Kivik Art Centre kunna leva vidare och utvecklas så får man ta det försiktigt.

Vilket till exempel Alexander Carlén och Rebecka Engvall gör med förslagen ”Serpent gallery” och ”Running up the hill”. Deras byggnader finns både på och under marken respektive följer kullen uppåt.

Gudmund Bladhs konsthallsrestaurang (bör det väl vara?) ”Äppelfält” består av smala träribbor och glas. Den genomskinliga byggnaden försvinner bland träden.

Johan Ahlströms ”Noder” är så vanlig att den både syns och inte syns: en avlång retromodernistisk byggnad som kunde ha ritats till någon kyrkogård på 1930- och 40-talen.

Modell av ett framtida (?) ”Kivik Art Tower” på Lilla Stenshuvud. 

Diskreta men också fyndiga och personliga är Lars Danielsen Holens ”Toeine” och Robert Jansons, såvitt jag kan se, namnlösa förslag. Danielsen Holen har ritat små vildmarkshus, som poängterar känslan av natur. Jansons ateljébyggnader är helt vanliga men ändå ovanliga småhus som placerats i speciella vinklar.

Martin Hallén är modigast. Han vågar ta i med en byggnad som sticker ut – och upp. Jag gillar Halléns förslag, just därför. ”KAT”, som det heter, står för ”Kivik Art Tower”. Precis vad det är: en hög, smal byggnad, just ett torn, där man genom glaset ser människor gå upp- och nedför trappan till de olika våningarna.

Jag, som inte alls tycker att varken Gormleys betongtorn eller Gipps betong- och trähus våldför sig på naturen utan – faktiskt – passar in känsligt och bra, skulle uppskatta om ”Kivik Art Tower” uppfördes på Lilla Stenshuvud. Men då hade väl det löst sammansatta sällskapet Kivik Arts ovänner med den inofficiella ordföranden Lundell i spetsen gått fullständigt kokko.

Den som besöker Kivik Art ´12 får inte heller missa en annan upplevelse. Inte nytt men ändå nytt.

Veteåkern – granngårds med Ulf Lundell – förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av under vandringen bort till Snøhettas betongram. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Det var så att när Kivik Art Centre invigdes för sex år sen bidrog arkitektbyrån Snøhetta med bland annat ett par betongramar. En ram placerades på den åker som ligger nästgårds med Ulf Lundell. Genast klagade han över utsikten! Då tog Sune Nordgren bort ramen. Men när Lundell började kriga mot Gormleys torn så flyttades betongramen tillbaka.

Genom vetet på åkern har det i sommar slagits en gång som leder ända längst bort till betongramen. Åkern förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av. En infernalisk hämnd mot Lundell (hur många människor ser han inte genom fönstret under en hel sommar?!) och en mäktig upplevelse.

(Ystads Allehanda/Kirstianstadsbladet 2012)

Hund på villovägar

Det är en gammal hund. Han måste vara över 25 år (och då räknar jag i människoår). Om det är nu är en ”han” eller ”hon”. Det har vi aldrig fått klart för oss. Så jag säger väl ”den” om hunden.

Den har levt ett hårt liv. Pälsen är sliten och nött. På 90-talet försvann nosen i ett hundslagsmål. En riktig Baskerville bet nosen av Vaffen, som den kallas. Fast Vaffen klarar sej bra ändå, den har fler liv än en katt.

En släkting till Vaffen.

Sitt första stora äventyr upplevde Vaffen när den blott var fyra, fem år. Det hände i Paris och bör ha varit sommaren 1985. För Joel, vår son, hade punkfrisyr och parisare vände sej om och utbrast: ”Le pööönk”. Det betyder att Moa, vår dotter, var 8 år. Samma ålder som hennes dotter och vårt barnbarn Tilde idag. Vilket har viss betydelse för den här historien.

Familjen åkte buss till Paris på semester. Hotellet låg på rue de Turbigo med gångavstånd till Hallarnas butiker och konstcentrat Beaubourg. Det var barnens första Parisbesök och de ville upp i Eiffeltornet. Mamma – nej, inte pappa! – fick åka med och gå, sista biten. Hon minns det ännu.

Det jag minns är hemresan. Vaffen! tjöt Moa plötsligt när bussen körde in i Belgien. Gråt och mera gråt. Vaffen var borta! Den hade rymt, måste ha blivit kvar i Paris. Kunde den ha smitit undan och gömt sej på rummet?

En annan släkting.

Min försigkomna hustru stoppade bussen och hoppade av, letade reda på en mynttelefon (det här var ju före mobiltelefonen) och ringde hotellet. Portiern gick och letade – och hittade Vaffen! Var inte oroliga, sa han. Det här ordnar jag. En vecka senare anlände Vaffen per flygpost, noga inslagen och nedbäddad i en skokartong.

Sitt senaste äventyr upplevde den åldrade Vaffen bara härom veckan. Tilde, 8 år och delmatte, kom på besök och åkte med mormor in till Sjöbodagarna för att titta på Doris & Knäckebröderna. Naturligtvis måste Vaffen följa med.

Tilde fick autograf på en DVD och en kram av Doris. På kvällen upptäckte vi att Vaffen varken fanns i huset eller bilen. Nu hade den rymt igen. Strax före stängning åkte jag till ICA och letade igenom varenda gång. Mormor sökte med en ficklampa i Sjöbomörkret. Ingen Vaff!

Ännu en släkting.

Morgonen därpå – sista Sjöbodagen – åkte mormor och Tilde ner igen. Det kan vara den som jag har inne på banken, sa en tjänsteman på Färs härads. Doris tog hand om ett gosedjur och gav till mej. Jooodå, det var Vaffen! Strax ringde min hustru och berättade. Är det konstigt att man får tårar i ögonen?

Men nu blir det utegångsförbud. Vaffen har haft sitt sista äventyr och levt upp så många liv att Moa och Tilde inte vågar ta fler risker.

Vaffens favoritlåtar:

”Hound Dog” (Elvis Presley), ”Dirty Dog” (Ubangi), ”Om en hund mådde så här” (Wilmer X), ”Sov lilla Totte” (Hans Alfredson), ”Bird Dog” (Everly Brothers), ”Do The Dog” (Rufus Thomas), ”Lilla Ludde” (Gunnel Linde), ”Änglahund” (Hasse Andersson), ”En herrelös hund” (Ratata), ”Min hund” (Philemon Arthur & The Dung), ”Kommissarie Tax” (Rolf Lassgård)…

Bengt Eriksson har tagit in hunden och släppt ut katten.

(Ystads Allehanda 2006)

Det kulinariska Blekinge

Ann-Mari Williamsson och Helena Grännsjö foto)
Kulinariska utflykter i Sverige trädgård. En Blekingekokbok.
Eget förlag

Kulinariska utflykterInget förlag ville ge ut boken. Ämnet var för smalt och målgruppen för liten. Näringslivet och turistmyndigheten i Blekinge var inte intresserade. Inte heller ville någon kulturfond eller stiftelse skjuta till pengar.

Till sist bidrog Blekinges landshövding med 30.000 kronor till en fotodokumentation av festmaten på Residenset i Karlskrona.

Men det var allt. Och det räckte inte långt. Så Ann-Mari Williamsson fick själv satsa – håll i er! – 800.000 kronor för att trycka boken ”Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård”. Upplaga: 4.000 exemplar.

– Jag tänkte, säger hon, att säljer inte boken så får jag väl gå från hus och hem.

Nu kan Ann-Mari pusta ut – och bo kvar. Genom flitiga besök i snart sagt alla bibliotek och bokhandlar i Karlskrona med omnejd har hon lyckats sälja så många böcker att ekonomin gått ihop.

Och fattas bara! ”Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård” är ju en högst speciell Blekingekokbok. Här finns inte blott en massa recept utan Ann-Mari Williamsson och fotografen Helena Grännsjö följer dessutom maträtterna bakåt till råvarorna: presenterar odlare (från grönt, frukt och bär till flodkräftor och lax) och andra lantbrukare (Highland Cattle, lamm, struts och vildsvin), fiskare och bagare i dagens Blekinge.

– Mat kan jag. Och jag har ju skrivit en del artiklar. Men någon författare är jag inte. Jag har försökt använda talspråk, som när jag berättar och pratar. Du är inte den första som sagt att när man läser boken så känns det som att sitta brevid mig i bilen och åka runt i Blekinge.

SillAnn-Mari Williamsson är hushållslärare i botten. Hon har bland annat arbetat i Foodias provkök i Staffanstorp och som lärare på KF:s Vår gård i Saltsjöbaden.

Sill i Blekinge. Foto: Helena Grännsjö

Efter att ha varit borta från Blekinge i drygt 26 år återvände Ann-Mari för att driva restaurang Krutviken och Wämö kaffestuga i Karlskrona. Nu efter pensioneringen håller hon i representationsluncher och middagar på landshövdingens residens.

Och så har Ann-Mari Williamsson alltså skrivit en bok om kulinariska utflykter i hemlänet.

Enligt förordet ska maten i Blekinge vara ganska lik den i grannlänen. Men det är väl blygsamt och inte riktigt sant. För visst finns det speciell Blekingemat…

– Det speciella med Blekinge är sjön och skärgården. Man har ätit mycket fisk och även sjöfågel (lom, svärta, sjöorre och ejder). Här är det, också idag, tillåtet att skjuta sjöfågel på ett friare sätt.

– Jag vill gärna ha en ung fågel, om jag ska laga till den. Men förr fick man väl skjuta och äta vad man kunde.

Med sötsur sås till…

– Ja, det har man. Eller hade. Både till stekt sill och sjöfågel, antagligen för att ta bort smaken av tran. Fast på min fars matbord fanns alltid en flaska matättika, som han hällde på sillen.

Ännu en smått märklig specialitet från Blekinge: ålakroppkakor.

– Det var väl likadant här. På öarna hade man inte så mycket fläsk – däremot var det gott om ål. Då använde man den i kroppkakorna.

– Apropå kroppkakor, fortsätter Ann-Marie. Traditionen att göra kroppkakor – gråkroppkakor, som vi kallar dem – på riven potatis kommer uppifrån Oskarhamn och Kalmar, fortsätter längs kusten och så går det en gräns strax före Ronneby. I Skåne och inne i Blekinge gör man istället kroppkakor på kokt potatis.

ParfaitNågon efterrätt som är speciell för Blekinge?

– Måste väl vara björnbär. Det finns många stengärdsgårdar i Blekinge och där trivs björnbären. Ja, också Småland har ju björnbär och stengärdsgårdar – men här tillkommer kusten och den kombinationen är björnbären extra förtjusta i.

Parfait. Foto: Helena Grännsjö

Vad äter du helst själv då, av allt som kan tillagas med Blekinges råvaror?

– Jag tycker ju om kött också. Inte minst det nya köttet: struts, vildsvin och biff på Highland Cattle, det är nåt extra. Ändå är det fisk som jag tycker allra bäst om.

PS.
På vägen mellan ordbehandlaren och den tryckta artikeln har ännu mer hunnit hända.

Ann-Mari Williamsson, nyligen utsedd till ”Årets Blekinge-ambassadör”, har låtit trycka en andra upplaga av sin kulinariska Blekingebok. Till sommaren trycks också en karta med vägbeskrivningar till de kulinariska utflyktsmålen. Och vill man inte resa med egen bil så ordnas guidade bussturer under juli månad. Guiden heter förstås Ann-Mari Williamsson.

(Delvis olika versioner i bl a Kvällsposten och Ystads Allehanda 2003)