Etikettarkiv: Urban

Udda i det fantastiska Malmö

Nene Ormes
Särskild
(Styxx Fantasy)

Malmöförfattaren Nene Ormes gjorde succé med debuten ”Udda verklighet”. Fast lite vid sidan om.

Romanen blev 2010 års svenska bästsäljare bland dem som köper sina böcker hos SF-bokhandlarna. På författarens hemsida finns länkar till en lång rad bloggrecensioner men blott någon enstaka recension på en kultursida.

Både ”Udda verklighet” och uppföljaren ”Särskild” kan, för att anknyta till böckernas viktigaste ord, beskrivas som sära romaner. Genren är urban fantasy och staden är Malmö.

Över staden samlas fåglar i stora flockar. Här bor Udda, en ung kvinna och drömmare. Här finns också fågel- och andra hamnskiftare, rådsmän, mästare, lotsar och ett Orakel, som är bosatt högst upp i Turning Torso (det är ju häftigt, det gillar jag). Någonstans härskar Rådet, vars medlemmar är osynliga, för det mesta men inte alltid.

De kallas – ja, är – sära; till skillnad mot så kallat vanliga människor som Uddas killkompis Daniel.

Udda sanndrömmer om verkligheten som fantasi och fantasin som verklighet. Allt hon ser i drömmarna – som den lilla flickan i en brunn – sker i verkligheten. Men vilken och vems verklighet? Det sägs, bland de sära, att Udda kan välja sina drömmar och att hennes drömmar tar över andras liv.

Hon har en gåva som blir ett hot.

Fantasi blandas med verklighet, nutid med historia, realism med myter, sagor och sägner.

Nene Ormes romaner har beskrivits som skildringar av en parallell verklighet, men jag tycker det blir fel. Om det finns ett budskap i böckerna så är det en lovsång till fantasin.

Hon poängterar varje människas rätt till sin fantasi och dess betydelse för individens verklighetsuppfattning – ja, överlevnad.

Urban fantasy-författaren Nene Ormes. Foto: Andreas Rasmusson

Nya romanen ”Särskild” utspelar sig under Malmöfestivalerna: både den vanliga Malmöfestivalen och de säras egen festival. Hård och tuff, ordagrant livsfarlig. Rivaliserande flockar av sära kommer till Malmö för att kriga mot varann.

Berättelsen leder fram till en uppgörelse på dödligt allvar.

Men vägen dit är krokig. Intrigen hade gärna fått vara mer rak och sammanhängande.

Synd också att Nene Ormes glömmer av eller slarvar bort miljöbeskrivningen, känslan av Malmö. Gator, platser och hus nämns – men de känns inte alltid. Till exempel hade jag velat ha en mer ingående skildring av puben Särskilt.

Å andra sidan vägs detta upp av det intensiva kvinnoporträttet.

Udda är lite som urban fantasy-genrens Lisbeth Salander, både verklig och fantastisk. En ung kvinna och människa i sig och en identitestsymbol för säkert hur många unga – fantasirika och sära – kvinnor (och nog även män) som helst.

_____________________________________________________

Malmöfestivalen innehåller två programpunkter med och om Nene Ormes.

Först ska hon prata om hemstaden Malmö och presentera sina urban fantasy-böcker. Plats och tid: S:t Petri den 17 augusti klockan 21.

Detta följs sen upp med ett publiksamtal. Hur har besökarna uppfattat Malmöfestivalens och Malmös magiska platser? Har de mött några sära, till exempel hamnskiftare eller drömmare? Plats och tid: S:t Petri den 24 augusti klockan 21.

(Kvällsposten 2012)

Annonser

I CD-spelaren: Karl Seglem

Karl Seglem
norskjazz.no
(Norcd)

Karl Seglem har i mina öron alltid varit en lika rural som urban musiker, traditionell (med rötter i jazz och norsk folkmusik) men också modern.

Hans förra album, ”Urbs”, var ett typiskt exempel: Seglems tenorsax och gethorn (samt en gästande hardingfela) balanserade med snarare än mot elektroniska rytmer och klanger. Land och stad förenades och verkade trivas rätt bra ihop.

Men vad menar då saxofonisten Seglem när han nu valt att göra ett album med en jazztrio? Kan det vara en reträtt? Ett steg tillbaka? En andhämtning och paus?

Eller ska man ana en viss uppgivenhet? Seglem tycker det blivit svårt att hävda traditionen i 2000-talets allt snabbare samhälle…

Fast norska Eple Trio är ingen helt vanlig jazztrio, i betydelsen att jazzmusiken skulle vara retro. Eple Trio spelar inte som en jazztrio brukade spela utan där de lever: influenserna hämtas från Norges folkliga traditioner och från Europas konstmusik.

Det kunde man höra på Eple Trios eget album med den passande titeln ”The Widening Sphere of Influence” men också här finns ett bra exempel på det. ”Året hallar” må vara en traditionell norsk låt men den börjar snarare som konstmusik.

Sigurd Hole drar stråken strävt över bassträngarna och trummisen Jonas H. Sjøvaag bidrar med enstaka cymbalklirr, innan Seglem börjar spela sina typiskt brusiga saxtoner och Andreas Ulvos piano fyller ut, breddar och kompletterar med europeiska toner, ungefär varannan folklig och varannan klassisk.

Albumet innehåller också en fado – övriga låtar är Karl Seglems egna, ofta med ordet ”song” i titlarna.

Så låter musiken: som ordlösa sånger med berättelser och budskap. Seglem spelar melodiskt, stilla och lugnt men… nej, inte avspänt. Det finns något drömskt i tonerna men också en känsla av sorg, som av brustna förhoppningar.

Musik som självtröst, ja kanske.

Nej, jag får inga svar på mina frågor: hur Seglem kommer att låta på nästa platta, om han dragit sig tillbaka från dagens larm och rytmer eller om han ännu en gång ska ta en törn med utvecklingen.

Han mumlar i munstycket. Tills vidare får jag nöja mig med att tenorsaxofonisten Karl Seglem och Eple Trio bjuder på – ordagrant – smärtsamt vacker norsk folkjazz.

(Lira 2009)