Udda i det fantastiska Malmö

Nene Ormes
Särskild
(Styxx Fantasy)

Malmöförfattaren Nene Ormes gjorde succé med debuten ”Udda verklighet”. Fast lite vid sidan om.

Romanen blev 2010 års svenska bästsäljare bland dem som köper sina böcker hos SF-bokhandlarna. På författarens hemsida finns länkar till en lång rad bloggrecensioner men blott någon enstaka recension på en kultursida.

Både ”Udda verklighet” och uppföljaren ”Särskild” kan, för att anknyta till böckernas viktigaste ord, beskrivas som sära romaner. Genren är urban fantasy och staden är Malmö.

Över staden samlas fåglar i stora flockar. Här bor Udda, en ung kvinna och drömmare. Här finns också fågel- och andra hamnskiftare, rådsmän, mästare, lotsar och ett Orakel, som är bosatt högst upp i Turning Torso (det är ju häftigt, det gillar jag). Någonstans härskar Rådet, vars medlemmar är osynliga, för det mesta men inte alltid.

De kallas – ja, är – sära; till skillnad mot så kallat vanliga människor som Uddas killkompis Daniel.

Udda sanndrömmer om verkligheten som fantasi och fantasin som verklighet. Allt hon ser i drömmarna – som den lilla flickan i en brunn – sker i verkligheten. Men vilken och vems verklighet? Det sägs, bland de sära, att Udda kan välja sina drömmar och att hennes drömmar tar över andras liv.

Hon har en gåva som blir ett hot.

Fantasi blandas med verklighet, nutid med historia, realism med myter, sagor och sägner.

Nene Ormes romaner har beskrivits som skildringar av en parallell verklighet, men jag tycker det blir fel. Om det finns ett budskap i böckerna så är det en lovsång till fantasin.

Hon poängterar varje människas rätt till sin fantasi och dess betydelse för individens verklighetsuppfattning – ja, överlevnad.

Urban fantasy-författaren Nene Ormes. Foto: Andreas Rasmusson

Nya romanen ”Särskild” utspelar sig under Malmöfestivalerna: både den vanliga Malmöfestivalen och de säras egen festival. Hård och tuff, ordagrant livsfarlig. Rivaliserande flockar av sära kommer till Malmö för att kriga mot varann.

Berättelsen leder fram till en uppgörelse på dödligt allvar.

Men vägen dit är krokig. Intrigen hade gärna fått vara mer rak och sammanhängande.

Synd också att Nene Ormes glömmer av eller slarvar bort miljöbeskrivningen, känslan av Malmö. Gator, platser och hus nämns – men de känns inte alltid. Till exempel hade jag velat ha en mer ingående skildring av puben Särskilt.

Å andra sidan vägs detta upp av det intensiva kvinnoporträttet.

Udda är lite som urban fantasy-genrens Lisbeth Salander, både verklig och fantastisk. En ung kvinna och människa i sig och en identitestsymbol för säkert hur många unga – fantasirika och sära – kvinnor (och nog även män) som helst.

_____________________________________________________

Malmöfestivalen innehåller två programpunkter med och om Nene Ormes.

Först ska hon prata om hemstaden Malmö och presentera sina urban fantasy-böcker. Plats och tid: S:t Petri den 17 augusti klockan 21.

Detta följs sen upp med ett publiksamtal. Hur har besökarna uppfattat Malmöfestivalens och Malmös magiska platser? Har de mött några sära, till exempel hamnskiftare eller drömmare? Plats och tid: S:t Petri den 24 augusti klockan 21.

(Kvällsposten 2012)

På Ystads konstmuseum: tecknade serier och andra teckningar

Sånt som händer
Teckning
Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg, Anneli Furmark, Ragnar Persson, Liv Strömquist
Ystads konstmuseum t o m 20/5

”Gränserna blir allt mer otydliga kring vad som är serieteckning och vad som är konst”, läser jag på museets hemsida. Formuleringen bör väl betyda att tecknade serier ibland – men inte alltid – är konst. Denna syn på seriekonst präglar teckningsutställningen på Ystads konstmuseum.

”Sånt som händer” innehåller inte enbart serieteckningar, inte heller enbart teckningar. Men samtliga sex konstnärer har arbetat med eller utgått från teckning.

Här finns färg- och svartvita teckningar, i blyerts, tusch och olika färgtekniker, ofta ihop med en pratbubbla eller annan text.

Liv Strömquist.

Den mångprisbelönta Liv Strömquist tar emot vid ingången. Eller tvärtom: det gör hon inte. Hon representeras blott av – ur hela hennes produktion! – några få uppförstorade skämtteckningar med feministisk udd.

Den som aldrig sett nåt av Strömquist lär inte känna henne och känner man till henne så erbjuds ingenting nytt.

För små teckningar på för stora väggar, så kan visningen av Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg och Anneli Furmark beskrivas. När teckningar publiceras på papper begränsas betraktandet av tidningens eller albumets format.

På museiväggen utgörs formatet av det stora rummets hela volym. Teckningarna förminskas och försvinner, särskilt serieteckningarna är så svårtittade att det blir tröttsamt.

Magdalena Dziurlikowska: ur videon ”Don´t mention the music”. 

Magdalena Dziurlikowskas seriesidor, där färgteckningar blandas med foto, fungerar bäst. Dels för att de har något större format men främst beror det på att hon kompletterat med en video, som kunde varit en serie.

Videon skildrar omusikalitet, självbiografiskt och småleende. En av de tecknade serierna är en lika fyndig uppgörelse med fördomar om ålderskillnader i ett kärleksförhållande.

Sämst fungerar Anneli Furmarks serie, lågmäld till både färgtoner och berättelsen, om en pojkes besök på Island med mamma och hennes fästman.

Anneli Furmark: från seriealbumet ”Jordens medelpunkt”.

Hur många = få orkar stå och gå, titta på och läsa en tecknad serie som sträcker sig runt en, två, tre, fyra, fem väggar?

Lars Arrhenius bidrar med sin första tecknade serie: än svartvit och än vitsvart, få ord men desto mer stämning, humor möter tragik.

Lars Arrhenius: ur albumet ”Svarta bubblor”.

En seriesida kan bestå av åtta svarta serierutor, i en av rutorna finns en pratbubbla: ”Håll tjeften!” Varje sida blir en tavla att betrakta men känslan av tecknad serie ringlar bort längs väggen…

Än mer intimitet kräver Carin Ellbergs spröda små akvarellmålade figurer på A4-papper med mycket vitt, samt en text i stil med: ”Följ mig in i det vita pappret”.

Carin Ellberg.

Men varför har Ystads konstmuseum, som ju kännetecknats av sina suveräna hängningar, placerat Ellberg i något som närmast är en passage?

Ragnar Persson är den enda konstnären som presenteras i helfigur.

Persson har intagit ett eget litet rum, överfyllt väggarna med teckningar och kollage i gråskalig blyerts och svartvit tusch men även färg. Motiv: han själv i naturmiljö, fåglar och andra djur.

Golvet täcks av mattor med liknande motiv, en stor Madonnaskulptur och ett par svarta häst- och fågelskulpturer står på mattorna.

Ragnar Persson. Samtliga bilder/foton från Ystads konstmuseum.

Märkligt och mäktigt. Som att träda in i en skogsdunge med den hårdaste metallrocken i öronen.

Tyvärr har ”Sånt som händer” blivit en utställning som förringar fyra och en halv av de medverkande – annars så intressanta – konstnärerna. En lika seglivad som felaktig myt bland curatorer och dylika att tecknade serier måste hänga på en vägg för att bli konst.

Tecknade serier är konst. Punkt.

När seriekonst ska visas på en utställning krävs fler och bättre idéer än i Ystad. Liv Strömquist, Anneli Furmark, Carin Ellberg, Lars Arrhenius och även Magdalena Dziurlikowska hade kommit mer till sin rätt om bara några tidningar och album med deras teckningar placerats på ett bord.

(Kvällsposten 2012)

Stora fågelkonserter

Följande var det allra första jag skrev till Stereo-Hifi/Hifi & Musik:

Lägg plattan på skivtallriken. Sänk pickuppen. Höj volymknappen på förstärkaren. Slut ögonen. Och ni befinner er i en afrikansk djungel.

Fåglar överallt. Framför och bakom. Uppe och nere. Till höger och vänster. Kvitter. Stön. Och gläfs.

Nej, det är inte en hund. Det är en fågel det också.

Alla möjliga fåglar. Solon. Duetter. Och hela körer.

Fåglar vet jag ingenting om. Men detta är folkmusik. Inget kan väl vara mer folkmusik än fågelsång = sång och musik av (human) beings?

Och så tvärt i slutet: en brakande elefant.

Första sidan består av massvis med fågelinspelningar från Kenya – dom stora sjöarna i väster, skogarna på ostkusten och det torra centralområdet – ihopmixade så man sitter i vardagsrummet och får för sej att man vandrar omkring i Afrika, med svetten droppande från panna.

Andra sidan innehåller samtliga fågelläten på en rad med Jean C. Roché som talar om vilken fågel det är före varje läte.
Det är, som skrivet, en enorm platta. Har aldrig hört maken! Jag blev fågeldiggare på kuppen.

Samma skivbolag, franska L´Oiseau Musicien, distribuerad i Sverige av Amigos specialimport, har en mängd plattor med fågelmusik. LP:n med, som dom kallar det, ”grand concerts”: fortsatta inspelningar från Afrika, sjöfåglar från Medelhavet och Västindien – ja, fåglar från hela världen. Och lika mycket på EP.

”Grand concerts”!!!!!!!!!!!!!!!

Efter detta, som nybliven fågeldiggare, måste man = jag naturligtvis ha mer. Det ska ha kommit nya inspelningar på Sveriges Radios skivmärke. Ska också kollas in. Jag återkommer.

(Stereo-Hifi Teknik och Musik 1972)

Peter Larsson, fågel- och naturmålaren i Skartofta

Peter Larsson
Vanliga vinterfåglar
Sjöbo konsthall

Jag kan inte se skillnad på en näbb och en näbb eller en stjärt och stjärt. Fåglar är så att säga inte min grej. I naturen, vill säga. När Peter Larsson har målat är det en helt annan sak.

Och det är stort, i mina ögon. Trots att jag egentligen inte är det minsta intresserad av motiven så måste jag titta, jag blir fascinerad och – faktiskt – mycket intresserad av just fåglarna på hans målningar.

Rödhake, olja.

Peter Larsson är främst fågelmålare. Efter många utställningar på olika håll i Sverige ställer han nu ut på hemmaplan. Han har också gjort ett flertal fågelböcker och de små pastellerna i Sjöbo konsthall målades till hans senaste bok med samma titel som utställningen, alltså ”Vanliga vinterfåglar”.

Här finns dessutom större oljemålningar. Fast nej, det är i det lilla formatet han är bäst, då är Peter Larsson riktigt stor.

Jag följer med i utställningsmappen och förstår att jag tittar på pastellmålade blåmesar, domherrar, grönsiskor, sidensvansar, fasaner, skator, rödhakar, nötväckor och så vidare. Någon mer kunnig kan se skillnad på hona och hane (de mer färgrika är hanar, om jag förstått rätt) men jag ser helt andra saker.

Till exempel rörelsen. Peter Larssons fåglar är inte ens stilla när de sitter på en gren. Det syns att strax ska de flyga iväg. Och när han målar dem i luften… Titta snabbt, så de inte hinner flyga ut ur målningen.

Hur gör han? Betonar och förstärker det blåa hos blåmesen, röda hos domherren, gröna hos grönsiskan och gulrödgråa hos sidensvansen? Lite, lite grann, knappt märkbart, endast en lätt touchad poängtering av egenarten.

Domherre, akvarell.

På oljemålningarna syns fåglarna i den skånska naturen – men inte som en del av naturen utan som huvudperson. Där sitter en falk på en stengärdsgård. Det är en tidig morgon när dimman lättar.

Naturen blir dekor medan stenfalken presenterar sig. Eller se andplogen (tror det är änder på bägge målningarna) över bland annat Tosteberga ängar. Små, små fåglar uppe på himlen med mycket natur omkring – ändå är det fåglarna som fångar blicken.

Allra märkligast är att Peter Larsson både målar arten och individen. Ornitologer ska förstås kunna se vilken sorts fågel det är, men Larsson går ett steg närmare ändå. Det är som han målar av en enda fågel. Just denna fågel med dess personliga utseende och egenskaper.

Han är porträttmålare. Man kan tro att varje fågel suttit modell för honom. Och det kanske de har? Fotograferar han först? Det ska jag fråga när han under påskrundan håller sin ateljé öppen i Skartofta, strax utanför Sjöbo.

(Kvällsposten 2008)

Peter Larsson i sin ateljé. Samtliga bilder hämtade från Peter Larssons hemsida.

PS. Påsken 2010 kan man som vanligt besöka Peter Larsson i hans ateljé i Skartofta. Öppet: 2/4-11/4 (helger kl 10-19 och vardagar kl 13-19).