Etikettarkiv: Judar

I deckarhyllan: K. Arne Blom

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorjaNär K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresanÅ-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövelJu fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

OfferlammMed ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Annonser

Minnen från Syrien

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Hai & Topsy

Hai & Topsy
Spätlese
(Thorofon)

Svenska visparet Hai & Topsy har sammanställt sin klingande självbiografi i form av en box med fyra CD.

Här finns material från hela deras långa och musikrika karriär: ”världsvisor” från bl a Sverige, Grekland, Spanien, Italien, Chile och Västindien på 50- och 60-talen, arbetarskillingtryck och Bellman på 70-talet samt jiddisch-sånger, som de ägnat sig åt sen början av 80-talet.

Tolkningarna av ”de fattigas visor” återhör jag med en tår i ögat. Till gråtmilda skillingtrycksvisor sjunger Hai & Topsy ”ej om mord, ej om kungar” utan om fattiga livsförhållanden i Sverige; patoset är hörbart men avvägt.

Werner Helwigs vistonsättningar av Brecht (gjorda 1928) ger bakgrund och djup åt den blivande teaterförfattaren.

Men höjdpunkten är sångerna på jiddisch. Observera att det inte handlar om festmusik, så kallad klezmer, utan om visor: texterna, som skildrar judarnas kamp för tillvaron, står i centrum.

Trots att Hai & Topsy under fyra årtionden hört till Sveriges och Europas mest personliga visartister har svenska skivbolag sällan visat intresse för dem. Liksom flera föregående album måste boxen” Spätlese” importeras från Tyskland tillbaka till Sverige.

Ordet är skandal!

(Svenska Dagbladet 2000)