På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Skivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

Dikt på CD: Nørlund sjunger Strunge

Nikolaj Nørlund: ”Navnløs” (Ex Libris)
Michael Strunge: ”Samlede Strunge Digte 1978-85” (Borgen)

För drygt tio år sen tonsatte den danske kompositören och popsångaren Lars H.U.G. dikter från den likaså danske poeten Søren Ulrich Thomsens samling ”City Slang”.

Han bröt sönder dikterna i små, små delar och satte ihop dem igen tillsammans med den mest moderna musik han kunde åstadkomma. Rytmerna bultade och slog bakom Lars H.U.G.:s sång. Det var musik och sång från den nutida danska staden.

Nu har en annan dansk tonsättare och sångare, Nikolaj Nørlund, tidigare bl a medlem i rockgruppen Trains and Boats and Planes, tonsatt dikter av en likaså annan dansk poet, Michael Strunge (1958-86). Resultatet är – i alla fall i mina öron – mycket oväntat.

Strunge brukar ju tituleras punkpoet. Borde inte musiken som ackompanjerar hans dikter slamra och väsnas lika mycket som den musik som kompar Thomsen-texterna? Är inte rock – punk eller grunge eller metall – den självklara musiken när man tonsätter Strunge?

Det tyckte inte Nikolaj Nørlund. Han valde att göra något helt annat. Utan att knappt ändra en diktrad har Nørlund klätt dikterna i en dansk musikdräkt: schlager, revykupletter, visor, danskpop.

Samtliga texter på CD-n ”Navnløs” kommer från diktsamlingen ”Verdenssøn” (utgiven 1985 under pesudonymen Simon Lack) med några av Strunges mest depressiva dikter. Här finns en dödssvart svärta – men också, faktiskt, en flämtande livslåga: drömmen om det ljusa och vackra.

Tonsättningarna betonar skönheten. Tillsammans med Nørlunds melodier blir Strunges texter en livsavgörande uppmaning att inte välja döden utan – ändå och trots allt – hålla fast vid och bejaka livet.

Musiken placerar också Strunge med bägge fötterna på den danska jorden (eller asfalten). Michael var ett upproriskt barn som levde brevid och mot – snarare än i det danska samhället. Men han var född av Moder Danmark. Liksom Dan Turèll och Poul Borum var han en av familjen Danmarks ”folkkära uppviglare”.

När Nikolaj Nørlund sjunger hörs det tydligt att Michael Strunges poesi är en del av det danska kultur- och litteraturarvet.

Tänk om Nørlunds tonsättningar, åtminstone för sydsvenskar, kan fungera som första steget på en poetisk raket. ”Navnløs” innehåller dansk musik och sång när den är som bäst: mörk men ljus, skör men med evig kraft. Missa inte att kolla in CD:n nästa gång du reser över Sundet!

Lyssna – och strax kommer du också att känna behov av samlingsvolymen med Strunges samtliga dikter. Michael Strunge var – och är – en av Nordens viktigaste, mest läsvärda, ja, livsnödvändiga poeter.

(Kvällsposten 1996)

I CD-spelaren: Ale Möller Band

Ale Möller Band
Argai
(Playground)

Slår vad om att ni inte hör från vilket land som musiken i förstaspåret ”Kem Chamoul” kommer.

Visste man inte att Ale Möller spelar specialgjord mandola så kunde man tro att de klirrande tonerna kom från en cittra eller mandolin. (Kanske duospel på mandola/mandolin?)

Det sjungs på wolof och grekiska. Varifrån kommer fioltonerna? Och nu hörs väl ett munspel också? Plus afrotrummor.

Inte bredvid utan i varann.

Ale Möller Band har spelat vidare från det musikaliska mötet till musikblandningen. Musiken är en enhet. Ett antal musiker/sångare samarbetar med månginstrumentalisten Möller som ledare, arrangör och kompositör.

De må vara födda här och där på jorden och heta Ale Möller, Maria Stellas, Mamadou Sene, Sébastien Dubé, Rafael Sida Huizar och Magnus Stinnerbom. Alla bor de i och skapar musik från Sverige – ja, nutida svensk folkmusik – genom att bidra med sina erfarenheter, rötter och traditioner.

Helt överrumplad blir jag när de i ”Kärleksvalsen” låter nästan som Benny Andersson Orkester – svenskt och sentimentalt – men inte nostalgiskt. Den smeksamma fiolmusiken hör hemma i samma musikland som hela albumet.

Fler favoritspår: ”Orkistika”, där kontrabas och fiol brummar som en björn med unge, och ”Doli”, som bland annat framförs av en mungigekvartett.

Tyngre än förut, mer bastanta trumslag och tuffare sång. Och, faktiskt, ännu lite bättre än tidigare album med Ale Möller Band.

(Hifi & Musik 2012)