Egen bokreklam

Preliminärt bokomslag. (Ordet ”deckare” i förlagsloggan ska förstås bort!) Foto: Birgitta Olsson. Utgivning i augusti 2014.

Bengt Eriksson (f. 1947) har varit frilansjournalist i 45 år och bott nästan lika länge i Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö i Skåne. Det är därför som hans nya bok fått titeln ”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här”.

Han har tidigare gett ut böcker om musik och deckarlitteratur – bägge ämnena finns med i nya boken men här handlar texterna om livet och kulturen på landet, närmare bestämt i Vollsjö, övriga Färs härad och på Österlen. Lokalt? Endast för närmast berörda?

Absolut inte! Tvärtemot! Under många år har Eriksson jämfört kultur- och livsbetingelserna på landet och i stan – och allt mer ilsknat till över värderingen av lokal- kontra rikskultur! Varför skulle konst, musik och annan kultur som skapas i övriga landet vara mindre värd än den i Stockholm? Och lever människor sämre på landsbygden?

”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här” innehåller olika sorters korta, personliga texter – arga utbrott, allvarliga analyser och roande skrönikor – som skrivits till såväl riks- som lokaltidningar. Och ändå, trots att texterna varit publicerade förut, så är de lika levande idag. Vilket säger något om både livet på landet och journalisten Bengt Eriksson.

Boken innehåller också en bildavdelning där fotografen Birgitta Olsson tar med oss till Tosterup, som Piraten kallade Vollsjö i sina berättelser, i såväl sommar- som vinterskrud.

Olssons galleri: Vollsjö från vinter till sommar

Varför man bor där man bor:

Rapsfält vid Vollsjö, Skåne på vintern. Foto: Birgitta Olsson

Rapsfält vid Vollsjö, Skåne på sommaren. Foto: Birgitta Olsson

 

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Ett andligt Backåkra

Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.

Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.

Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.

Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).

Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.

”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.

Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.

Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”

Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?

Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.

Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.

Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.

Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.

Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.

Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.

Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.

Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.

Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.

(Ystads Allehanda 2012)

Den svenske Dantes resa genom Ingenmansland

Jag bor i Ingenmansland. På Sveriges baksida. I en håla. Mitt i ingenting. I Fulsverige. Nej, inte Fulsverige, så kan han väl ändå inte betrakta den här vackra delen av Sverige och Skåne?

Alla beskrivningar har hämtats från den omtalade boken ”Ingenmansland – Ett år på Sveriges baksida” (Leopard), där kulturskribenten Dan Jönsson likt en Dante snarare än Ulysses gjort en odyssé genom Sverige.

Under ett år har Dan Jönsson rest till en svensk plats i månaden – som Flen, Ullared, Ånge, Urshult och Säffle, till sist också stockholmsstadsdelen N. Hammarbyhamnen. Lika illa ställt överallt, lika illa som med Jönsson.

Resan startade, förstås, vintertid. Men oavsett månad börjar beskrivningen av samhällena på liknande sätt:

”Det är fredagskväll… det snöar.” (Flen) ”Jag är egentligen inte här. Inte på riktigt.” (Ullared) ”Så mycket att se är det verkligen inte.” (Haparanda). ”Vissna björkar. Tomma busskurer.” (Sandviken)

Eller när han hamnat i Angered utanför Göteborg.

Sommar, sol, värme. Lukt av hav. En man med namnet Dennis på underarmen gör en storslagen gest över sommarlandskapet och utbrister: ”Är det inte fantastiskt!” Jönssons kommentar: ”Fantastiskt, jag vet inte.”

Han gör mig så irriterad. Jag känner mig så förolämpad.

Vad hade Jönsson upplevt – om ordet kan användas – ifall han besökt Vollsjö, ”mitt” lilla samhälle? Gått i snöstormen – naturligtvis hade han kommit hit i det väderlaget – längs Storgatan, sett omålade fönster och dörrar, rappningen som faller från vårt hus.

Konstaterat, så som han skrev om Fredrika: ”Hur fort går det att döda ett samhälle?”

Nej, nu överdriver jag. Men jag tror inte han knackat på och upptäckt flerbarnspappan som mödosamt renoverar sitt hus, gitarrbyggaren i ett annat hus, en klassisk violinist som kör långtradare. Eller undrat: Vad kan dom ha för sig i det stora huset med vindmöllan?

Dan Jönsson medarbetade i Dagens Nyheter. Men DN skar ner på frilansbudgeten och nu kämpar han för sin överlevnad.

Han reser och läser, i väskan finns nutids- och globaliseringskritisk litteratur, (minst) en bok för varje ort: Robert E. Lane, ”The Loss of Happiness in Market Democracies”, Adam Smith, ”The Wealth of Nations”, Karl Marx, ”Värde, pris och profit”, och så vidare.

Sverige och livet filtreras genom det han läser.

Jag måste fråga om Jönsson är fackligt organiserad, medlem i Journalistförbundet/Frilans Riks? Han behöver nämligen en kurs i ämnet frilansjournalistik.

Jönsson verkar tro att han är ensam om att ha förlorat en stor uppdragsgivare. Men det är han inte – det vet alla som arbetat frilans längre än Dan Jönsson. Det verkar ju så skönt att ha en större del av sin inkomst från ett och samma håll men i morgon kan det vara ödesdigert.

Så är det att jobba som frilansjournalist. Det tar slut. Det tar alltid slut. Du är inte unik, Jönsson. Ett – gott – råd: Lägg inte alla artiklar i samma påse.

Ofta har jag tänkt skriva en bok som Dan Jönssons – fast raka motsatsen.

Han och jag är raka motsatser. Han ser inte. Han hör inte. Han känner inte. Verkar inte leva i livet utan i litteraturen. Sitter i sin ”förläggning” och läser hellre än att gå på upptäcksfärd.

Som när jag kom till Kisa, Hjo, Gränna och Finspång eller vart jag än kommer. Jag fick syn på ett café, en affär, en skylt för vad som helst. Spännande! Vilka lever här! Bor? Arbetar?

Varje ort har något unikt. På varje plats levs livet. Det vanliga = det ovanliga. Överallt finns fantastiska människor: spännande, annorlunda, kreativa.

Jönsson är inte nyfiken.

Jag blir ju förbannad. Att han inte ser människorna. Vill han se människorna?

Utgångspunkt: Jönsson mår alltså dåligt. Då måste alla må dåligt lika dåligt som han, stå lika handfallna inför sitt fortsatta liv.

Också Jönsson möter spännande människor. Till exempel Ronny i Grängesberg, som hävdar att han ska vara kvar i sitt loppisantikvariat i tjugofem år.

”Lycka till!” önskar Dan Jönsson och bryr sig inte mer om Ronny.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2012)

Apropå Sommar med Neneh Cherry

Av den – just nu – hastiga ökningen av besökare på bloggen så förstår jag att Neneh Cherrys precis sända Sommarprogram i P1 (repris ikväll) gjort många intresserade av henne.

Så jag lägger ut en Spotifylista här också med Neneh Cherry-inspelningar. Hon har gjort många fler inspelningar i många fler sammanhang än jag tror att de flesta ens anar…

En låda Sayers

I sommar kan man ta med en whiskylåda till stranden.

Men även om det ser ut som en låda whisky finns det inget drickbart i den här lyxförpackningen utan något desto mer läsbart. Nämligen sommarens deckarläsning: fyra detektivromaner av Dorothy L (som i Leigh) Sayers.

Eller kärleksromaner, så kan romansviten om och med detektivromanförfattarinnan Harriet Vane och detektiven Lord Peter Wimsey också karaktäriseras.

Det hade kommit ett par romaner med Peter Wimsey när Sayers i ”Oskuld och arsenik” (1930, på svenska 1934) lät honom träffa Harriet Vane, anklagad för att ha mördat sin älskare med arsenik.

Han tror på hennes oskuld. Och förälskar sig. Han friar – genast – och fortsätter med det i ”Drama kring ung dansör” (1932/1938) och ända fram till slutraderna i ”Kamratfesten” (1935/1940).

Först då får han ett – men outskrivet – ja. Därför kunde den fjärde romanen om Vane och Wimsey heta ”Lord Peters smekmånad” (1937/1941).

Lådan med fyra klassiska detektiv- och kärleksromaner av Dorothy L. Sayers.

Det har sagts att Harriet Vane skulle vara ett alter ego och att Lord Peter Wimsey var en idealman för Dorothy L Sayers (liksom för de kvinnliga läsarna). Mannen hon (de) sökte men inte fann.

Det kriminella blir aldrig ett huvudtema utan romansviten handlar främst om kärlek, både specifikt och i allmänhet. Och i all dess komplexitet.

Sayers skildrar kvinnor, män och jämlikhet. Kan en man och en kvinna förenas i jämlik kärlek? Hon diskuterar äktenskap, studier och arbete. I ”Kamratfesten” får Lord Peter kommentera kvinnlig utbildning: ”Är det fortfarande en fråga?”

Radikala diskussioner för 30-talet (och kanske än idag). Men ämnen, personer och intriger var nog mer radikala än den religiösa Sayers. För böckerna har ändå en konservativ och konventionell underton.

Den engelska författaren Dorothy L Sayers ska placeras på den klassiska deckarhyllan. Hennes akademiska, intellektuella och litterära detektivromaner har lagt grundstenar till dagens skönlitterära och låt säga icke-kriminella kriminalromaner. Det där att en deckare kan innehålla mycket mer än själva kriminalintrigen.

Amerikanen Chandler hade en annan åsikt.

Raymond Chandler syftade både på Sayers och Agatha Christie när han hyllade Dashiell Hammett för att ha tagit ut mordet ur den venetianska vasen och slängt det på en bakgata. Och därmed skapat den hårdkokta deckargenren.

Men läs – och jämför – de snabba, snärtiga pingpongstudsiga replikerna i Sayers och Chandlers deckare. Fyndiga och roliga, intellektuella respektive gatusmarta. Olika men ändå snarlika.

Skulle inte förvåna om Raymond Chandler (i hemlighet) hyste en viss vördnad för Dorothy L Sayers. Och lät sig inspireras.

+ Följ sommarens brittiska tv-serie om kommissarie Gently, 60-talets sista hederliga polis (lördagar på Kanal 9 eller i efterhand på Kanal 9 Play).

– Efterlysning av nästa års sommarläsning: fyra, fem Maria Lang-deckare och filmatiseringen av ”Kung liljekonvalje av dungen” på dvd, förpackat i en skolväska.

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2011)

Den lilla, lilla flickans drömska liv i rosa

Marie-Louise Ekman
Filmer & pjäser
Norrköpings konstmuseum
t o m 4 september

En annan Marie-Louise Ekman men ändå densamma; alltid densamma eller snarare: desamma (med tanke på alla hennes uttrycksformer och det konstnärliga, livsrika och fantasieggande innehållet).

Inte den målande konstnären utan film- och teaterpjässkaparen, de rörliga bildernas och ordens berättare. Och ändå, hela tiden: konstnären.

Begreppet konstnärlig film får en ny innebörd på den utställning som Norrköpings konstmuseum kamouflerat till ett slags parallell och hela tiden pågående filmfestival (samt en pjäs för radioteatern och några Sommarprogram på radion).

Ur ”Sagan om den lilla, lilla flickan”.

Dels blottlägger och bearbetar Marie-Louise Ekman, oavsett uttrycksform, sitt eviga ämne: människan och livet. Eller för att beskriva det så problematiskt som det = livet är: de olika människor som ryms i varje människa.

Dels bygger många av hennes filmer på – och ibland innehåller de också – hennes typiska motiv, färger och målningar.

De kan finnas som tavlor i scenografin eller vara illustrativa personer i den tecknade bilderboksfilmen ”Sagan om den ensamma damen” (1977) och den animerade ”Strip-tease” (1981; Lars-Arne Hult gjorde animeringen efter en av Marie-Louise Ekmans målningar).

Paris förlag presenterar ”Målarskolan”.

Om man sätter sig och tittar, en stund där och en där, på de sju filmer av skiftande längd (från tre till 106 minuter) som visas parallellt i olika små salonger (eller ännu fler filmer, om de tio delarna av teveserien ”Målarskolan” räknas som varsin film) så känns det precis som att flanera genom en utställning, liksom blicka på och kolla in de olika verken.

Innan det är dags för nästa vända, då konstverken studeras mer ingående.

Om man går den snitslade banan genom konstmuseet så visas inte filmerna i tidsordning. Det är nog bra det. Annars hade det blivit alltför deprimerande; om utställningen avslutats med Marie-Louise Ekmans senaste filmproduktion, spelfilmen ”Asta Nilssons sällskap” (2005).

Marie-Louise som sig själv (eller nåt sånt) i ”Hallo baby”.

Inget blir ju bättre, livet fortsätter på samma sätt som i ”Hallo baby”, den självbiografiska debutfilmen från 1976 där Marie-Louise själv agerade i huvudrollen, eller den dockspelsaktiga filmen ”Sagan om den lilla, lilla flickan” (1978).

Just filmen om ”den lilla, lilla flickan” kan man inte undgå. Den visas i det första rummet som man måste passera igenom för att komma vidare i utställningen.

”Sagan om den lilla, lilla flickan” sätter – eller sänker – stämningen. Direkt! Flickan får inte vara liten utan måste vara vuxen eftersom de vuxna inte klarar av att vara vuxna utan fortfarande är små som barn. De vuxna spelar roller.

Det är det återkommande temat i film efter film: de – vi – är och förblir så osäkra på oss själva och livet att vi spelar alla roller utom vår egen.

Ur ”Strip-tease”.

Mannen blir kvinna och kvinnan blir man, människan blir ett djur eller en seriefigur. Är det möjligt, som de målade, strippande figurerna i ”Strip-tease” eller Marie-Louise i ”Hallo baby,” att klä av sig allt – alla sina roller – och bli så naken att man är sig själv?

Exakt när blir skådespelarna på teater Krokodil, i filmen ”Puder” (2001), skådespelare? De spelar teater både på och bakom scenen.

Också ett återkommande tema: auktoriteter.

På ett bord bland hörlurarna, som man kan ta på sig för att höra något av hennes Sommarprogram, finns ett brev där rektorn på en målarskola klagar på att Marie-Louise varit frånvarande alltför mycket från den dyra, fina undervisningen.

Lyssningsbord för radiopjäser och Sommarprogram.

Förhållandet mellan ut- och inlärande, lärare och elev, återigen: vuxen kontra barn, är en av de saker som behandlas i teveserien ”Målarskolan” och i museishoppen kan man köpa ett rosa linne med texten: ”De flesta regler är dumma.”

Marie-Louise Ekmans filmer är som en påträngande och oroande meditation. Men faktiskt inte deprimerande utan uppfordrande.

Oavsett om hon målar tavlor, skriver film- och teatermanus eller pratar i radio så berättar hon med varma, klara färger; gärna rosa. Hon målar livet i rosa, för så borde livet vara. Livet ska ha den lilla, lilla flickans livsdrömmande rosa färg.

Väggkommentar om manuskriptet till filmen ”Stilleben”.

Här finns mycket annat också att titta / lyssna på och njuta av: den suggestiva ”ensamma damen”-uppläsningen (Margaretha Krook), de fantastiska skådespelarna (Gösta Ekman, Lena Nyman, Sven Lindberg med flera), den märkliga filmscenografin (Carl-Johan de Geer), den smeksamt, romantiska musiken (Benny Andersson)…

Så om ni reser mellan Skåne och Stockholm i sommar: stanna till i Norrköping och ägna en eftermiddag åt Marie-Louise Ekmans filmfestivalutställning på stadens konstmuseum.

Ur ”Sagan om den ensamma damen”. (Allt fotat på utställningen av Bengt Eriksson med undantag för filmrutan ur ”Hallo baby”.)

Jo, så lång tid krävs nog för att ens smutta på hennes filmer, radiopjäs och Sommarprogram. Skulle inte heller förvåna mig om besöket lockar er att övernatta i Norrköping för att studera filmerna mer noga dagen därpå.

(Skrivet till Ystads Allehanda 2011)

Sommar och litta ledigt

Jo, nu tänkte jag ta det lite lugnare några veckor framöver. Jag ska fortsätta att lägga ut diverse texter men inte lika ofta och många de närmaste veckorna. Några texter i veckan kan det väl ändå bli. Men inte fler – och sen ökar jag takten igen framåt slutet av sommaren.

Sommarstaden

Sommar-, semester- och turiststaden – välj namn själva – kan ligga i östra, södra eller västra Skåne, på västkusten, Gotland och Öland eller var som helst i Sverige. Vad som krävs för att locka dit sommargästerna, turisterna, 08-orna, staborna eller badjävlarna – välj också benämning själva – är sol, (lagom) vind och vatten samt stränder, helst med sand men även klippor kan duga, och så bör den lilla närliggande staden ha ett par kvarter med små pittoreska hus.

Plus en golfbana i närheten, fast sådana finns ju numera i varenda svensk kommun. Inga problem!

Vid skiftet juni-juli, då temperaturen nått cirka 23 grader, sker förvandlingen från vinter- till sommarstad. Nu slår staden ut och blommar som en prunkande rosenrabatt  alternativt väcks till liv igen efter övervintringen i dödsskuggans dal. 

Foto: Bengt Eriksson

Åter ekar flip-floppandet mellan de små husen i de små gränderna i den lilla staden. Där inga affärer fanns öppnas sommarbutiker med märkeskläder som staborna inte köpte hemma i Stockholm. Även systembolaget byter till sommarsortiment och höjer till turistpriser. Och i den också om vintern öppna men då så stilla delikatessaffären spelas årets Lars Norén-pjäs upp med 08-or som skådespelare och expediterna som statister.

Två attityder kan noteras bland sommarstadens affärsidkare inför gräshoppsinvasionen: 1) Bugning med pannan mot marken, eller 2) Näsans höjs mot taket och man fräser (tyst  bakom ryggen). Som när grishals under ett par månader byter eller inte byter namn till fläskkarré. 

I de kringliggande byarna slås fönstren upp och kylan vädras ut ur de vintertomma husen. Invånarantalet ökar med 1000 procent från ena veckan till nästa. Dags för de bofasta att leta fram skyltarna med texten ”Café”, ”Antikviteter” eller ”Galleri” och hänga på uthuset. Extrarummet blir ”bed and breakfast” och ”zimmer”. Traktens konstnärer har fulltecknat till sommarens akvarellkurser. På byakrogarna serveras gourmetmenyer.

Nej, man får inte vara dum.

Om sommaren kommer också Kulturen till den annars så kulturutsvultna bygden. Turnerande teatergrupper gör  endagsbesök och spelar somriga pjäser, det ordnas teaterfestivaler och musikfestivaler finns av alla de slag, från folkmusik över rock och pop till klassiskt. 

När så allt och alla är på plats skickar lokaltidningen ut en skrivande sommarvikarie och fotograferande dito för att göra reportage om skådespelare, musiker och författare som semestrar i spridningsområdet – med noggrann presentation av vilka de är, för dessa ”kändisar” har ingen hört talas om…   

Erikssons sommar-iPod: 

ABBA, ”Summer Night City”, Babies, ”Sommardag på stranden”, Beach Boys, ”Summer Means New Love,” Gary US Bonds, ”School Is Out”, Eric Burdon, ”(Warm) San Franciscan Nights”, Agneta Fältskog, ”The Heat Is On”, Gyllene Tider, ”Juni, juli, augusti”, Ted Gärdestad, ”Sol, vind och vatten”, Bryan Hyland, ”Sealed With A Kiss”, Johan Kinde, ”Hon dansade en sommar”, Cliff Richard, ”Here Comes Summer”, Frank Sinatra, ”Summer Wind”, T Rex, ”Summertime Blues”, Trio me Bumba, ”Spel-Olles gånglåt”, Monica Zetterlund, ”En bedårande sommarvals”…

Bengt Eriksson ska köpa en ny halmhatt i sommar!

(Krönika i Ystads och Trelleborgs Allehanda 2006)