Publiceras de bästa deckarna av stora förlag? Eller kan småförlags- och egenutgivna deckare vara lika bra? Jag skaffade några deckare från små förlag och började läsa…
Men först några ord om utseendet. Det är viktigt. Omslag och inlagor måste vara lika attraktiva som böcker från de stora förlagen. Annars riskerar småförlagsdeckare att varken bli sedda eller lästa.
Stefan Tegenfalk: ”Den felande länken” (Massolit).
Massolit gör snygga böcker. Det hade kunnat stå Bonniers på omslagen till sista delen av Stefan Tegenfalks kriminaltrilogi, ”Den felande länken”, och debutanten Lars Wilderängs technothriller ”Midvintermörker”.
Också Magnus Montelius debutdeckare ”Mannen från Albanien (Columbi Publishing) ser proffsig ut.
Mer tveksamt med ”Flickan i fönstret” och ”Återbetalningen” (Rekoförlag) av likaså debutanten Assar Andersson. Vass och hav respektive ett kyrktorn.
Lars Wilderäng: ”Midvintermörker” (Massolit).
Läslockande? Och slår man upp böckerna så ser de… ja, osvenska ut. Så här stora radavstånd kan det vara i amerikansk storpocket – men i Sverige?
”Domslut” (Ord Text Mening), som bör vara Ulla Bolinders femte deckare, har en damcykel på omslaget. Inget speciellt men inte heller storförlagens deckaromslag behöver vara bättre än så här.
På Sara Johnssons tredje deckare, ”Förföljd” (hennes eget Diamant Förlag), finns en övergiven bil.
Magnus Montelius: ”Mannen från Albanien” (Columbi).
Inte mer spännande det – men ännu värre är att pocketbokens text delats upp med så många blanka rader, det kan vara fyra blankrader på en sida. Det blir plottrigt.
Debutanterna Karin Carlssons ”Det keltiska korset” och Andreas Samuelssons ”Errolf Van Heede” (självhjälpsförlagen Vulkan och Recito) är svårlästa. Förstnämnda bok har satts med liten text och ojämn högerkant. Den andra är tryckt så kompakt att ett uppslag kan bestå av ett enda sammanhängande stycke!
Innehållet då, för den som kommer så långt…
Assar Andersson: ”Flickan i fönstret” (Rekoförlag).
Stefan Tegenfalk skriver rappa polisromaner, på samma gång svenska och internationella. SvT har option på filmrätten.
Det förstår jag, samtidigt som både den äldre manlige kommissarien och den kvinnliga polisen känns så fiktionsvanliga. Som om de stigit in från någon annan(s) polisroman.
Lars Wilderäng och Magnus Montelius skriver också rappt och spännande, särskilt för att vara debutanter.
Ulla Bolinder: ”Domslut” (Ord Text Mening).
Ville verkligen inget stort förlag ge ut Wilderängs thriller om en rysk invasion i Sverige eller Montelius journalistdeckare med bakgrund på 60-talet?
Mest personlig är Ulla Bolinder, en veteran som borde varit känd för hela deckar-Sverige. Vanlig intrig: en 45-årig tvåbarnsmor försvinner. Sättet att berätta är desto mer ovanligt: polisförhör och nedskrivna bandupptagningar, gjorda av en journalist.
Det ger ett starkt autentiskt intryck.
Assar Andersson borde också kunna vara en bra deckarförfattare. Men han har gjort något dumdristigt: skrivit en deckarföljetong om Trelleborg (med omnejd) i tre romandelar.
Sara Johnsson: ”Förföljd” (Diamant Förlag).
Allt fler, fler och fler trådar spinns. När första romanen tar slut har inte en enda tråd knutits ihop. Nästan så man kan läsa: forts följer.
Också nästa roman slutar ungefär likadant. Om jag inte varit journalist och läst i yrket, hade jag då fortsatt med den följande romanen/delen?
Karin Carlsson: ”Det keltiska korset” (Vulkan).
Sara Johnsson, som låter en mamma försvinna i Roslagen, och Karin Carlsson, som behandlar religion och pedofili i Halmstadstrakten och på Irland, gör alltför många utvikningar.
(Det dricks mycket kaffe i Roslagen.) Om en redaktör fått stryka vissa ord och meningar så kunde det ha blivit riktigt bra deckare.
Andreas Samuelsson svarar för den mest ofärdiga men ändå mest lovande deckaren.
Andreas Samuelsson: Errolf Van Heede / ”Blodstänk & The Clash-linnen” (Recito).
Errolf Van Heede är Street Art-konstnär och amatördetektiv i Göteborg. ”Blodstänk & The Clash-linnen” lyder undertiteln. Varje kapitel inleds med ett artistnamn och en låttitel.
Jag trodde såna här unga rockdeckare bara skrevs i England. Fast här räcker inga nedstrykningar. Det krävs omskrivning och bearbetning. Då skulle Andreas Samuelsson kunna bli en ny – och unik – svensk deckarförfattare!
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2011)
Vachss är en bitter och besviken advokat. Det måste han vara, för när han sätter sej vid tangenterna och förvandlas från advokat till författare kan han inte hålla tillbaka sin ackumulerade vrede.
Burke är en privatdetektiv utan licens – definitivt utan licens! Han är ”tjyv”: har suttit i fängelse ett par omgångar, lever enligt sin egen lag men vid sidan om lagstiftarnas. Han är rå, men ändå, på något sätt, hederlig.
Läser man Vachss så – ordagrant – skriver han förskräckliga deckare. Då blir advokaten/deckarförfattaren en vidrig reaktionär som pläderar för medborgargarden och hyllar dödsstraffet.
Burke kan vara en Dirty Harry. Han kan också vara Batman eller en modern Robin Hood. För det kan väl inte vara Jesus som återvänt till jorden? Författaren Vachss har skapat en sagofigur – en moralisk hämnare – genom vilken advokaten Vachss kanaliserar alla sina känslor: uppgivenhet, vrede och hat, hopp och – drömmar…
De fem första böckerna – ”Flood” (1990), ”Strega” (1991), ”Blue Belle” (1992), ”Hard Candy” (1993) och ”Blossom” (1994) – har namn efter kvinnor. Vilken roll spelar kvinnorna?
En del går tyvärr förlorat i översättningen, men också språket måste nämnas: Vachss deckarprosa, ett slags kriminell lyrik.
Kanske bidrog kritiken till att det svenska förlaget gav upp efter sex titlar?
Juridisk tårta.
Erikssons kultursidor 