Etikettarkiv: Babylon

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Rune AnderssonSkivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson 2Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson 3Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

Annonser

Det rockar i Kina

Per Sinding-Larsen
Chinese Rocks
Kulturen i Lund den 14/5 2009

Sinding erikssons 1Per Sinding-Larsen diskuterade med en kompis: Varifrån kommer gitarren? Han började forska och upptäckte att den amerikanska rockens främsta musikinstrument skapades vid Babylons flod, i trakten av Bagdad.

Foto: Bengt Eriksson

Några frågor uppstod: Hur länge kommer USA att vara världsledande? Vilket land kan nästa gång bli det största inom musiken? För att korta ner historien: Per Sinding-Larsen, rockbevakare på SvT, reste till Kina…

I samband med utställningen ”Kina – mitt i världen” kom han i går kväll till Kulturen i Lund för att prata om  rockmusik från Kina (även lite pop och hiphop). Ett slags grundkurs om den kinesiska rockens tre generationer med ljud- och filmillustrationer från en laptop.

”En vänsterjournalist som jag”, sa han och log. Men det var inget skämt. Per Sinding-Larsen är skolad i 70-talets politiska musikjournalistik. Musiken hänger ihop med samhället.

Dagens kinesiska rock jämförde han med 70-talets svenska progg. Också i Kina anknyter rocken till landets egna musiktraditioner och har upproret som syfte, även om budskapet är individualistiskt: ”Vi skiter i er! Vi ägnar oss åt oss själva!”

Han spelade upp exempel på kinesiska punk- och grungeband med kvinnliga medlemmar – som Hang On The Box, Hard Queen och Ourselves Beside Me – och utbrast: ”Det är en jävla girl power i Kina!” Mycket kul också att höra kineser byta ut ”Compton” och rappa om ”Straight Outta Qingdao”.

Mest intressant för en alldeles för liten publik, enligt min mening, måste det ha varit med presentationerna av gruppen Hanggai, som strupsjunger sånger från Mongoliet till komp av hästhårsfiol och tvåsträngad punkluta, och den lika märkliga artisten Mamer, som skapar både modern och evig naturmusik från den vindpinande provinsen Xinjiang i västra Kina.

Bäst av allt: bägge är aktuella med nya album, som är tillgängliga i Sverige.

(Snabbrapport förra veckan i Kvällsposten)