Lissabon runt med Pessoa

Fernando Pessoa (1888-1935, författare, poet och filosof, född och död i Lissabon) är ständigt närvarande i sin hemstad. Också 2014. Ja, allt mer för varje år.

Fernando Pessoa som staty.

Pessoa tar emot i ingången till tunnelbanan vid flygplatsen och följer med under hela veckan i Lissabon. Han finns och syns överallt: på metrons kakelväggar, på äldre och nya målningar (även graffiti), vykort, affischer, turistbussar och kylskåpsmagneter, i bokhandelsfönster (så många böcker av Pessoa) och tonsatta dikter/sånger med Amália Rodrigues, Mariza och Marina Lima, som staty vid ett bord på Café A Brasileira, museet/huset Casa Fernando Pessoa och när jag flanerar (fötter, hiss, spårvagn, berg- och tunnelbana) upp- och nerför Lissabons kullar med hans guidebok ”Lisbon, What the Tourist Should See” (troligen skriven 1925) i min hand.

Pessoa känns igen på hatten och glasögonen. Men det är privatpersonen, som han såg ut när han drack kaffe (och annat), spelade schack och skrev på något café (han bytte favoritställen). Inte de många och olika så kallade heterotyper, genom vilka han författade sina böcker. Pessoa skapade olika författarpersonligheter, som var och en diktade på sitt sätt.

Bergbanan Gloria.

De viktigaste: Alberto Caeiro (fåraherde), Álvaro de Campos (modernist), Ricardo Reis (epikuré) och Bernardo Soares (bokhållare, nog Pessoas alter ego). Dikten ”Ode till havet” från 1915 av Pessoa/Campos (i översättning av Lars Axelsson) inleds så här:

Ensam på den öde kajen denna sommarmorgon
blickar jag ut mot redden, ut mot oändligheten,
och jag fylls av glädje vid åsynen av en liten svart
och glänsande ångare som stävar in.

En lång dikt, flera sidor och många rader senare utbrister modernisten Campos (det bör påpekas att detta diktades 1915):

Men må allt detta ske på havet, på ha-a-a-avet,
på HA-A-AAVET!
Å-å-å-å-å! Å-å-å-å-å-å-å! Åhå-å-å-å-å-å-å-å!
På HA-A-A-A-AAVET!

Lissabon är fadons – den ödesmättade sångens och portugisiska gitarrens – hem- och huvudstad. Men också ögonens – konstens, utsmyckningens, arkitekturens och hantverkets – stad. Bara att titta upp på husgavlarna eller ner på trottoaren: kakelplattorna och gatstenarna.

Äldre sortens kakel.

Modernt kakelhus.

Det förstnämnda heter azulejo. Hela husväggar är kaklade med småmönstrade plattor i blått, gult, grönt. På vissa hus, i kyrkor och gamla järnvägsstationer finns infällda motiv – mosaik – bilder – konstverk – av kakel. Det andra heter calςada. Trottoarerna är lagda med små fyrkantiga stenar, antingen vita med svart inramning eller svart-vita motiv: olika mönster, stjärnor, rutor, böljande hav, fartyg, fiskar, sjömonster…

Havsböljande torg av gatstenar.

Gatstensmotiv.

Calςada och azulejo förekommer även i tunnelbanan. En perrong kan vara en stenbelagd trottoar. På väggarna finns kakelmotiv av både inhemska och utländska konstnärer. Rossio, stationen vid mitt pensionat, har en kakelremsa med en framrusande kvinna (skapad av Helena Almeida). Cais do Sodré är fylld med Alice i Underlandet-kaniner (av António Dacosta).

Framskyndande kakelkvinna.

Vasco da Gama som kakelmotiv.

 Flest kakelbilder finns på den största stationen, Lisboa Estacion Oriente, skapade till världsutställningen i Lissabon 1998 av bland annat Hundertwasser (Österrike), Erró (Island), Raza (Indien), Zao Wou Ki (Kina) och Abdoulaye Konaté (Mali). Tema: världshaven (fartyg, sjöjungfrur, fiskar, Vasco da Gama).

Och när man befinner sig på Orientstationen bör man åka upp och se stationen utifrån. Arkitekten, Santiago Calatrava, har ju också ritat Turning Torso i Malmö. Men vilken oansenlig byggnad i jämförelse med Lissabons jättelika metro- och järnvägsstation. Takets virrvarr av stålstänger och glas ska efterlikna hundra ihopflätade trädkronor.

Fernando Pessoa med flera som graffiti.

Parkeringsgaragekakel. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med denna tradition av offentlig utsmyckning är det inte svårt att förstå att Lissabon också tagit graffitin till sitt hjärta. Det gäller både politikerna (som alltså står närmare Malmös graffitiväggar än Stockholms nolltolerans) och invånarna.

Några platser för graffiti är ”Galeria Del Arte Urbana” vid bergbanan Gloria (stadens eget utomhusgalleri där bilderna växlar) och parkeringshuset ovanpå Cao do Loureiros supermarket. Flera fint sprayade bilder (stadsmotiv och, än en gång, Pessoa) och några mindre bra. Från en buss fick jag också syn på en stor graffitimålning över en hel rivningshusvägg, alla igenspikade fönster hade målats blåa med vita prickar.

Pessoa och krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Fernando Pessoa – som kakelfigur – tar farväl vid metrostationen Aeroporto. Hatten, inköpt hos Chapelaria Azevedo Rua, sitter på huvet. 1886 började Manuel Aquino de Azevedo Rua tillverka och sälja hattar. Affären finns än idag kvar vid Praça Dom Pedro IV. Så också krönikören hade förstås en hatt på sitt huvud när han reste hemåt Vollsjö igen.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2014)

Udda i det fantastiska Malmö

Nene Ormes
Särskild
(Styxx Fantasy)

Malmöförfattaren Nene Ormes gjorde succé med debuten ”Udda verklighet”. Fast lite vid sidan om.

Romanen blev 2010 års svenska bästsäljare bland dem som köper sina böcker hos SF-bokhandlarna. På författarens hemsida finns länkar till en lång rad bloggrecensioner men blott någon enstaka recension på en kultursida.

Både ”Udda verklighet” och uppföljaren ”Särskild” kan, för att anknyta till böckernas viktigaste ord, beskrivas som sära romaner. Genren är urban fantasy och staden är Malmö.

Över staden samlas fåglar i stora flockar. Här bor Udda, en ung kvinna och drömmare. Här finns också fågel- och andra hamnskiftare, rådsmän, mästare, lotsar och ett Orakel, som är bosatt högst upp i Turning Torso (det är ju häftigt, det gillar jag). Någonstans härskar Rådet, vars medlemmar är osynliga, för det mesta men inte alltid.

De kallas – ja, är – sära; till skillnad mot så kallat vanliga människor som Uddas killkompis Daniel.

Udda sanndrömmer om verkligheten som fantasi och fantasin som verklighet. Allt hon ser i drömmarna – som den lilla flickan i en brunn – sker i verkligheten. Men vilken och vems verklighet? Det sägs, bland de sära, att Udda kan välja sina drömmar och att hennes drömmar tar över andras liv.

Hon har en gåva som blir ett hot.

Fantasi blandas med verklighet, nutid med historia, realism med myter, sagor och sägner.

Nene Ormes romaner har beskrivits som skildringar av en parallell verklighet, men jag tycker det blir fel. Om det finns ett budskap i böckerna så är det en lovsång till fantasin.

Hon poängterar varje människas rätt till sin fantasi och dess betydelse för individens verklighetsuppfattning – ja, överlevnad.

Urban fantasy-författaren Nene Ormes. Foto: Andreas Rasmusson

Nya romanen ”Särskild” utspelar sig under Malmöfestivalerna: både den vanliga Malmöfestivalen och de säras egen festival. Hård och tuff, ordagrant livsfarlig. Rivaliserande flockar av sära kommer till Malmö för att kriga mot varann.

Berättelsen leder fram till en uppgörelse på dödligt allvar.

Men vägen dit är krokig. Intrigen hade gärna fått vara mer rak och sammanhängande.

Synd också att Nene Ormes glömmer av eller slarvar bort miljöbeskrivningen, känslan av Malmö. Gator, platser och hus nämns – men de känns inte alltid. Till exempel hade jag velat ha en mer ingående skildring av puben Särskilt.

Å andra sidan vägs detta upp av det intensiva kvinnoporträttet.

Udda är lite som urban fantasy-genrens Lisbeth Salander, både verklig och fantastisk. En ung kvinna och människa i sig och en identitestsymbol för säkert hur många unga – fantasirika och sära – kvinnor (och nog även män) som helst.

_____________________________________________________

Malmöfestivalen innehåller två programpunkter med och om Nene Ormes.

Först ska hon prata om hemstaden Malmö och presentera sina urban fantasy-böcker. Plats och tid: S:t Petri den 17 augusti klockan 21.

Detta följs sen upp med ett publiksamtal. Hur har besökarna uppfattat Malmöfestivalens och Malmös magiska platser? Har de mött några sära, till exempel hamnskiftare eller drömmare? Plats och tid: S:t Petri den 24 augusti klockan 21.

(Kvällsposten 2012)

Hårdkokt på Möllan

Jörgen Hansen har bearbetat och uppdaterat, får man väl kalla det, fyra av sina hårdkokta 90-taletsdeckare – ”Baksmälla”, ”Snedtändning”, ”Överdos” och ”Hallick” – om Malmö i allmänhet och Möllevången i synnerhet.

På omslaget syns – numera – Torning Torso.

I samlingsvolymen ”Brottsplats Malmö” (Förlaget Orda) finns Jörgens Hansens fyra första Möllevångsdeckare i omredigerat skick.

Det låter som en omöjlig uppgift. 90-talets Möllan var ju något helt annat än år 2012.

Men jag ska läsa och se hur han – eventuellt – lyckats.

Nedanstående skrev jag i boken ”Deckarhyllan” om de – inte fyra utan fem – Möllevångsdeckare som Jörgen Hansen började ge ut 1990…

________________________________________________

Jörgen Hansen
Land: Sverige, bosatt i östra Tyskland
Genre: hårdkokta deckare, gangsterromaner

Följande, som man kunde läsa i första upplagan av ”Deckarhyllan”, stämde på 90-talet. Men under åren som gått har stadsdelen Möllevången i Malmö börjat ”saneras”: husen renoveras och invånarna byts ut. Möllevången har förändrats. Delvis – men inte helt.

Enligt brottsstatistiken är Simrishamnsgatan, en av stadsdelens gator, fortfarande ”Sveriges farligaste gata”. Och polisen fick nyligen tillstånd att montera upp övervakningskameror för att kunna hålla koll på Möllevångstorget.

Citat från Jörgen Hansens debutdeckare ”Baksmälla” (1990):

”Baksmälla” med originalomslag.

”Var storstad har stadsdelar där köpare kan få sina behov tillfredsställda, oavsett om det är knark, sex, sprit eller något annat som samhället inte anser lämpligt… I Köpenhamn är det Vesterbro, i Hamburg St Pauli, i New York halva stan. Malmö är en liten stad i landet med många poliser. Här är miljön diskretare men den finns. Man kan fråga vilken Malmöbo som helst var man kan få tag på amfetamin, heroin, horor, småpojkar, illegalt spel eller vapen och han pekar ut riktningen.”

Riktningen är – Möllevången.

Både i Hansens böcker och i verkligheten är Möllevångstorget ett salutorg dygnet runt.

Dagtid säljer torghandlarna frukt och grönsaker, kvälls- och nattetid handlas det med mer illegala saker. Häromdagen hörde jag på lokalradion (för vilken gång i ordningen?) att hyresgästerna klagat på bråk och fylla och alla använda sprutor som ligger slängda i portuppgångarna (för vilken gång i ordningen?) och att polisen lovat sätta in extra resurser kring Möllevången (för vilken gång i ordningen?).

Den modige, eller snarare dumdristige, kan använda Hansens hårdkokta deckare som guideböcker till Malmö by crime.

Originalomslaget till ”Snedtändning”.

Lämplig starttid för en sightseeingtur: klockan ett på natten.

Somliga krogar, caféer och klubbar har inte samma namn i verkligheten som i böckerna, men de finns, och har några upphört, så har det öppnats nya ställen med nya namn men med samma funktion och innehåll.

En gång promenerade jag genom Möllevången med Jörgen Hansen och Vidar Pedersen (se nedan) som guider.

Det var när de precis hade debuterat som deckarförfattare. Vi stämde träff på Möllevångstorget. Solen stod högt på himlen. Klockan var mitt på dagen.

På darriga ben pekade de ut bl a Klubb Nemo (”en illegal nattklubb”), Pub Dubrovnik (”ett bra pokerparti kan vara i tre dygn och under tiden kan en halv miljon byta ägare flera gånger”),

Originalomslag till ”Överdos”.

Vitsippan (”en restaurang där det inte spelar så stor roll om klockan är två på eftermiddagen eller två på natten. Möjligen är det lite mer folk på natten”) och Rådjuret (”på dagen säljer man tillräckligt med Dagens rätt för att få behålla tillståndet. På kvällarna tar den seriösa publiken över”). Att knacka på och gå in var det inte tal om.

(Beskrivningarna har hämtats från Jörgen Hansens olika romaner.)

Erik Oskarsson, Kirre kallad, passar bättre in i miljön än Hansen och jag. Kirre är huvudperson i Hansens deckare och en ovanlig huvudperson: tjyv, f d bankrånare. Men nu är han förtidspensionerad. Han har slutat råna banker och försöker också låta bli spriten, men det går sämre.

Kanske är det fel att kalla Jörgen Hansens romaner för deckare? Kanske ska de kallas gangsterromaner?

I de flesta deckare befinner sej ju huvudpersonerna på rätt sida av lagen – de är poliser, privatdektiver, advokater osv. Kirre upplever samhället och människorna från motsatt håll. Han lever på den kriminella sidan. Hans kompisar och bekanta är också tjyvar, våldsmän och kåkfarare, alkisar och narkomaner.

”Hallick” i original.

När Kirre förhörs, så är det inte poliserna som pratar med honom utan han som snackar med snutarna. Tjyvkompisarna beskrivs på samma gång osentimentalt, cyniskt och ömsint. Han pratar om Sveriges fängelser – Malmöfängelset, B-blocket på Kumla, Helsingborgskåken, Berga – med ett slags hatkärlek: tjyvarnas hemma-känsla. Kirre är ”stamkund” på kåken, det förstår – känner – läsaren.

Inget konstigt med det, faktiskt.

Jörgen Hansen, uppvuxen i Helsingborg, kombinerade nämligen deckarskrivandet med att skriva på en doktorsavhandling i kriminologi. Med anslag från bl a Brottsförebyggande rådet har Hansen intervjuat ett par hundra interner på olika svenska fängelser. Så han vet hur tjyvar snackar och fängelser ser ut på insidan.

Jörgen Hansens femte och sista (?) Malmö-deckare: ”Maffia”.

Hans deckare/gangsterromaner utspelar sej till största delen i Malmö, inte enbart kring Möllevångstorget utan också i andra stadsdelar. Några gånger, i ”Baksmälla” och ”Snedtändning” (1991), tar Kirre flygbåten till andra sidan Öresund och det kriminella Köpenhamn (som sagt, samma tjyvar, krogar, droger och våld där som här).

Tyvärr verkar ”Maffia” (1996) bli Hansens sista roman. Synd, för det hade nog varit intressant att följa Kirre (om han nu överlevt så länge) in i 2000-talets Malmö.

Den försvenskade norrmannen Vidar Pedersen har också skrivit ett par hårdkokta deckare, ”Brunt som snö” (1990) och ”Rött som stål” (1991), i samma malmöitiska (och köpenhamnska) miljö och tid som Jörgen Hansen. Fast Pedersens huvudperson är vanligare: en frilansjournalist och amatördetektiv.

Några år tidigare skrev Johnny Kalderstam en hårdkokt Malmödeckare, ”Fultjack” (1987). Kalderstam, också utbildad kriminolog, skildrar kriminaliteten kring Möllevångstorget lika initierat som Hansen. Men som skönlitterär författare är han sämre.

Tony Manieri, som debuterade med ”Under huden” (2000), kan beskrivas som en arvtagare till Kalderstam, Hansen och Pedersen. Han har visserligen en polis som huvudperson (och hans romaner inte lika realistiska som föregångarnas), men också Manieri skildrar den hårdkokta, tuffa och våldsamma brottsstaden Malmö.

Läs även de polisromaner, som Bertil Mårtensson skrev under andra halvan av 70-talet: ”Mah-Jongmorden”, ”Växande hot”, ”Mordet på dr Faust” och ”Sadisterna”. Jämför Malmö på 70-talet med Malmö på 90- och in i 2000-talet. Man kan inte tro att det är samma stad!

Titlar:
Baksmälla. 1990.
Snedtändning. 1991.
Överdos. 1992.
Hallick. 1993.
Maffia. 1996.

(Ur boken Deckarhyllan 2, utgiven av BTJ Förlag 2002)