Etikettarkiv: Gammalt

Bästa skivorna 2013 (kortversion)

Brittisk folksång:
Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.

Svensk folksång:
Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.

Afro:
Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.

Jazz:
ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.

Klassiskt:
Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Magnus Hedlunds ”ökenstycken”

Magnus Hedlund
Ökenkejsaren och andra stycken
(Bonniers)

Magnus HedlundDet finns två allvarliga humorister i Göteborg. Den andre heter Magnus Hedlund.

”Ökenkejsaren och andra stycken” – titeln på Hedlunds senaste bok – är inte lätt att placera i något litterärt fack.

Boktiteln har hämtats från den första av de 6 inledande biografierna, därpå följer 4 förströelser, 49 passerade städer och 8 möten. Samtliga texter är korta, bara en sida i boken, någon gång en och en halv, några enstaka gånger ännu lite längre, men inte mycket.

Små texter om småttigheter – så skulle Hedlunds bok kunna sammanfattas.

Han skildrar de små stunderna, händelserna och mötena i livet: de som omärkligt passerar medan vi väntar på att det som vi tror är livet ska inträffa.

Men i själva verket är det ju dessa stunder av ”ingenting” som upptar större delen av våra liv. Ja, som är själva livet.

Magnus Hedlund hyllar vardagligheterna. Han (be)visar att ingenting kan kallas futtigt.

Varje möte – med en stad, människa och dag – är, eller kan vara, ett minne för livet. Han livsbejakar läsaren. Man blir varm i hjärtat, man ler och skrattar lite, åt sig själv och livet.

Texterna om passerade städer och möten tycker jag allra bäst om. Hedlund träffar – i det senare fallet stöter ihop med – författaren Lars Gustafsson och boxaren Ingemar Johansson. Ingenting väsentligt blir sagt – ändå lär man känna dem in i deras själar.

Han besöker Bergen, där han åker kabeldragen spårvagn, Borås, där han alltid fått mat av bedrövligaste slag, Reykjavik, där han äter på kinesrestaurang, Lund, där det är långlördag, Syrakusa, där både utgrävningen och toaletten är stängda, osv, osv.

Vart han än reser så händer inget eller ringa, men det händer. Livet pågår hela tiden!

Lika ringa och enkla som upplevelserna kan verka – hans och våra – försöker Magnus Hedlund att få sina skildringar av dem. Prosan är liksom bara nedklottrade anteckningar.

Fast den som själv försökt skriva en enkel och vanlig mening utan minsta lilla krusidull vet att det är inte lätt. Ingenting måste skrivas om så många gånger som den mening vilken för läsaren verkar ha skrivits med lättaste nonchalans.

Som han måste ha slitit, Hedlund, strukit och strukit igen, bytt gamla ord mot nya, för att åstadkomma dessa korta och få meningar!

”Ökenkejsaren och andra stycken” är en mycket rolig bok. Och djupt allvarlig. Precis som livet är, om man tar sig tid att lägga märke till det.

Ursäkta? Jaså, du undrar vem den förste allvarlige humoristen i Göteborg är. Han heter, förstås, Claes Hylinger.

(KvP 1997)

Julskivor 2012: John Lindberg Trio

John Lindberg Trio
Rock This Christmas
(Enviken)

rock_this_christmas-jlt_john_lindberg_trio-John Lindberg Trio spelar och sjunger lika tuff och bra rock – både med och utan roll eller billy – när de lirar jullåtar.

Kort sagt låter JLT precis som trion brukar, enda skillnaden är att nu har texterna anknytning till julen.

Lindberg själv sjunger allt mer som The King för varje platta. Hör bara ”Christmas All Over Again”, sååå snarlikt Elvis.

Några gamla kända låtar som ”Santa Claus Is Coming To Town” men mest nya, egna.

Musikaliskt mer än godkänt, från ett jäkla ös till halvtempo, men texterna kunde ha varit lite smartare. Då hade albumet blivit en julrockklassiker.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik 2012)

Deckarhyllan: Nessers senaste = Barbarottis sista

Håkan Nesser
Styckerskan från Lilla Burma
(Albert Bonniers)

Håkan Nessers femte och sista roman om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti börjar drastiskt, livsavgörande och dödligt för Barbarotti själv. Hans sorg lägger stämningen – ända fram till sista sidan, där kanske ändå ett svagt ljus kan anas.

Hela serien har främst skildrat en mans = Barbarottis försök att hantera livet (och Gud, för inte minst nu, i detta svåra livsskede, behöver Barbarotti samtala med ”vår Herre”). Men här, i den sista romanen, förskjuts perspektiven.

Barbarotti får stiga åt sidan som huvudperson. Istället placeras ”Styckerskan från Lilla Burma” i centrum. Ellen Bjarnebo heter hon och romantiteln avslöjar vad hon gjort: styckat. Då har hon väl också mördat?

Hon styr berättelsen. Styckerskan styr också Barbarottis tankar och känslor, när han återkommer till polisjobbet och får ta itu med ett gammalt kallt fall: ett mord och en styckning, eventuellt gånger två i bägge fallen.

Det är som om Nesser vill påpeka att jaget må vara centrum i vårt eget liv men andra människors jag är centrum i deras. (Samt att den utredande polisen alltför ofta verkar vara den viktigaste personen i en deckare.)

Det handlar om män och kvinnor. Ja, manssamhället. Ont och gott. Rätt och fel. Den svårdragna gränsen mellan det ena och det andra.

Är Ellen Bjarnebo, som suttit på Hinseberg, en ond människa? Har samhället alltid rätt att sätta sig till doms? Bör en polis alltid, säger alltid, utföra rättssamhällets order?

Resultat: en fundersam samhälls- och livsdeckare och ett bra slut på Barbarotti-serien (t o m för Gunnar Barbarotti, anar jag).

(Ungefär såhär i KB/YA/TA 2012)