Etikettarkiv: Melodi

Anders F Rönnblom, den politiska rockpoeten

Anders F Rönnblom
The Caviar Pizza Man Is Back
(F-Records)

rönnblomNy platta eller poesialbum?

Anders F Rönnblom placerar sig någonstans mellan Lou Reed och Bruno K Öijer. På albumet ”The Caviar Pizza Man Is Back” – första delen i en trilogi om ”Landet, Folket, Jaget” – har han blivit en muntlig poet som pratar mer än han sjunger till rock och andra ljud.

Samtidigt som hans texter – år för år, album efter album – blir allt mer spetsigt politiska.

Anders F är idag en symbolisk agitator som fyller på lyssnarens besvikelse, sorg och vrede med poetiska ord. Hör bara det upprepade mantrat som avslutar OMG Takes A Picture!

Även om jag saknar melodierna – och det gör jag, till exempel de fantastiska låtarna på LP:n ”Rapport från ett kallt fosterland” från 1980 – så tror jag aldrig att han skrivit så starka texter som på nya albumet: ”Fyra dansande hundar”, ”Vilse i Reinfeldtland” och ”Vem styr landet” med flera.

Särskilt ”hundlåten” blir man = jag dessutom glatt överraskad av. För det är ju en låt! Plötsligt sjunger Anders F Rönnblom igen och melodin är riktigt bra också (med viss återkoppling, för F-nördarna, till tidigare låtar).

Nu är frågan: får vi mer av kombon starka texter och bra melodier i trilogins följande delar…

(Hifi & Musik 2013)

Annonser

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höst 1b

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Höst 2

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Höst 3b

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Höst 5b

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Porträtt Foto Birgitta Olsson litenBengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Youssou nothings-in-vainVarken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Youssou EgyptFrån början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N'Dour Rokku Mi Rokka - Give and TakeYoussou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Rune AnderssonSkivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson 2Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson 3Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

Skånska 99-listan

1) Pelle Ossler: »Käre lille bror« (2002)

En ”dark horse”?

Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

hm_be_1_13_folklikt_osslerDina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

Pelle Osslers snart kommande nya album, ”Stas”.

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning.

– Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…
____________________________________________________

2005 – som tiden går – satte jag ihop en ”topplista” till Magasinet Skåne med de 99 bästa skånska låtarna (rock, pop, jazz, folkmusik, schlager m m). Det väckte viss förvåning – ja, t o m motstånd – både från redaktörerna och somliga läsare/lyssnare när jag valde att placera en låt av och med Pelle Ossler på förstaplatsen.

Då var Ossler fortfarande ”en doldis”. Inte så många begrep att han redan då placerade sig bland Sveriges främsta rocksångpoeter. Idag vet de flesta att det är just det som Pelle Ossler är: den bästa svenska rocksångpoeten.

Och om det eventuellt skulle finnas någon som inte förstått det så är det ju bara att lyssna på hans nya album, ”Stas”, som kommer i slutet av januari.

Låten ”Käre lille bror” valde jag alltså ut och skrev om 2005. Vill ni se hela min lista över de 99 (dåtills) bästa skånska låtarna – så klicka HÄR.

Ett försök att utforska Kebnekajse, andra etappen

Från 60-talets sista år och in på 70-talet var Kenny Håkansson, elgitarrist i Mecki Mark Men och Kebnekajse, en av de mest anlitade studiogitarristerna. (Märkligt nog, eftersom han med sitt personliga gitarrspel och sin högst egna gitarrton är en otypisk studiomusiker.)

Kenny medverkar på skivinspelningar med bl a Hawkey Franzén, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Pugh Rogefeldt, Bosse Hansson och Turid. Allra viktigast – för Kennys och därmed Kebnekajses fortsatta musikaliska utveckling – är hans medverkan på den Bellman-LP, ”Spring mot Ulla – spring!”, som Cornelis Vreeswijk gjorde 1971.

Samma år reste Kenny Håkansson på turné med Cornelis. I turnésällskapet ingick spelmännen Björn Ståbi och Pers Hans Olsson, som både kompade i Bellman-visorna och spelade några traditionella svenska folklåtar på fiol. Bl a ”Barkbrödlåten”, som Cornelis hade gjort en text till, och ”Skänklåt från Rättvik” (bägge melodierna skulle återfinnas på Kebnekajses kommande andra LP).

Kebnekajse på 70-talet.

Kenny lyssnade och blev imponerad, inte minst när han hörde Björn Ståbi och Pers Hans värma upp bakom scen. Tidigare, då Kenny någon gång råkat höra folkmusik på dragspel eller fiol, hade han mest tyckt att det var ”gnöl”. Nu upptäcker han att den svenska folkmusiken är ”en stor musikskatt” och vill själv börja spela svenska folklåtar – eller, för att vara noga, svenska folkmelodier (skillnaden förklaras längre ner) – på elgitarr men också på fiol. Av Ståbi fick han låna en fiol, som Starke Arvid (en gammal kraftkarl) hade ägt. Kenny lärde sej spela fiol ”hyfsat bra”, enligt Mats Glenngård.

”Det låg i luften”, säger Kenny i texthäftet till den föregående cd-n med Kebnekajse, ”Resa mot okänt mål”. Då syftade han på de svenska texterna och gruppens namn.

Kebnekajse: ”Resa mot okänt mål” (1971, återutgivning 2001).

I början av 70-talet låg också den svenska folkmusiken i luften. Exempelvis hade det unga progressiva Stockholm börjat invadera spelmanstämman i Delsbo, 1970 placerades ett foto av en gammal spelman på affischen till den första Gärdesfesten och 1971 släpptes LP-n ”Hon kom över mon” där popbandet Contact samarbetar med fiolspelmännen i Skäggmanslaget. När Kenny Håkansson presenterade svenska folkmelodier för ”storgruppen” Kebnekajse så hade flera av medlemmarna både hört och spelat svensk folkmusik längre än Kenny.

Kebnekajse ”II” (1973/2001).

Fregatten var en klubb i Stockholms frihamn. Klubben drevs av gitarristen Ingemar Böcker – som även tidigare hade drivit olika klubbar där han blandat jazz och rock, konst och poesi – med hjälp av Pelle Ekman, trummis i Kebnekajse. Både Kebnekajse och gruppen Homo Sapiens, som är kör på ”Resa mot okänt mål”, spelade på Fregatten. När de delade en spelkväll brukade de avsluta med att spela tillsammans, bli en dubbelt så stor rockgrupp under namnet Companiddros. Så även om sättningen blev lite märklig – bl a dubbla basar och trummor – var det rätt naturligt att bägge banden gick ihop under namnet Kebnekajse.

Kebnekajse ”III” ( 1975/2001).

Från Homo Sapiens kom bl a Mats Glenngård, som börjat spela fiol när han var 8-9 år och studerat för en violinpedagog som även var riksspelman. Pelle Lindström, också Homo Sapiens, hade flyttat ner till Stockholm från Dalarna. Hans far, Rune Lindström, skrev flera bygdespel, bl a ”Himlaspelet” och ”Skinnarspelet”.

Göran Lagerberg, som avlöste Bella Linnarsson/Ferlin som basist mellan Kebnekajses första och andra LP, blev tonårsidol i popbandet Tages. 1969 ombildades Tages och bytte namn till Blond. Även om man fortsatte att sjunga på engelska var Blond ett försök att skapa popmusik med en svensk ton. Titelspåret på LP-n ”The Lilac Years” är samma svenska folkmelodi, ”De sålde sina hemman”, som tolkats av jazzpianisten Jan Johansson. Tillsammans med skivproducenten Anders Henriksson åkte Lagerberg också och besökte spelmännen Päkkos-Gustaf och Påhl-Olle.

Kebnekajse: ”Ljus från Afrika” (Kebnekajses ”afrikanska” album från 1976 har tyvärr förblivit outgivet).

Sångpoeten/vissångerskan Turid Lundqvist, som kände och följde med Homo Sapiens till Kebnekajse, sjöng svenska folkvisor redan på 60-talet.

Både Mats Glenngård, t ex ”Polska från Härjedalen” (kan höras på Kebnekajses tredje, ”bruna” LP), och Pelle Lindström bidrog med traditionella låtar till Kebnekajses repertoar av ”spelmansrock” (så kallades musiken i en pressrelease från skivbolaget Silence). Fast det var Kenny som letade fram de flesta melodierna.

Kebnekajse: ”Elefanten” (1977, inte heller återutgivet).

Observera nu igen: melodierna. Kenny var – och är – intresserad av svensk folkmusik på ett ovanligt och smått förvånande sätt. Han brydde/bryr sej mindre om folkmusiken som folkmusik (om man med begreppet folkmusik menar den stämning som skapas i kontakten mellan spelman och lyssnare/dansare, traditionen som levt vidare från spelman till spelman, olika bygders och spelmäns dialekter och spelstilar osv) men desto mer om de svenska folkmelodierna. Sååå vackra melodier, tyckte Kenny.

Kebnekajse: ”Vi drar vidare” (1978; Kebnekajse utan Kenny Håkansson (?), inte återutgivet).

Därför hämtade han hellre nedtecknade folkmelodier från notpapper än lyssnade på inspelningar med gamla spelmän. ”Noterna är mer neutrala”, menade Kenny. På notpapper var det lättare att se vad som måste vara en ”drill”, som spelmannen lagt till, som inte hört till melodin från början, och vad som var den ursprungliga folkmelodin.

”Det är med svensk folkmusik som med blues”, säger Kenny. ”Många folkmelodier liknar varann. Få står ut.” Några av de folkmelodier som Kenny valde ut till Kebnekajse för att de har ”en tydlig profil” var ”Rättvikarnas gånglåt”, ”Horgalåten” och ”Skänklåt från Rättvik” (alla tre finns med på det här albumet).

Lyssna på Kennys gitarr! Hör hur nära melodierna han lägger sej, hur knappt han spelar: melodins toner och inte mycket mer. Rakt och rent. Det är nästan som om Hank B. Marvin (i The Shadows, det engelska instrumentalbandet från 50- och 60-talen) eller Bosse Winberg (i det svenska instrumentalbandet The Spotnicks) hade börjat spela svenska folklåtar. Bägge gitarristerna har Kenny lyssnat på, berättar han, och uppskattar.

”När Rolf (Scherrer) flyttade ut i skogen” (citat från pressreleasen till den här LP-n) kom ovannämnde Ingemar Böcker med i Kebnekajse. Spännande att lyssna och jämföra Kenny Håkanssons och Ingemar Böckers gitarrspel! De spelar så olika. ”Ska man plantera en björk får man inte lägga in en massa tallkottar”, säger Kenny. Ibland brukade han muttra och tycka att Ingemars gitarr var ”lite störande”. Ingemar Böcker hade varit med i jazzgrupper och spelade gärna lite beboppigt också i Kebnekajse – inte raka melodier, som Kenny, utan liksom runt om melodin.

Det berättas att en gång när Ingemar på en konsert spelat ett, enligt Kenny, alltför bebopjazzigt solo så imiterade Kenny solot, spelade ett likadant solo han också. Ingemar Böcker kommenterade: ”Biblioteksfilialen.”

Jag håller inte med Kenny. Deras olika gitarrspel diskuterar med och kompletterar varann. Kenny och Ingemar är varandras musikaliska motsatser – därmed blir de också varandras nödvändigheter. De inspirerar varann. Det är fantastiskt så bra deras olika gitarrstilar fungerar tillsammans. Utan Ingemar Böcker hade Kebnekajse varit en annan grupp.

Kebnekajse spelade också en del låtar av Ingemar Böcker. Även de bryter mot – i betydelsen kompletterar – ”spelmansrocken”. Musikaliskt är det svårplacerade låtar, som pendlar fram och åter över gränsen mellan rock-jazz-rock-jazz-rock… Ingemar beskriver ”Comanche Spring” som en politisk instrumentallåt: hans kommentar till de amerikanska indianernas situation, massakern vid Wounded Knee och Red Power.

En konsert är en konsert och en skiva är en skiva. Så brukar det ofta(st) vara och det stämmer definitivt när det gäller Kebnekajse. Skivinspelningarna skiljer sej på flera sätt från konserterna.

Inte minst blev låtarna mycket längre på scen. ”Ibland kunde man stå och harva på d-moll”, säger Göran Lagerberg. På konserterna hände det också att Kenny Håkansson, Mats Glenngård och Pelle Lindström spelade en låt på enbart fioler. Något sådant finns inte inspelat och utgivet på skiva.

Turid Lundqvist turnerade med Kebnekajse från 1971 till –74. Men på skiva medverkar hon bara i ”Rättvikarnas gånglåt”. På scen brukade Turid sjunga ordlösa stämmor i lugnare, mer folkviseaktiga låtar. Något exempel på detta finns inte heller på skiva. När jag börjar fråga varför förstår jag att jag hamnat i en intern kontrovers. Kebnekajse var ”hela min värld ett tag”, säger Turid. Medan några av de övriga medlemmarna undrar om hon egentligen var medlem i Kebnekajse.

Kebnekajse” på 2000-talet.

Jag spelade med dom men dom spelade inte med mej”, säger Turid. Till sist fick hon en egen avdelning, blev ”pausfågel”, där hon sjöng till akustisk gitarr. Andra medlemmar menar att de lyfte fram Turid och placerade henne i centrum. Det här vill inte jag lägga mej i. Men jag konstaterar att när jag (åter)hör Turids överstämma i ”Rättvikarnas gånglåt” så vill jag – fortfarande – gärna höra mer.

När Kebnekajse gick ihop med Homo Sapiens fick gruppen alltså dubbla trumslagare, Pelle Ekman och Gunnar Andersson. Bägge sitter i det tecknade trädet på LP-omslaget. Men på den pressrelease som Silence skickade ut i samband med LP-n kunde man läsa att ”Pelle var sjuk” vid inspelningstillfället. ”Pelle L var i Leksand”, så han ska inte heller ha varit med.

Jag lyssnar men det är faktiskt inte så lätt att höra om det är två trumslagare som spelar eller inte. Pelle och Gunnar spelade nämligen mycket lika varann: som fyra armar på samma kropp, det var det som var vitsen. Det kan ju också ha varit så att de turades om, spelade ensamma fast i olika låtar.

”Kanske var det då hade jag hade brutit benet”, säger Pelle Ekman. Han minns inte. Pelle Lindström hävdar däremot bestämt att han var med. Anders Lind hävdar att uppgifterna i pressreleasen stämmer. Trots att Kebnekajse hade dubbla uppsättningar trumslagare är det bara en trummis som spelar på Kebnekajse plattor: Gunnar Andersson på den ”blåa” och Pelle Ekman på den ”bruna” LP-n.

Kebnekajse (2009, första albumet efter att ha återuppstått på 2000-talet).

Men lyssna på bonus-spåret, som finns på återutgivningen av det ”blåa” albumet: live-inspelningen av ”Horgalåten”. En enkel, lite brusig inspelning, gjord 1974 av ett fan, Timo Koivanen, som fanns i publiken vid en konsert i Finland. I all enkelhet fångar inspelningen mycket av live-känslan och stämningen från Kebnekajses spelningar. Och här spelar både Pelle och Gunnar trummor, samtidigt. (Under avdelningen kuriosa kan nämnas att Timo Koivanen varit medlem i gruppen Stenblomma som gav ut en LP på Silence).

Förresten innehöll Kebnekajse även en tredje trummis: handtrumslagaren/slagverkaren Hassan Bah, som kommit till Sverige från Guinea-Conakry. Han bodde i lägenheten ovanpå Mats Glennmark och Thomas Netzler så de tog med honom till Kebnekajse.

Kebnekajse: ”Idioten” (2011).

Måste ha varit svårt för en afrikan att spela svensk folkmusik? ”Inte alls”, säger Hassan. ”Afrikansk och svensk musik liknar varann. De har samma rytm: tretakt.” Och det stämmer, faktiskt. Hassans congatrummor lägger sej liksom ovanpå de västerländska trumrytmerna och får Kebnekajses ”spelmansrock” att dansa, spritta och svänga ännu mer.

Texten bygger på egna öron och minnen, samtal med Kebnekajses medlemmar och andra hörsägner. Fortsättning följer i texthäftet till den återutgivna cd-n av Kebnekajses ”bruna” LP.

Medlemmar i och kring Kebnekajses ”blåa” album:

Kenny Håkansson, elgitarr och sång. Tidigare T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men. Studiomusiker på inspelningar med bl a Hawkey Franzén, Pugh Rogefeldt, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Bosse Hansson, Mikael Ramel, Cornelis Vreeswijk och Turid.

Pelle Ekman, trummor, spelade med Kenny i T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men.

Göran Lagerberg, elbas, hade tidigare spelat i Tages, Blond och Heta Linjen. Kring 1970 medverkade han också på inspelningar med Uffe Neidemar, Björn Skifs, Jason´s Fleece, Claes af Geijerstam, Björn J:son Lindh, Lalla Hansson, Bernt Staf, Hawkey Franzén, Rune Andersson, Tomas Ledin, Pugh Rogefeldt m fl.

Mats Glenngård, fiol och elgitarr, började i popbandet Funny Faces och fortsatte till Homo Sapiens. Spelar på skivor med Mikael Ramel, Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg, Coste Apetrea och ABBA. Vid tiden för Kebnekajse gjorde Glenngård dessutom en LP i eget namn.

Thomas Netzler, elbas, var också med i Funny Faces och Homo Sapiens. Medverkar på Glenngårds LP och även på skivor med Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg och Bosse Hansson.

Pelle Lindström, sång, munspel, gitarr, fiol, hade varit med i banden Tumble Downs, Ad Libs (vann Sveriges Radios popbandstävling 1969) och Homo Sapiens. Är också med på Mats Glenngårds LP.

Gunnar Andersson, trummor, hade varit med i Ad Libs och Homo Sapiens.

Ingemar Böcker, elgitarr, spelade i ungdomstidningen Bildjournalens rock & roll-orkester i samband med den svenska premiären av filmen ”Vänd dem inte ryggen” (1955). Har spelat med så olika musiker/grupper som Rock-Boris, Telefon Paisa, Christer Boustedt och Bernt Rosengren.

Turid Lundqvist, sångpoet, har gjort ett flertal LP-skivor i eget namn och även spelat med Jan Hammarlund, Lena Ekman, Thomas Wiehe och jazzgruppen Resa. Arbetar idag som postkassörska och sjunger offentligt bara någon gång om året.

Hassan Bah, handtrummor och rytminstrument, hade spelat med gruppen Levande Livet (en fortsättning på Telefon Paisa).

(Texten, skriven 2001, återfinns i texthäftet till återutgivningen på CD av Kebnekajses andra album. En föregående text finns i häftet till återutgivningen av Kebnekajses första album och en följande i häftet till återutgivningen av det tredje albumet.)