Etikettarkiv: Arabisk musik

Minnen från Syrien

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Världsmusik från Israel

Israels 6 miljoner invånare omfattar 100 nationaliteter.

 

rough-guide-israelUppgiften kommer från CD-häftet till ”The Rough Guide To The Music Of Israel”. Förvånande? Kan det stämma? Det beror lite på vad man menar och hur man räknar. Med ”100 nationaliteter” syftar Dan Rosenberg, som sammanställt albumet, på att befolkningen har sin bakgrund i så många olika länder och kulturer. Vilket innebär att Israel är – eller har blivit – ett högst mångkulturellt land.

 

Det bekräftas av musiken. Några hade jag hört förut, men på Rough Guide-samlingen finns också enstaka spår – ett spår per namn – med nya, för mig okända artister, musiker och grupper som lockar mig ut på nätet för att leta efter deras album. Sången och musiken, oftare tonerna och rytmerna än orden, fördjupar och förändrar dessutom bilden av Israel. 

 

Den statliga kulturpolitiken har haft som mål att skapa en enhetlig israelisk kultur. Språket skulle vara hebreiska (andra judiska språk, som jiddish och ladino, uppmuntrades inte). Det gjordes även försök att konstruera en ny israelisk folksång/musik. I längden, när allt fler människor från allt fler länder kommit till Israel, blev en sådan kulturpolitik förstås omöjlig.

 

Ett exempel är den avlidna sångerskan Ofra Haza som 1988 fick en världshit med låten Im nin alu. Föräldrarna kom från Yemen och på samlingen finns en annan av hennes yemenitiska sånger. Ännu ett exempel är Chava Alberstein, född i  Polen, som sjunger än på hebreiska och än på jiddish. Med sina sånger har hon också stött fredsprocessen i Mellanöstern och kritiserat odemokratiska tendenser i det israeliska samhället.

 

Fast mest intressanta och spännande är de musiker och grupper som blir samhällskritiska och politiska redan i valet av toner, rytmer och instrument, som samspelar över traditionerna och ibland över religionerna.

 

Som gruppen med det välvalda namnet Bustan Abraham. Det första ordet betyder ”trädgård” på såväl  hebreiska som arabiska och Abraham är släktfader inom både islam och judendom. Bustan Abraham spelar arabisk, persisk och spansk musik, västerländsk konstmusik och jazz. Musikerna är judar och araber.     

Yair Dalal och den judisk-palestinska blandgruppen Alol Ensemble medverkade på Nobelkonserten i Oslo när Rabin, Peres och Arafat delade på fredspriset. Yair Dalal, själv jude, spelar violin och oud (arabisk luta). Han har inspirerats av Israels beduinmusik, sökt sina föräldrars  rötter i Irak och – allra mest – utforskat likheterna mellan arabisk och judisk musik.

 

Sefardisk sång och musik blir allt mer vanlig i Israel. Den sefardiska musiktraditionen grundlades gemensamt av muslimer och judar i det medeltida Spanien. Efter att judarna på 1400-talet tvingades fly från Spanien har traditionen förändrats beroende på var judarna hamnade, på Balkan eller i Nordafrika.

 

Kol Oud Tof Trio, Orchestre Andalou d´Israel och Yasmin Levy representerar den sefardiska sång- och musikvågen. De förvaltar en musiktradition som nästan hade dött ut. Och de gör det på var sitt sätt.

 

Kol Oud Tof Trio (namnet betyder trion med röst, luta och trumma) består av en klassisk sångerska från Italien, en oud-spelare från Marocko och en ramtrumslagare från Jerusalem. De kan t ex framföra klassiska sånger från spanska Andalusien på hebreiska.

 

Orchestre Andalou d´Israel med bl a en arabisk stråksektion tilldelades nyligen ett stort kulturpris i Israel. Orkestern tar lyssnaren med på en resa genom tiden och geografin: från medeltid till idag, från Andalusien genom Marocko, Algeriet och Tunisien till Israel.

 

Yasmin Levy är en ung sångerska med traditionen efter pappa, född i Turkiet och musiketnolog med sefardiska sånger som specialitet. Eller snarare ladino-sånger. Ladino var den form av spanska som judar fortsatte att använda i t ex Grekland. På Rough Guide-samlingen presenterar Yasmin sig med en  grekiskklingande sång om en kvinna som gör männen galna när hon dansar på gatan. 

 

Skivurval:

israel-552”The Rough Guide To The Music Of Israel” (World Music Network/BAM)

Ofra Haza: ”Yemenite Songs” (Globestyle/BAM)

Chava Alberstein: ”Yiddish Songs” (Emi)

Kol Oud Tof Trio: ”Gazelle” (Magda)

 

Skivaffär i Jerusalem. Foto: Bengt Eriksson

Bustan Abraham: ”Bustan Abraham” (Nada)

Yair Dalal: ”Asmar” (Magda) 

Orchestre Andalou d´Israel: ”Andalucian Magic” (Magda)

Yasmin Levy: ”Romance & Yasmin” (Connecting Cultures)

 Nätet:

www.israel-music.com (nätaffär för skivor från Israel med möjlighet att provlyssna)

www.electricearl.com/ofrahaza.html (minnessajt med länkar till andra nätsidor om Ofra Haza)

www.aviv2.com/chava (information om Chava Alberstein)

http://yairdalal.calabashmusic.com

www.koloudtof.com

www.magda.co.il (information om bl a Orchestre Andalou d´Israel och Bustan Abraham)

www.yasminlevy.net

 

(Först publicerat i LO-Tidningen 2006)