Etikettarkiv: AIDS

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Rune AnderssonSkivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson 2Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson 3Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

Annonser

Suzanna Owiyo på skånskt besök

GYLLEBO Suzanna Owiyo tittar förvånat och allt mer förskräckt på fotografen.

– Ute, säger hon. Du vill fotografera mig utomhus? I kylan!

Hennes blick antyder att vintern i Sverige måste man vara svensk för att stå ut med. Så jag berättar om första gången jag kom till Afrika. Jag trodde afrikaner var vana vid värmen – men de svettades lika mycket som jag! Samma sak för mig – men omvänt. Jag gillar inte heller snö och kyla. Fast just idag är det en varm vinterdag – nästan vår.

Suzanna skrattar. Och säger:

– Jag tycker också det är jobbigt med värmen i Afrika. Det blir för svettigt.

Suzanna Owiyo har kommit från Kenya via Oslo till Gyllebo för att träffa Jimmy Toure, sen länge bosatt i Skåne men född i Guinea-Conakry. Till Norge åkte hon för att vara med om lanseringen av projektet och albumet ”Imagine Africa”, en samling som norska skivbolaget KKV gjort med artister, bland andra Suzanna Owiyo, från Kenya och Tanzania. Nu är hon några dagar i Skåne för att Jimmy Toure ska hjälpa henne att sätta ihop en svensk turné, till hösten kanske.

– ”Imagine Africa”, upprepar hon. Jag tycker om uttrycket. Vad ska västvärlden föreställa sig om Afrika? Svält, krig och korruption, rapporterar media. ”Imagine Africa”-projektet vill förmedla bilden av allt det andra, det vackra och moderna, som också finns i dagens Afrika.

Banner från Suzanna Owiyos hemsida.

Samlingsalbumet är dessutom… låt säga, geografiskt intressant. Sen 70-talet har hur många skivor som helst med västafrikansk musik distribuerats i Europa och Sverige – däremot har få skivor med östafrikansk musik nått hit. Även om man, som intervjuaren, hållt öronen öppna för afro-musik så är Kenyas musik nästan okänd. Vad beror det på?

En orsak, menar Suzanna Owiyo, är att det inte finns någon riktig skivindustri i Kenya.

– Det räcker inte att vara musiker utan man måste också spela in själv, ha eget skivbolag, vara inspelningstekniker och sin egen manager. Vi har inte heller den tekniska kunskapen utan lär oss medan vi spelar in.

Skivpiraterna är en annan orsak.

– Jag var ute och åkte bil, vid ett stopp kom en försäljare fram och tryckte en pirat-CD genom sidofönstret. Han ville sälja en pirat-CD av min egen skiva – till artisten!

– Det säljs piratskivor överallt på gatorna. Men ”if you can´t beat them – join them”. Mina skivor finns i två versioner – en dyrare med högre kvalitet och en annan som säljs till samma pris som piratskivorna.

I västvärlden brukar all musik från Afrika kallas ”afro”. Men på den jättelika kontinenten Afrika spelas och sjungs ju många olika sorters musik. Hur ska man beskriva din afro-musik?

– En blandning av benga och andra traditioner, som jag moderniserar och förnyar. Nu bor jag i Nairobi, säger Suzanna, men jag kommer från Kasaye, en mindre by. Min första stora influens var farfar, som spelade nyatiti (åttasträngad lyra). Nu spelar jag också nyatiti.

Och dessutom akustisk gitarr, ett instrument som det inte är så vanligt att afrikanska musiker spelar.

– Särskilt inte att kvinnor gör det. Jag minns första gången jag stod på scen, sjöng och spelade gitarr. Men, hörde jag, ska hon, en kvinna, spelar gitarr också. Gitarr ska ju män spela.

– Jag tycker om akustisk gitarr, ljudet blandar sig fint med traditionella instrument. Det blir organisk musik.

Du sjunger på ett eget sätt också, med djup, mörk röst.

– Ja, jag brukar få höra det – att jag sjunger speciellt.

Också från hennes hemsida.

Dina sångtexter kan handla om unga flickor som måste arbeta istället för att gå i skolan eller om AIDS, ett år sjöng du på Fredspriskonserten i Oslo och du var med och hyllade Nelson Mandela på 90-årsdagen. Kan musik vara ett vapen? Är du en sjungande politiker?

– Nej, nej, svarar Suzanna snabbt på sista frågan. Det finns artister i Kenya som ställer upp och sjunger i politikernas valkampanjer. Jag har också blivit ombedd att göra det – men jag tackade nej. Jag vill vara neutral.

– Mina sånger handlar ofta om unga flickor och kvinnor. Och när jag fick en förfrågan att göra sånger som uppmanar kvinnor att engagera sig politiskt, då ställde jag upp.

– Att sjunga kan vara ett vapen – ett effektivt vapen. När jag står på scen så sjunger jag vad jag vill. Men man ska inte tro att det ändrar någonting omedelbart utan man får fortsätta att sjunga, sjunga och sjunga.

Nu har Suzanna Owiyo kommit in igen från fotograferingen i den svenska vinterkylan. Vad tycker du om den svenska naturen – eller åtminstone den skånska naturen just här, i Gyllebo?

– Jag tycker om svensk natur. Den är rå. Det känns som riktig natur. I Kenya är nästan all natur omgjord och skapad av människor. Naturen här omkring påminner om Rift Valley i Kenya.

(Ystads Allehanda 2010)

Rufus Wainwrights första besök i Sverige

Det känns märkligt att träffa Rufus Wainwright för första gången på hotellrummet i Stockholm. Jag har följt honom i 30 år. Ja, mer än så: jag kände Rufus innan han föddes.

”Dilated To Meet You” – den första sången som Loudon Wainwright III skrev om Rufus – handlar om barnet i Kate McGarrigles mage. Sen dess har Loudon gjort oräkneliga sånger om sin son. Mamma Kate och systern Martha har också sjungit om Rufus.

Och på sitt nya album sjunger Rufus: ”I just want to be my dad / With a small sprinkling of my mother / And work at the family store / And take orders from the counter…”

– Vad som än händer så tar vi vår tillflykt till musiken. Från olycklig kärlek till magknip efter maten – allt kan bli en sång. Att lyssna på oss är nog som att bläddra i familjens fotoalbum.

Rufus Wainwright idag.

Trots att dina föräldrar skilde sej när du var liten verkar ni ha en evig hat-kärlekskontakt. Pappa var nyligen med på scen i New York. Mamma spelar banjo och dragspel på nya albumet. Din lillasyster sjunger på alla skivorna.

– Skilsmässor och sexuell frihet. Under min uppväxt har familjen utsatts för en stor chock. Jag tror att familjen som institution måste överleva. Inte som förr, men man måste hålla ihop och det gör vi.

Din sång och dina sånger brukar jämföras med opera och amerikansk populärmusik.

– En Cole Porter-sång har allt: lättillgänglig melodi och bra men lite mystisk text. Stämningen är magisk. Och när opera är som bäst, då finns det ingen annan scenkonst som överträffar operan.

– Dessutom började jag lyssna på opera när jag som 14-åring upptäckt att jag var homosexuell. I en tid då homo var lika med AIDS och döden gav operan mej en identitet.

Men jag som lyssnat på amerikansk folksång sen tidigt 60-tal hör ju också att din sång anknyter till avdelningen med vacker sång och sångpoesi – så kallad ”art song” – inom folksångarvågen: från Joan Baez, Joni Mitchell, Tim Buckley, Leonard Cohen och framåt….

– Jag är mer inne på opera än mina föräldrar någonsin varit. Men opera och folksång står närmare varann än vad folk tror. I grunden är ju operan influerad av folksånger från Irland, Frankrike, Italien…

På Södra Teatern gör Rufus Wainwright sitt första svenska framträdande. Ensam på scen, sjunger till eget komp på piano och gitarr. Med sin vackra röst lyfter han fram sina minst lika vackra sånger ännu bättre på egen hand än till skivornas stora musikaliska överbyggnad (jätteorkestrar och körer).

En entusiastisk publik får bland annat höra ett smakprov, ”The Gay Messiah”, från kommande albumet ”Want Two”, som släpps om ett halvår för att komplettera ”Want One”.

(Lira 2001)