Etikettarkiv: Direkt

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Rune AnderssonSkivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson 2Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson 3Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

Annonser

I deckarhyllan: Kerstin Ekman

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

På konstrundan: mamma och dotter Gynning

MALMÖ Förut brukade Agneta Gynning ställa ut i sitt eget galleri i Löderup men när hon nu har ateljé och bostad i Malmö så verkar det ha blivit en ny tradition med en påskutställning på Ystad Saltsjöbad. Och när hon inte är med i ÖSKG:s påskrunda kan också dottern Carolina komma ner från Stockholm och visa målningar tillsammans med mammas skulpturer.

Någonstans mitt i intervjun frågar jag: Brukar era utställningar bli recenserade?

– Nej, svarar bägge.

– En enda gång tror jag att det var en recension, säger Agneta Gynning. Och jag tycker det är konstigt. Hur många kvinnor i Sverige arbetar med sådana material som jag, så tunga material.

– Jag kan fortsätta att måla hela livet och aldrig bli recenserad! säger Carolina Gynning och skrattar. Men säljer, det gör jag.

För skribenten som kommit på besök är det här svårt att förstå. Det blir ännu mer obegripligt när vi går runt och tittar på mamma Agnetas skulpturer och dottern Carolinas målningar. Deras olika konst kompletterar varann så att deras konst inte blir så olika.

Agneta Gynning med kvinnoskulptur i gummi.

Agnetas Gynnings mindre kvinnoskulpturer i brons och marmor verkar ha rest på sig, stigit upp och blivit kvinnoansikten eller kvinnor i helfigur på Carolina Gynnings målningar. Kvinnorna på dotterns färgstarka målningar (rött! gult! blått! grönt!) verkar i sin tur ha klivit ner igen och tagit formen av mammas lika färgstarka men inte riktigt lika färggranna skulpturer i gummi.

– Ja, det är väl kul! utbrister Carolina. Först inspireras jag av mamma och sen inspireras hon av mig. Inspirationen går fram och tillbaks.

– Det här är min favorit av de nya målningarna, säger hon och visar en målning av en naken kvinna i helfigur med ett smått groteskt ansikte eller om det är en mask. Men mamma gillar den inte, tillägger dottern.

– Den är lite skrämmande, säger mamma.

– Ja, ansiktet är förstås skrämmande, säger dottern.

– Nja, både ansiktet och underlivet, säger mamma.

– Du är rädd för nakenhet, skrattar dottern.

– Ja, jag är väl det då, säger mamma. Det är väldigt utlämnande.

Carolina Gynning med egendesajnat smycke. 

Det är som om ansiktena på dina målningar kommer emot betraktaren. Ja, rusar emot en. Du målar snabbt och direkt.

– Jag är snabb och effektiv, säger Carolina med ett lurigt leende. Vissa målningar blir bra, andra slänger jag direkt. Jag skulle också kunna måla på ett annat sätt, något jättepilligt sätt, men då skulle det inte vara jag.

– Det blev något av en nytändning, säger Agneta Gynning, när jag började arbeta med gummi. Jag har tyckt om att göra dansare och kvinnokroppar i mindre format. Nu har jag börjat göra stora dansare i gummi.

Och kvinnokroppar, tillägger journalisten och tittar menande på en stor färgrik – och inte minst kurvig – gummikvinna mitt på golvet i ateljén. Som om inte den skulpturen är lika utlämnande som Carolinas målning. Men det kommenterar inte Agneta utan ger mig bara ett svagt leende.

– Har du sett den här coola gummistolen, ropar Carolina. Min favorit! säger hon och sätter sig.

En av Carolina Gynnings jag-målningar.

Också stolen är färgrik, den har hög rygg och högst upp sitter ett par fåglar, en mer skräckinjagande svart vaktfågel och en lite mindre. Längre ner finns en tredje fågel. Hur arbetar du med gummimaterialet?

– Jag beställer gummiklumpar i de färger jag vill ha, säger Agneta och visar. Den här pastamaskinen använder jag för att kavla ut gummit. Innan dess har jag gjort en stålställning som jag modellerar gummit runt. Jag har kontakt med Helsingborgs gummifabrik som vulkaniserar skulpturerna åt mig.

Hur närsynt ska man vara för inte se att Agneta Gynning både är en skicklig hantverkare och har ett eget konstnärligt uttryck. Och ska det vara så svårt att ta sig igenom mediabilden av Carolina Gynning och upptäcka att hon inte alls är talanglös – lite ojämn, javisst, men som bäst har också hon både ett eget och starkt uttryck.

– Det är ju inte så att jag plötsligt började ägna mig åt konst, säger Carolina. Jag ställde ut med mamma första gången när jag var 14-15 år.

Kan det vara för att vi inte ställer ut på gallerier – utan som nu senast på PUB i Stockholm – som vi inte recenseras, funderar Agneta. Nja, möjligen en bidragande orsak. Eller för att vi säljer och tjänar pengar på vår konst, undrar Carolina. Nja, idag är det väl inte fult längre att en konstnär säljer och tjänar pengar.

En annan av Agneta Gynnings skulpturer. Samtliga foton hämtade från hemsidan för Ystad Saltsjöbad. 

Nej, när det gäller Agneta Gynning så är ointresset svårt att förstå. Vad gäller Carolina Gynning så är det lättare att förstå men lika dumt.

– Alla människor har väl olika sidor, säger mamma. Varför kan inte kritiker tillåta en konstnär att ha olika sidor?

Vem är ”hon”? frågar intervjuaren. För alla dessa kvinnor som du målar är väl egentligen samma kvinna?

– Ja, svarar Carolina Gynning.

Fast hon ser olika ut? Hon har olika ansikten. Hon visar upp olika personligheter.

– Ja.

Hon är du. Hon är en och samma kvinna. Hon är olika kvinnor men ändå en. Och hon är du?

– Jo, det är förstås mig själv jag målar, hela tiden, gång på gång. Jag har skaffat en ateljé nu, jag kunde inte ha målningarna hemma, klarade inte av att se målningarna – se henne – varenda dag.

– Jag har börjat gå i terapi också för att försöka få alla ”olika” att bli en ”hon”. Att samsas inom mig.

(Ystads Allehanda / Konstbilagan 2011)

Fotnot. Gynning x 2 ställer ut på Ystad Saltsjöbad också under påsken 2012, närmare bestämt den 6-9 april.